Thubbes och Bubbis omogna skithistorier

Håll upp dörren för fan

Motorcyklistgänget Ginger Pubic Motörs red flängigt nerför döskallebacken på sina motorhojar. Skrikandes flydde alla lattemammor och lämnade spädbarnen bakom sig. Fjellborg Fjollberg, GPMs översteledare, knarkuppmuntrade sina knuttevänner med megarent motorcykelhasch, framställt av Darley Havidson himself.
“Puffa på go’vänner, för spädbarnsskolan är härmed öppnad!” texaspratade Fjellborg fejkat. Samtliga spädbarn grät, bajsade och skrek såsom späduleringar brukar göra. Motorcyklisterna ställde lugnt barnen åt skolhållet och magister Fjellborg racerbrakade in i “skolan”, som försetts med fallhinder för dödskallebackens motorcyklar. Gurglande släpades alla spädbarn runt i “bensintanken”, skolans matsal.
Undervisningen var inledd! Barnen undervisades rikligt om GPM:s hierarki, deras ledare, dryckesvanor och knarksaker. Mycket rimlig undervisning, tyckte Fjellborg högaktningsfullt. Han gav ifrån sig asvidriga glädjeskratt och delade ut mc-västar åt ungjävlarna, som självfallet inte lärt sig någonting alls under sina skol...minuter. Plötsligt, ca genast, kom lattemammorna tillbaka!! De lattade ashårt och svor barnvänligt medan GPM:s medlemmar knarkade vidare. Fjellborg försökte dricka lattemammornas latte-riner, men spydde när han insåg att de inte hindrade honom. Mammorna stormade fram och roffade åt sig skumbarnen och skrek
“Våååra ungjävlar ska fanimig inte undervisas till någonting ogudligt!”
“Amen vafan asså *spott* dom harju ändå inga vetenskaper av nåt Spädbarnsvettigt.” Tyckte Fjollberg. Han kokade av knarkfylldhet men till sin förvåning lyssnade lattemammorna på honom och övergav villigt sina sprattelpaket.
“Okej, du har såklart rätt. Ta ungjävlemangen och låt dem fan växa till de redigaste MC-knuttarna som finns.”
“Deal, biaatch!” Lurade Fjollberg. Egentligen skulle GPM använda människokarten som dörrstoppar i sitt MC-garage. Smart va?

En fashionabelt försenad halloween-special med spökmonstertema!

Överljudsförmultningen

Vårsolen stänkte sina dunderstrålar över Runkeberg, bröklands kanske småfulaste by. Byns invånare spankulerade runt i hagarna och odlade asfeta gräsplantor överallt. Knibbe, Runkebergs byfåne, kisade mot solen. Han bländades illa och grimascherade kognitivt. Hans farfars farfar ropade fanfariskt att plantorna var färdigplanterade. Blind av solenergi stapplade Knibbe åt felhållet - den gåshudsframkallande spökskogen! Kvällen kom direkt och störda spökmonster frasade fram mellan buskagen. Knibbe fattade att han inte var helt hemma men trodde att han struttat åt vänster, vilket ju var rätthållet. Fortfarande blind famlade han sig fram mellan spökmonstren som stank träskbotten!
“Mor! Mor är det du?!” Flämtade han. Träskbottenstanken påminde honom nämligen om hans fagra morsbarm.
“Neeeäeäääejh“ bu-stönade monsterspökena. De skramlade med galvaniserade knarkplantor för de tyckte mycket om det, och jävlar vad fel det var! Skramlet väckte hela missbrukarflocken som betat på grannbyns knarkfält. Med knarksuktande andedräkter kravlade hundratals missbrukare mot Knibbe och hans spökmonstervänner. Blind som kuken själv fattade Knibbe av misstag tag i närmsta missbrukare och slet ur kanylen denne hade i armen. Han svingade hejvilt den ebolainfekterade kanylen i vädret för att försöka få synen tillbaka. Men eftersom missbrukare inte gillar när randoms snor deras knarksprutor enragades dom och började gnälla gnöligt. Oljudet skränade eko-logiskt över skogen så att granbarren skakades av sina grenar. Spökmonstrena förstelnades av eko-logiken och krossades av ljudvågorna. Knibbe fattade att någonting överjävligt höll på att hända, men ej vad. Paniken överrumpade honom som värsta stördaste p-rullen!! Han masserade sina p-kulor och råkade därmed sticka sig i ögat med ebolanålen. Den omedelbara förmultningen annihilerade hans blindhet men också hans ögon. Grafiskt vrålande schmackade han med ögonhålorna som tömts på innehåll och läckte ögonkladd. Missbrukarna överföll kladdet och sket högaktningsfullt rakt i ögonhålorna på förmultningsmannen. Knibbes liv avbröts livligt av missbrukarkanylens onda kraft, endast djävulen kan förmultna utan att bli nerskiten av missbrukarjävlar.

