Den stora tråden om dokumentärer (sammanfogad tråd)

Trailer för I Am: Celine Dion, som delvis handlar om sångerskans sjukdom:

https://youtu.be/KzV4mSZPke0

Kommer till Amazon Prime den 25 juni.

Jag såg den nya dokumentären om The Beach Boys.
För att vara kortfattad: jag har sett bättre dokumentär om bandet.

För att göra tråden mer seriös, och inte vara som Neatless. Så kan man se den på Disney+.

Veckans dokumentärtips: Who Is Harry Nilsson (And Why Is Everybody Talkin' About Him?) (2010)

Det är en fråga värd att ställa. Vem är den här Harry Nilsson och gjorde han något mer än sjöng ledmotivet till filmen Midnight Cowboy (1969), Everybody's Talkin', som blev en megahit hand i hand med filmen. Ironiskt nog så skrev inte ens Nilsson den låt han blev mest förknippad med - Fred Neil gjorde Everybody's Talkin' 1966 - men han skrev många andra hits och även om han inte slog igenom på bred front för allmänheten så är han erkänd som en av de största inom musikbranschen.

Jag visste ingenting om honom förutom Everybody's Talkin' så det var två fascinerande timmar man fick lära känna honom via den här dokumentären. Han hade svenska rötter, uppenbarligen, och jobbade på bank med datorer innan musikkarriären tog av på 60-talet. Sen blev han bundis med The Beatles, avverkade ett par äktenskap och cementerade sig som en gudabenådad musiker trots att han vägrade turnera och var minst sagt svår att samarbeta med. Och så var det en massa droger och alkohol med i bilden också. Plus en värdelös Dracula-film tillsammans med Ringo Starr. Men trots det förvånansvärt lite skandaler.

Bland de som hyllar och berättar anekdoter om honom här hittar vi: Robin Williams, Eric Idle, Terry Gilliam, Yoko Ono, May Pang och Brian Wilson. Brödraduon The Smothers Brothers berättar om ett uppträdande där John Lennon och Nilsson satt i publiken och gapade och häcklade dem tills slagsmål utbröt och de blev utslängda. Hans fru Una Nilsson tillsammans med barnen vittnar också om en kärleksfull familjefar.

Visst, det är en standarddokumentär av den här sorten och bryr du dig inte något om 60 och 70-tals musik så gör den kanske inte så mycket för dig. Men jag tyckte om den, jag gillade att lära känna Harry Nilsson som verkade vara en härlig snubbe med stor talang och som dog alldeles för tidigt. Nu vet jag att han var något mer än Everybody's Talkin' - bland annat gjorde han en av tidernas bästa tolkningar av Without You. Som han inte heller skrev... Men jag lovar att han skrev tonvis med egna, bra grejer!

Två nya dokumentärtrailers om kvinnor i sport:

• America's Sweethearts – om Dallas Cowboys cheerleaders:

https://youtu.be/16IBBTd9iJM

• Power of the Dream – om ett dambasketlag och deras roll i att få Raphael Warnock vald till senator för Georgia:

https://youtu.be/9tFofopAh2Y

Trailers för ett par nya HBO-dokumentärer.

• Ren Faire, en serie i tre delar om maktkamp bakom kulisserna vid Texas motsvarighet till medeltidsveckan:

https://youtu.be/CHZUVTrrexE

• Here to Climb, om proffsklättraren Sasha DiGiulian:

https://youtu.be/hAOT4wCgJw8

Veckans dokumentärtips: The Space Shuttle That Fell to Earth (2024)

Jag tipsade om en dokumentär om Columbia-katastrofen för några år sedan men nämnde då att jag ville ha en påkostad och djupdykande film om händelsen - rymdfärjan som brann upp under återinträde den 1 februari 2003 och dödade alla sju astronauter ombord. Jag ville framförallt veta mer om hur NASA resonerade när de såg att en bit isoleringsskum kommit loss under uppskjutet och träffat vingen, vilket kunde ha skadat värmeskölden.

