Så blir du lycklig och god

Det är enkelt. Sluta jämföra dig med andra så blir du så lycklig man kan bli samt god.

Det innebär alltså detsamma som att avskaffa känslorna avund och maktfullkomlighet. Avund är något man känner inför någon som står över en själv i hierarkin och maktfullkomlighet är det man känner för någon som står under.

Detta är kanske inga nyheter.


Nu ska jag försöka mig på en logisk härledning till varför det är så.

Tillfredställelsen, njutningen och lyckan, alltså alla positiva emotioner, kan delas upp i två delar. Dels en del som handlar om strävan och dess tillfredställelse och dels en positiv emotion som bara infinner sig. Nu går vi till nästa steg. Man kan även dela in strävansmässiga lyckan i två delar, dels kan den handla om att man sätter upp mål som helt relaterar till en själv och dels kan målen relatera till andra. Det är här jämförelse med andra kommer in i bilden. Alla målsättningar man har som handlar om att klättra i någon hierarki handlar om jämförelse med andra. Om dessa avskaffas så kommer man bara relatera till sig själv och man har själv makten att realisera sin lycka.

Nu kanske någon hävdar att man blir mindre lycklig om man avstår jämförelselycka. Jag tror inte det. Denna lycka är nämligen instabil i jämförelse till egenrelaterade mål som infrias. Är det inte så att man aldrig blir riktigt tillfredställd av den lyckan som kommer av att jämföra sig med andra? Jag menar klyshan säger ju att "mycket vill ha mer" osv. Jag måste dock erkänna att detta är den svaga punkten i resonemanget.

Fattas något?

men asså... det är ju sjukt svårt att inte jämföra sig med folk. gör inte alla det mer eller mindre? vissa gör det ju överdrivet mycket men alla gör det väl till viss del? man lever ju inte i ett vacuum liksom. om du ska tävla med någon t.ex så måste du ju se vad den andra har för styrkor och svagheter i förhållande till dig själv. det är ju ett jämförande.

Det är mycket svårt att i ett idrottssammanhang avgöra om jag vill slå min motståndare för att sätta honom på plats eller om jag bara ser honom som något som måste övervinnas för att jag ska uppnå mina personliga mål. I det ena fallet jämför jag mig med min motståndare och i det andra inte.

Om man vill så kan man hålla isär dessa känslor.

om men tänk dig att du tränar på som vanligt du tycker att det går bra. hur kan du veta att det går bra? för att du vet att du är bättre på det du gör än större delen av befolkningen. det är en jämförelse. sen får du veta att din största konkurrent som du ska möta plötsligt har blivit bättre på något, om inte du lägger om din träning eller vidtar några andra åtgärder så vet du att dina chanser att klå honom är väldigt små. återigen jämförelse. jämförelser jämförelser jämförelser, det går inte att komma ifrån det är jag rädd. samma sak kan appliceras när det gäller raggning t.ex, återigen mängder av jämförelser, man pejlar hela tiden för att se hur man ligger till i förhållande till resten av mänskligheten.

Man jämför sig med sina tidigare bedrifter.

Fortfarande samma sak, du vill bli bättre på din sport och därför iakttar du motståndaren för dina syften.

Jag håller med, det här är en viktig del av att vara lycklig, tyvärr då att vi lever i sosse- och jantelagssverige.

Andra viktiga komponenter är att inte tycka synd om sig själv, veta att allting är sitt eget fel. Det är ditt fel att du sitter där och deppar, det är ditt fel att du överhuvudtaget stör dig på någonting alls. Visst, hunger och törst och biologiska saker är väl en sak.

Jantelagen älskar jag i meningen att alla ska veta att de är ungefär lika mycket skit. Det är helt enkelt rätt att slå ner den som av oklara skäl ser sig som bättre än andra.

Sossar och andra marxister har jag dock naturligtvis inget till övers för.


Jag vet inte om jag är onormal men jag brukar ofta njuta av hunger och övergående sjukdom. Man liksom blir medveten om sin kropp i sådana tillfällen. Det kanske bara är att det är en ovanlig upplevelse som gör det spännande.

Skulle jag känna hunger varje dag så skulle jag nog däremot inte njuta av det utan jag skulle bli van och minsta lilla brödbit skulle skänka mig en jättelycka.

"Mycket vill ha mer" stämmer så jädra bra! Man blir aldrig nöjd så länge man jämför sig med andra. Jag har slitit hårt för att komma dit jag är idag och uppnådde min dröm jag hade som 4-5 åring. Tror du man nöjer sig med det idag? Nej... nu drömmer man andra saker för att komma vidare hela tiden. På sätt och vis kan det vara bra men när man nått sitt mål och ändå vill driva sig längre kommer frågan om man inte bara springer i ett ekorrshjul? Som tur är har jag redan funderat ut det så att jag jobbar mer med mig själv idag än behovet att hoppa till andra sidan staketet. Men det är inte lätt!! Krävs nog främst livserfarenhet för att lyckas fullt ut.

Det du pratar om är första steget till ett helt logiskt tänkande. Alltså total avsaknad av känslor. Då skulle man ju inte kunna bli sårad men självklart inte kunna bli glad heller. Har man en lång diskussion om din idé kommer man hitta många hål i den o gränsfall varpå du kommer behöva redigera den, och till sist kommer du hamna i ett totalt logiskt tänkande. Det är så jag ser det alltså.

Jag står fast vid mitt "Ignorance Is Bliss", ju mindre man vet desto mer lycklig är man. Längtar till tiden då jag var 5 år gammal, hade en hög säng som jag kunde sitta under o bygga Lego.

Det är det som är bra självkänsla.

Men jo, sluta att jämföra sig med andra skulle göra mig mycket lyckligare, å andra sidan vet jag inte hur man skulle kunna nå dit och om det ens är möjligt.

Jag har ägnat otroligt många timmar på att tänka på hur man blir lycklig. Men jag tror inte det finns ett svar och om man försöker komma fram till hur man blir lycklig så blir man olycklig på vägen

men alltså låt säga att du är konstnär, eller anser dig vara konstnär. du jämför dig inte med någon, du älskar att göra sandslott. du tycker att dina tavlor är och du betraktar dem som stor konst. problemet är bara att alla andra tycker att dina tavlor ser ut som bajs och tanken på att det skulle vara konst är skrattretande för dem. det är väl inget fel med det iof men du lär ju knappast få särskilt mycket sålt och du lär inte få ställa ut i fina gallerier.

Det finns alltid nån som gillar skiten. Smaken är som baken du vet.
Men om den inte hade varit det så låter det ändå som ett exempel på en lyckad och lycklig människa.