Denna story skrev vi redan i somras och skickade in till SVT som manusförlag till årets julkalender. Historien nekades tyvärr så nu kommer den upp på flashback istället.

Bland dräggelhundar och adelskatter

En, två, eller kanske bara en dag började frasbolaget Gnutflisas frasbolag producera extra frasbart havreflarn, gjutet av nederlänska frasexperter. Mataffärerna i Räkköping, bröklands huvudstad, köpte in dessa frasflarn för att tjockisbarnen i stan skulle kunna frasa vid stortorget. Tusentals tjockisungar frasade otåligt runt torget bland dräggelhundar och dystopiska adelskatter.
Brulle var ett fettobarn lika tjockt som alla andra fettokids, men dubbelt så frastokig! Han övergudade frasiga små frasigheter såsom havre, flarn och knark. Just denna dag triumferade han dallrigt med käften full av extra frasbara havreknarkor på torget. Buffligt grymtande han sig hjärnsjukt fram, puttandes folk åt sidan, för att tränga sig in till frashyllorna där hans “vänner” långsamt väntade. Alldeles toksvettig gled han tillslut ikapp dem.
“Tjafan” Hostpustade han dräggligt.
“Åh hei Brulle!” svarade Molla Mjölbunke ironiskt.
“Vad händerråå?” degade Brulle jäsigt. “Nån som ska testa nya haveflarnet från Gnutflisas?”
“Vi har slutat frasa.” Meddelade Snibbla. “Det står helt störda grejer om fras på frashback!”
“Määäh, nööööördar!” Gurgelhickade vår “asballa” frasälskare. “Dedär forumen fylls med halvtaskiga kommentarer på nolltid.”
“Gör det nått? Nej? Juste!” Ägde alla honom.
“Mevafan…” Brulle roffade deprimerat åt sig fyrtio 20-pack frasflarn och flåsade upphetsat därifrån. Mumlandes salivfyllt sicksackade han iväg för sista gången. I näst intill panikartade försök att hitta munhålet smackade han hela 39 flarnpaket rakt i asfalten. Skrikandes tog han hela det sista fraspaketet och gafflade glupskt i sig alla 20 havreflarn samtidigt. Kalorichocken krossade hans tarmar, lever och andra vitala delar till helvetets portar. Brulle vrålgapade sporadiskt och diarréade sönder brallaxerna. Förbipasserande frasbarn pekade och skrattade så att det stod i dagstidningen redan dagen innan, men Brulle var för nerbajsad för att märka. Så resten av sitt liv var han för evigt känd som Bajsmongot från stortorget som inte frågade NASA först.

Flyttas från arkivet enligt begäran från TS.

/Mod

Tack mod!
Det firar vi med en nygammal story efter detta påtvingade uppehåll på 2746 dagar.