Nu har BBC gjort en serie i tre delar som äntligen djupdyker i de här frågorna. Den första delen fokuserar på anhöriga till astronauterna som berättar om deras upplevelse den dagen de stod och väntade på färjan som aldrig kom. Sen i del två bränner det till på riktigt. Nyckelpersoner inom NASA berättar exakt hur resonemanget gick när den potentiella skadan upptäcktes. Hur de högsta cheferna viftade bort allvaret (skum kom alltid av under uppskjut) och hur några ingenjörer kämpade förgäves för att få till någon åtgärd. De hade kunnat nyttjat teleskop eller bett militären använda deras satelliter för att kolla efter skador på färjan. Eller bytt vinkel under återinträde och satt mindre press på vingen. Men allt avfärdades, de levde på hoppet och allt gick åt helvete.

De hade också helt enkelt kunnat bett besättningen att titta ut genom fönstret och eventuellt försöka reparera skadan, men de vågade inte berätta. Ett e-mail skickades där skummet nämndes men "händelsen är så obetydlig att den inte ens är värd att nämnas. Bara om pressen frågar er om det." 20 år senare är många NASA-folk fortfarande heligt förbannade. Cheferna medverkar också och de ställs till svars genom uppfriskande tuffa frågor från filmteamet.

Mycket bra dokumentär som träffar hårt. Genom de anhörigas berättelser, många som var barn när det hände, och filmer på besättningen lär man känna dem ganska hyfsat. Vilket gör försumligheten från NASA än mer enerverande. Inte ens 20 år efter att Challenger exploderade så prioriterades säkerheten, och resultatet blev ännu mer döda amerikanska astronauter fallandes mot jorden.

https://youtu.be/LhtPeh4zudU?si=eArcGeva_dd8dF7e En intressant film om boxaren rapparen politik och podden ofiltrerat
Aldo colliander

https://youtu.be/5SQFQuuZxiw?si=itGNzwIv0ZadlMay

Podden ofiltrerat

Veckans dokumentärtips: The Other Side (2015)

Det var nära att jag dels inte skulle tipsa om den här och faktiskt inte ens se klart den. För det här är misär i sin renaste form. Misärporr. Man mår inte bra av att se det här. Substans finns dock också och när en dokumentär är såpass oförglömlig så gör den ju något rätt.

Vi ska till USAs djupa söder. Louisianas träskmarker där vi får följa pundare, strippare och milismän som ska "få ordning på USA" genom en beväpnad revolution. Huvudpersonen heter Mark och det första vi får se är när han ligger naken bredvid en grusväg och blir väckt av morgonljuset, utan tvekan hög eller full. Helt utan filter får vi sen en miserabel slice-of-life där Mark och hans vänner knarkar, kokar meth och har sex.

Det är naket och rått. Mark injicerar droger på en gravid tjej - hon går sen ut och strippar. Mark och hans flickvän Lisa vaknar upp och tar droger, duschar, och har sen sex i soffan en meter från kameran. Det är faktiskt svårt att avgöra om det är en äkta dokumentär eller om dem har iscensatt scener, men tydligen har regissören Roberto Minervini skapat ett sånt förtroende att de inte längre tänker på att de blir filmade.

Mark har inget filter utan öppnar upp om sorgen över mammans cancer men också sin djupa rasistiska sida när Barack Obama kommer på tal. I den andra halvan av filmen skiftar vi fokus och följer en grupp milismän som också hyser ett djupt hat mot Obama. De uttrycker det genom att skjuta och tända eld på Obamahuvuden och sätter vid ett tillfälle på en tjej en Obamamask och låter henne utföra oralsex på en dildo.

Trots att innehåller mestadels är motbjudande så är hantverket vackert. Fotot bjuder på läcker ljussättning och en närmast poetisk reflektion. Det är verkligen en dokumentär som väcker tankar och visar saker man aldrig har sett förut. Den är inte till för alla - jag tror knappast någon kommer tacka mig för tipset efteråt - men är man redo att stiga in i mörkret så väntar en oförglömlig upplevelse.

Veckans dokumentärtips: Bill Cunningham New York (2010)

Det finns en uppsjö av modedokumentärer därute men det är sannerligen inte många som har blivit tipsade om på den här sidan, helt enkelt för att jag inte är särskilt intresserad av den världen. Men här kommer en! Jag har dock kompromissat lite för det här är främst ett karaktärsporträtt på en fascinerande person som också råkar vara en legendarisk gatufotograf med ett unikt öga för mode.

Bill Cunningham började designa extraordinära hattar på 50-talet och bland klienterna fanns Marilyn Monroe och Katharine Hepburn. Sedan började han smyga runt på New Yorks gator och ta bilder på klädstilar han fann unika, vare sig det var kändisar eller vardagspersoner som bar dem. Det landade honom en återkommande bildserie i New York Times kallad On The Street, och där blev han kvar i nära 40 år.

