Återuppväcka utdöda djurarter?

Nu är jag lite osäker om detta hör hemma inom Biologi eller Filosofi, men moderatorn kan flytta tråden om så krävs.

I följande inslag rapporterar CBS 60 Minutes om möjligheten att återskapa utdöda djur vars DNA hittats i hyffsat skick. http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=6078982n&tag=cbsnewsMainColumnArea.7

Det gäller främst djur från senaste istiden och framåt som hittats nedfrusna i permafrosten, dvs djur som mammut, ullhårig noshörning, sabeltandad katt et al.

Jag är själv ganska övertygad om att teknologin finns här inom tio år. Åtminstone för välbevarade exemplar. Jag tycker det skulle vara oerhört fascinerande om man lyckats och ser inga direkta negativa aspekter med det (djuren skulle givetvis inte släppas ut i det vilda...).

Vad jag skulle vilja diskutera är:

i) Vad ser ni för möjligheter? Är det realistiskt och vilka djur skulle vi kunna återskapa?

ii) Hur ser ni på det rent etiskt? Ska vi göra det om vi kan och isåfall vilka arter?

Om man går på människans utvecklingslinje (om man nu skulle hitta intakt DNA) blir ju etiken genast mer komplex. Jag antar att de flesta inte skulle tycka det vore etiskt korrekt att klona döda människor, men vart drar man gränsen? Tidiga fynd från vår linje skiljer sig inte direkt mentalt från andra djur, medans t ex våra kusiner Neadertalaren säkerligen skulle förstå sin situation som andra klassens människor och må mycket dåligt psykiskt sett.

Är inte insatt i hur långt teknologin har kommit i området, är skeptisk till att den finns redan inom tio år (men vem vet, hoppas kan man ju), orkade dock inte kolla på filmen just nu. Hursomhelst tycker jag lätt att vi ska använda teknologin när den finns, främst för att det är apcoolt men lär ju även vara bra ur forskningssynpunkt då man kan studera hur djuren levde mm. Folk i allmänhet är för oroliga för konsekvenserna av allting idag. Klart man vill ha kvar stora blåvalar och grejer, men nuförtiden ska ju varenda liten underart konserveras och naturen vara statisk och oföränderlig.

Angående vilka arter som borde återskapas finns det ju hur många som helst, själv tycker jag jättesengångare typ megatherium var jävligt fräna, fredliga dessutom. Andra roliga djur är 5-metersödlan Megalania, de där strutsliknande jättefåglarna, och diverse mammutar och mastodonter. Den här tyckte jag var fräck med: http://en.wikipedia.org/wiki/Doedicurus.

Det bör väl krävas en någorlunda nära besläktad nu levande art som kan agera surrogathona om man ska kunna lyckas med det? Jurassic Park lär nog inte ske på ett bra tag.


Klart vi ska, sålänge tekniken och ekonomin finns ser jag ingen anledning att ens tveka. Vilka arter kan jag nog inte säga, men närmast är väl de europeiska djurarter som försvann för ett par tusen år sedan.

Vi har inte en chans i helvete att inom tio år skapa en utdöd organism från bara dess DNA, tro mig! Det som ligger närmast till är att göra parallella genomprojekt med en utdöd art och en fortfarande levande art, för att se hurpass mycket den levande arten skulle behöva modifieras för att åtstadkomma en någorlunda trovärdig kopia av den utdöda arten. Problemet är att det artpar som ligger närmast till hands är mammut/indisk elefant, och elefanter har så tråkigt lång generationstid. (Det lär behövas mååånga successiva genetiska modifikationer av en indisk elefant för att åstadkomma en rimlig mammut.)

Eller, det allra lättaste skulle vara att återskapa en uroxe, om det finns tillräckligt bra benrester kvar för att ge upphov till en genomsekvens. I princip hela uroxens genom torde ju finnas kvar i olika kreatursraser, det handlar bara om att veta vilka delar som ska korsas ihop.

Det det pratas om i reportaget är att finna en intakt hudcell, ta ut cellkärnan och sätta in den i äggcellen hos ett surrogatdjur som får bli surrogatmamma. Det görs redan idag med nutida djur. Exempel som nämns är från olika kattdjur, där en art flyttas till äggcellen hos en annan som sedan används som surrugatmamma.