Den bottenlösa hungern

Buffén på Gris-Ottos Kladderia var fullproppad med fläskiga snubbar som alla fightades. Otto själv slogs undan i farten när fläskbergen flåsigt gallopperade mot den sista artärblockerande buffé-biten! Otto flämtade skadat och kämpade för sitt lejma liv. Hans rykte som Prawn Citys Buffékonung höll på att slås i spillror! Servitrisen Fliffa sprang dåraktigt runt med brickor och fat.
“FLIFFA!” Smärtvrålade Otto “Skynda! Fyll på buffén! Ingenting är omöjligt!”
Fliffa suckade magsjukt och susade fram mot sin domedag. Otto kravlade långsamt mot henne samtidigt som fightingtjockisarna slogs så fönsterrutorna pulveriserades. Tyvärr stod ett fyrtiotal fläskmongon utanför buffén. De stormade in så snabbt de bara kunde och slevade våldsamt i sig all kvarvarande bufféföda.
“NEÄÄÄÄJ!” kravelskrek Gris-Otto från golvet. Ryktet var dödsdömt - inga fetknoppar skulle vilja besöka hans numera totaltrashade “restaurang”. Fläskgubbarna såg sig förstrött omkring, sedan vände de sig långsamt, riiiktigt jävla långsamt, mot Otto.
“Mer maat!” Efterblivade de nerfettade glupskgalningarna.
“Det finns ingen mer mat, förbannade fläskfittor” snyftade vår käre gris. “FLIFFAAA LEVERUUU?!?!”
Tystnad följde, förutom några fisrapar från gästerna. Otto blev förstås rejält förtvivlad, men lyckades ändå resa sig från golvet och titta runt efter servitrisen. DÄR plötsligt fick han syn på henne, nertrampad, boxad, överkörd. Snabbt kröp han fram och omfamnade henne. Men ack, redan innan han tagit farväl av sin kära servitris började de hungriga tjockisarna smyga sig fram emot paret.
“Skaru äta rendära?” baconiserade fläskianerna. Otto visste inte vad han skulle svara. I ren vana flyttade han sig graciöst för att släppa fram restauranggästerna utan att tänka på vad han precis gjort. Han stod handfallen och såg på medan ett fyrtiohundratal klotrunda fettomorfober absorberade hans favoritservitris under nöjda grymtanden, för att sedan lämna buffén för alltid.

Somaliska undervattenskonster

Amiral Rubiff marscherade bastant fram mellan sina fjuttiga trupper. Han domderade till höger och vänster medan männen lydde motvilligt. Bomberna skulle avfyras och mjölgröten skuras, annars kunde soldaterna minsann fetglömma sina tarmfunktioner!!! Amiralen stampade hårt i ubåtsgolvet.
“Saltkrabber och slemhingstar! Krälhala skölsvinet innan Kraken ruttnar!” befallde amiralsbögen ytterligare. Soldaterna grimascherade och grät, men gjorde ändå allt de blev befallda. Plötsligt skälvde ubåten kraftigt! Alla skrek distat men intog ändå sina positioner.
“Skepp oboy! Fartyg i siktet!” Asvrålade stetoskopmannen pipigt.
“Fjädrans! Besvara eventuell stridseld! Ladda torpederna med frasbomber, nivet dedäringa som spränger ballarna av bäckenet på smågossar!”
“Ajaj, fapten!”
Undervattensstriden skulle precis inledas när en sjömanssoldat fick världens bög.
“Amiral! Amiral!” Utstötte soldatsjömannen “Om vi kladdar ner besättningen med frasgröt så dör vi inte lika snabbt! Det svär jag vid min banjo!”
“Hm…. okej” visktänkte Amiralen afrikanskt “Kör tillrå! Alle man till köket!” Men innan de hann fram till köket sprack långsidan av en explosion!
“HJÄÄÄLP!” frustade stetoskopmannen i kör med alla andra. Alla blåste upp sina uråldriga räddningsvästar och flöt långsamt till havsytan. Där möttes de av ett gäng somaliska cirkusartister som övade bombtrick.
“Hallåj! Vafan! Hahaha! Blev ni bombade ellerrrr?” Ägde somalierna ubåtsbesättningen. “Blöta är ni iallafall!”
“ERA URVATTNADE PUNGLORTAR! INSER NI ATT NI JUST BOMBAT EN BRÖKISK RIKSUBÅT!?!” Gastade det kallsupta amiralsflötet. “ERA FITTHJÄRNOR, TRÅNGKAKOR, BALLONGBRALLOR…! ” fortsatte amiralen. Somalierna bara clownade sig och kastade fler bakpulverbomber i vattnet.
“AAH!” Gurglade ubåtsbesättningen drunknandes. Skratt ekade mot bermudatriangelns solnedgång medan Rubiffs besättning joinade kapten Blöjas råskinn på havsburken.