Men trots att han frotterade med kändisar och världens modeelit och var extremt uppskattad så var hans privatliv en gåta. Något denna dokumentär delvis besvarar, mot Cunninghams vilja. Det visar sig att Bill bor i en pytteliten lägenhet i Carnegie Hall och färdas genom Manhattan på cykel - trots att han blivit påkörd flera gånger och återkommande får cyklarna stulna.

Jag gillar det här dels för att jag är svag för New York och dels för att Bill är en sån härligt anspråkslös figur. Han är en trenddefinerare för världens mode men själv bär han en blå arbetarjacka. Han vägrar äta eller dricka på flotta event för det anser han påverkar hans objektivitet och han struntar högaktligen i kändisar om kläderna de bär inte är intressanta.

Det finns många fina scener där han möter stilikoner han har fotograferat i flera decennier. I Paris blir han först nekad inträde på Fashion Week innan en ansvarig läxar upp dörrvakten med att "han är den viktigaste personen här." Bill avskyr uppmärksamheten men vid 80 års ålder är det dags för hyllningarna efter ett liv i modets tjänst.

Det bränner till mot slutet och blir känslosamt när han får frågor många undrat genom åren - har han någonsin haft ett romantiskt förhållande? Är han gay? Gåtfullheten klarnar inte fullständigt, men Bills arbete och arv belyses med ett älskvärt porträtt.

Säsong 2 (3 nya delar) finns på SVT play nu.
https://www.svtplay.se/video/KrJY1aQ/de-sarskilt-farliga/1-drommen-om-frihet?info=visa

Veckans dokumentärtips: The Tillman Story (2010)

Pat Tillman blev den mest kända soldaten i USAs insats i Afghanistan när han 2002 passade på ett multimiljonkontrakt i NFL för att tjäna sitt land, driven av vad som precis hade hänt med 9/11 och det faktum att tjänstgöring går långt tillbaka i hans familj. Hans yngre bror Kevin följde med honom in i kriget. Den 22 april 2004 blev han dödad i strid. Han hyllades gränslöst som en amerikansk hjälte, men omständigheterna kring hans död låg i dunkel och ju mer som kom fram i ljuset desto mer uppenbart blev det att en mörkläggning pågick.

Militären hävdade att när hans konvoj hamnade i bakhåll så stred Tillman till sista kula och räddade sina kamrater innan han till slut omkom. Det var en lögn som upprepades vid minnesceremonier och till och med president Bush följde samma linje i offentliga tal. Tillman blev också tilldelad medaljen Silver Star baserad på den fabrikerade versionen. Vad som egentligen hände chockade hans familj och ledde dem till att driva rättsprocesser och kampanja för sanningen än idag.

En obehaglig film om hur lättvindigt regeringar använder propaganda för att rättfärdiga sina krig. Jag säger regeringar, för att spinna sanningen till att tjäna sina syften händer såklart över hela världen. Den berättar också kortfattat om en annan amerikansk soldat som fick sin historia förvriden runt samma period - Jessica Lynch som sårades och blev tillfångatagen, men såklart inte utan en heroisk strid. I själva verket avfyrade hon inte ett enda skott.

Vi får lära känna Tillman genom hans familj och kamrater och det är en annan bild som framkommer än vad jag initialt trodde skulle vara fallet (en skränig machokille.) Pat var ödmjuk, genuin och intelligent. Trots att han var ateist så läste han religiösa böcker för att förstå och visa respekt, han genomskådade kriget som en fars - inte alls en kamp för frihet. Det är en fin scen när hans bror går upp och talar på en ceremoni efter att generaler sagt saker som: "han är med Gud nu" och säger: "han är inte alls med någon jävla Gud. Han var inte religiös, sluta med det skitsnacket".

Otrolig historia, något rörig film. Men fascinerade om en äkta hjälte.

Trailer för Pappa till 1 000 barn, en kommande dokumentärserie i tre delar om en nederländsk man som via bedrägeri och spermadonationer lyckades skaffa sig en sjuhelsikes massa avkomlingar:

https://youtu.be/pp5mWaRCqAc

Premiär på Netflix om en vecka, onsdagen den 3 juli.