Ett problem jag kan tänka mig med flera tusen år gamla djur är att finna hela genomet intakt i en enda cell. Däremot kan man sekvensera hela genom genom att använda många celler. Då är frågan, kan man återskapa en mammaliekromosom från dess sekvens? Ett annat alternativ skulle kunna vara att hitta intakta kromosomer från olika celler och på så sätt samla ihop till ett helt genom. Dock är det frågan om man kan hitta intakta kromosomer?

Jag arbetar själv bara med jäst och bakterier och har därför tyvärr inte järnkoll på högre organismers molekylärbiologi. Vad jag vet är att genteknologin går framåt med sjumila steg. Sekvenseringsmaskiner som kör miljontals reaktioner parallellt hade jag inte vågat drömma om för bara för några sedan. Vi kan redan idag beställa syntetiska gener med upp till 50 000 bp och jag skulle inte bli förvånad om vi inom kort kan återskapa hela genom genom att ligera ihop kromosomer från ett antal störrre syntetiska gener. (50 000 bp låter kanske inte mkt jämfört med en kromosom, men med Moore's lag som nästan verkar gälla så...) Problemet är väl annars veckningen med kromatin etc. som ska kluras ihop på rätt sätt. Jag skulle dock tro att det man skulle kunna använda cellens eget maskineri till detta in vitro.

Jag är kanske för optimistisk med tidskalan dock. Vi får se.

Är det möjligt att återskapa kromosomer från t ex mammutar borde det iaf gå att återinföra dem i en cellkärna och sedan använda en indisk elefant som surrogatmamma.

Skulle man hitta en så pass välbevarad mammut att man finner helt intakt DNA borde det bara vara en fråga om att finna den rätta tekniken för att överföra och sätta igång "processen". (Vilket dock inte behöver vara trivialt...)

Men du vet ju ingenting om hur tekniken och möjligheterna kommer att se ut om si sådär 100 år. För 100 år sedan så skulle man sagt samma sak som du säger nu om t ex regenerativ medicin.

Var lite optimistisk va?

Du är provocerande ignorant. Det står klart och tydligt i trådstarten att personen är övertygad om att tekniken kommer finnas om 10 år, det kommer den inte att göra och det är det som Hamilkar skriver. Det har ingenting med att vara "optimistisk" att göra. Du skriver mycket smörja, sluta med det. Läs igenom ordentligt, tänk efter, sen om du känner att du har någonting vettigt att skriva så gör det, annars inte.

Du låter väldigt tvärsäker?

Som jag skrev tidigare, hittar man en cell med intakt DNA är man långt på vägen... Från DNA:t har man redan visat att man kan återskapa ett djur genom att använda ett närbesläktat som surrogatmamma.

Jag skulle dock gärna vilja justera mitt tidigare "ganska övertygad om" till "skulle inte bli förvånad om"... Det finns trots allt många okända variabler på vägen dit.

Hundra år fram är i mitt tycke för lång tid för att göra meningsfulla förutsägelser om hur långt vetenskapen ska utvecklas också inom ens eget specialområde. Det som TS föreslår kommer inte att vara möjligt om tio år, och det kommer heller inte att vara möjligt om femton år. Längre än så är det svårt att vara spiksäker, men jag skulle inte vara alltför optimistisk ens i ett längre tidsperspektiv. Det är faktiskt inte allting som går. När vi ser hur långt vetenskapen har utvecklats hittills, får vi inte glömma bort att vetenskapen har utvecklats efter de linjer som faktiskt funkar. Bara för att mycket som vi kan åstadkomma idag bara hade varit drömmar för trettio år sedan, betyder inte det att vetenskapen har lyckats åstadkomma allt som människor drömde om att vetenskapen skulle åstadkomma under dessa trettio år. Långt därifrån, i själva verket.

Distinktionen är viktig, många av de saker som fullständigt har revolutionerat vårt samhälle, som internet, är inte någonting som någon har kunnat förutsäga. Nästa sak som kommer revolutionera vårt samhälle är någonting som ingen, inte ens de som gör det, kommer att förstå. Det är en successiv process och först när det redan finns förstår man vad det faktiskt innebär.

Vetenskap förväxlas alltför ofta med sci-fi.

Du, jag har faktiskt sett filmer där de har skapat utdöda smådjur, så jag vet nog lite mer än dig inom området. Sedan, bara för att man är optimistisk så betyder det inte att man är realistisk.