Pärleportens albanska hemlighet

Kvartershandeln Frasets Maxilivs drevs av Rutger Valbatross, den osympatiske idioten från Retardonien. Där sålde han alla Max-relaterade varor i halva stratosfären. En svinseg onsdagseftermiddag klev han ut utanför affärn för att utöva lite skrikreklam, som Max-idioter brukar göra. Förbipasserande höll för öronen, näsorna tätslutna med gummi och trä. Rutger skrålade ändå reklamskrikigt vidare.
“KÖP MINA MAXFÖRMULTNADE VITLÖKSBURKAR!!” Vrålade han simultant. Tillslut kom en rövpackad slashas gafflande för blotta livsdöden.
“HJÄÄÄLP! Jag måste handla max-kondomer till min dotter! Hon fyller ut sina normalstora!” Gafflade slashasen ur sin foderlucka. Rutger flinade slösaktigt och gestikulerade inåt handelslokalen. Slashasen släntrade förundrat efter genom pärleporten. Kondomhyllan fanns längst upp i butikens mörkaste bokhylla. Slashasen tittade konfunderat på när Rutger nervöst klättrade upp på en max-stege för att nå.
“Dedär blir bra... “ mumlade slashanen generat, pekandes åt industriavdelningshållet.
“Men vafaaann…. Skaru köpa verktyg till dottern?” mutterundrade handlarn bittert. Slashasen rodnade skitfult och sprang fram till en hylla med absurt knottriga grodskinnstapeter.
“Ööööh… Vaskaruha den till?” Undrade Rutger förnöjsamt.
“Om jag rullar in henne i den kanske hon inte får AIDS!” Hurrade den slasiga hasen. Rutger anade ögglor i muttan, men skrattade ändå att det säkerligen skulle fungera ypperligt maximalt underbart.
“Tuuusen brökdaler då tack!” Smackade han och viftade med grodskinnstapeten. Hasslasen pröjsade nöjt och tackade ovigt. Sedan jävlar försvann han hem.
Rutger skrockade fruktigt för sig själv. Han räknade med att slashasen snart skulle återkomma. Tapeten hade nämligen blivit impregnerad med Albansk grodlever-AIDS, den dödligaste sorten. Det var så Rutger tjänade sina stålar.

Super getter?

Poliskonstapeln av bröklands mest framgångsrika polisstation smaskade givande. Han hade nyligen arresterat tolv testosteronfyllda boxarmongon från en svampexpedition. Nu satt han och inspekterade boxleringarnas tillhörigheter. Ciggpaket, flarnsmulor och skattkartor var allt de hade på sig vid arresteringen. “Tråkigt” tänkte konstapeln och fabricerade alla bevis. Snart var allt färdigfabricerat och rättegången kunde inledas direkt. Domaren var fet men aspackad, vilket ansågs rimligt i brökiska rättsrum.
“Anklagade!” Tjöt domleringen salivproppat “Erkänn era brott NU!”
“Asså, viba var dära. Sen kom denhära snuten å tog mina polare.” Snegrufflade ett boxarliv. Deras nickande advokat Slemhurst låtsades att han ens brydde sig. Konstapeln garvade outhärdligt. Hans andedräkt fyllde rättssalen till bredden på längden och översvämmade korridorerna utanför. Alla knep andan men glömde att hålla för näsan, så snabbare än typ 4 dog de.
“Vafan” slemflämtade kon-stapeln vältandes. Han kliade kaffinerat sina underpants och tänkte på semibra bevismaterial. Plötsligt fick Kons-tapeln en bög! Han Emigrerade till nederländerna, där han började koka smet. Bevisen smetades in i kokningen konst-apligt för sista gången.

Det vita guldet

Den lille prinsen Fjäsur läppjade på sin räkjuicedrink. Filosoferandes drömde prinsen om det han önskade mest av allt på jorden. Av alla de saker som Prinsen önskade sig, var de två saker han önskade allra mest av allting allt: En juicepress och en alldeles egen räkfabrik. När hans räkdrink var slut spatserade han ut bland sina tulpanrabatter. Bland rabatterna mötte han sin slavbutler Mr. Gleebs som stod och rabatterade. Prinsen gastade överlägset snoffsigt att han fanimig skulle ha rendära räkfabriken i juklapp!
“Jaså” Svarade Gleebs och noterade det i sin obligatoriska julklappslista.
“Toppen” spottade prinsen och bestämde sig för att bli organdonator. Prinsen bestämde genast att julafton skulle infalla direkt imorgon, och gick sedan och lade sig för att invänta julklappen. Och när han vaknade låg där inte bara ett utan två stycken enorma, skinande julklappar inslagna i den ädlaste silvertejp. Prinsen förberedde sig för det fenomenala klappöppnandet! Han slickade sig om munnen, klappade vildsint händerna och högg sedan in på klapparna med hull och hår! Prinsen började ju vettigt nog med det största paketet. I paketet låg just det som prinsen önskat sig näst NÄST mest i hela världen, en paraplyhatt. Prinsen gapade ett jävla tag för att sedan börja grina, men bara sådär så att det är okay för killar. Butlern flinade fördolt åt honom från hörnet.
“Sådääärja!” grumlade Butlern och gav prinsen en fjös på axeln.
“Uhu.. “ snyftade prinsen tröstat, och högg in på nästa paket. I det paketet låg det något som man aldrig önskar men alltid behöver: Toapapper. Prinsen flinade förfärat. Han tog upp den fula lilla toarullen och blev plötsligt tårögd.
“Nu kan vi äntligen göra det vi alltid drömt om…” snyftade prinsen rört. “Vi alla har levt med bajs i stjärten i 10 år! Papper åt folket!” Butlern såg förvånat på prinsen. Han klinade sig förjävligt förvånad i huvudet och sa:
“Har du haft skit där så länge? Då förstår jag att du är så jävla räkberoende.”
Alla i världen vet ju att har man skit i röven vill man gärna ta sig en räka därtill!.

Önskan om inträde
Frikukarna var en hemlig förening som bara de sanna frikukarna fick gå med i. För att bedömas som Sann Frikukare var man tvungen att visa sig värdig genom att genomgå en uråldrig och fulhemsk ritual. Den smått naive springpojken Tjuffe Smörsug hade länge inväntat det datum då den stora frikuksbedömningen skulle inträffa. Han önskade så att han äntligen skulle utväljas till ritualen, trots alla hemskheter som den innebar. Dagen kom och bedömningsjuryn satt i badrummet och begrundade sina alternativ. Efter långt och moget övervägande hördes den berömda spolningen, som innebar att juryn valt färdigt. Efter ett långt och tråkigt tal förkunnade de att de valt ut tre personar av de fem som kommit för att bli bedömda. De tre som valdes var Hertiginnan af Flänsbrügg, lokmekanikern Gniffle Grymbula och självklart den storögde Tjuffe Smörsug. Ritualen skedde på en gång! Alla frikukare i salen sträckte upp armarna i luften och började mässa en sinnesstörd ramsa på gammeldrogiska. Ingen fattade, och det var ju poängen, men Tjuffe var fullt upptagen med att skita på sig av upphetsning! Plötsligt tystnade alla, och ringen av frikukare öppnades för att släppa fram frikukarnas överhuvud: översteprästen.
“KÄFTEN!” skrek han med drogsprängda ögonvitor. “Ritualens första steg, som är kukbockstävlingen, är härmed inledd!”
Ett par stora brunstiga kukbockar släpptes ut med brak och bråk. Deltagarna var beredda. De skrattade ut den ena kukbocken tills den dog av pinsamhet, fatta att vara en kuk och en bock samtidigt? Den andra kukbocken spetsades hastigt på lokmekanikerns sylvassa hatt.
“KÄFTEN!!!!” skrek överprästen igen, fast ingen sagt ett knyst. “Påbörja steg två: Gurkböjningen!”
Gurka är i detta fall en sinnessjuk metafor för deltagarnas små kräkkön. Deltagarna spjärnade till med fötterna i marken och sträckte upp sina kukar (ja även hertiginnan) mot skyn för att få dem tillböjda av sina blivande sektmedlemmar. Det blev en böjd liten minut och sen var alla klara för ingen hade stånd. Inte så jävla lätt att få upp den varje dag liksom.
“KÄFTÄÄÄÄÄN!!!!” skrek översteprästen till maxad hals! “Härmed välkomnas våra nya medlemmar in i denna hemliga samling förstulna människor. Vi har länge stulit gamla som små till våran miljonåriga samling. Dessa tre har visat sig värdiga.” En lång och förjävlig konstpaus inträffade. Ingen fattade om prällen skulle fortsätta eller inte. Men plötsligt skrek han till så stämbanden vibbade helsjukt.
“NU BLIRE RITUALPARTY!!!”
Och sen festade den galna sektfamiljen till långt in på eftermiddagen, då de åt upp varandra.

Pratar fan, må tralen slå

Företaget Dralnur’s Skruvverk skruvade som bara fan! Hela jorden skakade och brakade sålänge skruvandet pågick. Skruvverksfabrikschefen Spickman fräste när miljöaktivisterna kastade illrar på hans finfina dvärgporslin i demonstration mot skruvandet. Arg som trehundra pattar sprang han vevandes mot miljöskithögarna.
“Pratar fan, må tralen slå!” tänkte Skruvverksfabrikschefen skitargt! Miljömilitanterna såg chiffens kåtrasande strappats, rusandes med nävarna rakt upp åt miljödiletant-hållet. De fundamentalistiska rövgnisstorna till miljöbögar började vrålgarva svinstarkt och pekade hånfullt finger åt chefsgubben. Alla beväpnade sig vrålfnissandes med bananpickadoller, miljöpistoler och diverse andra ekologiska vapenprylar.
“Ond eld samlar död likt gamar” gladde Skruvverksfabrikschefen sig med, och riktade blicken mot milljöpartisterna. Han pausade sin fjantiga verklighetsuppfattning och gled ned i ångestens supertillstånd. Han blev Ångest-Mannen! Fruktan spred sig genom dal och dalbana. Miljöfilerna greps genast av sinnesmosande ångest. Deras sinnen vattnades ur på direkten av Ångest-Mannens sinnesstörande kraft. Den sinnesutsuddande ångestpesten totaldräpte allt inom 4 kvadratkilometers avstånd. Allt utom Ångest-Mannen. Ståtligt spatserade han genom dödsdimman och drack miljöanarkisternas favvoritminnen. Ångesten som han sände ut gav plats i hans ångestrymda sinne åt de lyckliga minnena hos hans offer. Påsåvis övertog Ångest-Mannens kraft planeten. Stad efter stad, en räka i sänder förkolnade Ångest-Mannen jordsbefolkningen med sin ångest. Och om du lyssnar riktigt noga, kan du höra honom än idag.

Restaurangbesöket

Basse Brökling ruskade svårhänt efter midnattsgroggen.
“Jävlar amalia….” bruffade han snegelmodigt. Bosse, hans ömma broder, hade kommit förbi för en drickstrapats, så självfallet var båda bantningslöst fulla och asfulla.
“Vafaan!” smugglade Bosse. “Jag vill fan knarka! Vasägeru omderå!?”
“Öööh, ja asså jag är frasad som gud!” Fulldrägglade Basse obligatoriskt.
“Jamendååsåå! Vi drar till botten av slumkvarteren!” Bosse vevade maniskt sina pekfingrar i luften och dreglade av upphetsning.
“JAaa! Ja ja, Jaamenjaaaa!!!” skrek hans bror, alltså Basse, och vinglade fågellikt mot utterdörren. Gatan galopperade längs småfula radhus, klädda enligt fågelskitslagen i fågelskitsskyddande material. Gatlycktorna glänste ovalt.
“Hitåt!” gnifflade Bosse och stappserade iväg åt slumkvartershållet.
“Fan!” svarade Basse och följde efter. Snart såg de knarkskorstenarna torna upp sig ovanför gatlyktornas ovala sken. Två rattfulla horköpare slickade girigt på trottoaren, antagligen för att få AIDS. Den populäraste knarkkrogen låg till vänster om horbögsklubben, så de båda bröderna visste exakt att nujävlar var de nära vänstersvängen. Snart var de framme. Knarkodören gnejslade ut genom maskhål i dörren, som gnisslade när Bosse vred upp den. De båda möttes av 8 rangliga knarklangare som ranglade runt knarkrikt i lokalen. Knarklangarna sneglade glatt på bröderna som gapade stormunnat, kuksuktandes…
“Skaru hare en knarkbit, bästa kund!?!” halvgapade en langaré. Langaréer ansågs mycket finare än vanliga “lallare”, eftersom de endast sålde till fittor, jag menar fina människor. Fina på samma sätt som Basse och Bosse.
“Ja, jag skulle vilja beställa tolv tallrikar högklassig narkotika!” Smackade Bosse leendes.
“Ja tar osså tolv!” grävlade Basse in från golvet.
“Haha! Storkunder minsann! Låt måltiden smakulera hjärtautomatiskt hjärnigt!
Genast serverades tjugofyra smaskiga knarkmål fram åt de gladhjärnade bröderna. Deras leenden övergick snart i missbrukade missbruksminer. Drogdimman rensade deras hjärnogräs så plötsligt att båda bröderna begick brott mot verkligheten. De fångades såklart och dömdes senare till egodöden, men det är en annan historia.