Kompis har blivit väldigt dominant, varför?

Jag har en vän som jag umgåtts med i cirka 4 år. Vi har stöttat varandra under lång tid och då han gått igenom en del svårigheter (fått sparken från ett jobb, fått reda på att hans flickvän varit otrogen) har jag ställt upp ganska premisslöst för honom.

Det senaste året har han blivit väldigt dominant och försökt spela ut mig eller sätta sig på mig. Det kan handla om att man diskuterar någonting så nästan skriker han sin åsikt, som ofta inte är speciellt välgrundad, och när vi gör något tillsammans ifrågasätter han allt möjligt, trots att han själv ofta inte kan tillföra någonting. Så fort jag påtalar att det är irriterande, försvarar han sig med att han har psykiska problem, är neurotisk, och sitter bara och flinar. Han har dock aldrig sökt hjälp för sina psykiska och vill inte heller göra det. Jag har däremot lagt ett drygt år på terapi.

Jag har lyckats prestera bättre än honom på de flesta områden i livet. Kanske därför är det ett evinnerligt tjat om hans egna prestationer, för varje gång jag träffar honom är det ett prat om hur respekterad han är på sitt jobb, en tjej tyckte han hade snygg tröja, han har fått knulla med någon för att han betett sig på rätt sätt. Det kanske bara är jag, men han verkar ha fått ett sjukt stort bekräftelsebehov. Ibland får man höra en lång utläggning om exempel vilken müsli han äter och varför han gör det. Sen vill han hela tiden jämföra med mig och hur jag beter mig och försöka förklara skillnader mellan oss. Inget fel med det, men det är så förbannat tjatig att höra någon bullra på. Det han vill prata om upplever jag också är lite för närgånget. Jag skulle aldrig ha en utläggning om att jag hur mycket repsekt jag får på mitt jobb eller att en tjej log mot mig, det är sånt jag tar för givet. Jag är själv inte så aggressiv, utan ganska lugn och resonerande, inte särskilt grabbig om man säger så.

När jag pratar om mina intressen, vad jag har för mål och relfektioner svarar han oftast inte, och om han gör det så är det ofta så att han vill redogöra en skillnad i hur han ser på sakerna, som för att diskvalificera något jag har lagt tid på.

Vi har tidigare gjort lite projekt tillsammans och det har varit väldigt kul. Nu har jag mer och mer tappat lusten, dels på grund av att han är tråkig och tjatig, dels för att han hela tiden försöker krydda konversationerna med någon slags dominant attityd:

JAG ska få med dig till att göra xxxx.
JAG får väl låta dig göra xxxx.

Jag går givetvis inte med på nånting, såtillvida jag inte vill det eller om det gynnar mig.

Min fundering är: varför folk blir såna? Jag har 4-5 såna erfarenheter de senaste åren och merparten har jag sagt upp bekanskapen med. Är det jag som beter mig mesigt, eller är det bara han (och andra) som är konstiga?

Ge honom lite komplimanger för att stilla hans bekräftelsebehov?
Han kanske märker att du är bättre på allt och han kanske börjar bli trött på det, vissa människor kan vara svindryga utan att ens behöva säga något, dom har ett sånt äckligt överklassbetéende, har du det?

eller sluta umgås med honom om det inte passar?

Jag har haft en kompis samt flickvän som varit så, som helt tvunget skulle bräcka en i allt, helt oavsett vad det var. Dom klankade ner på mig även angående helt larviga saker. Jag tror att det har med att göra lågt självförtroende och avsaknad av empati med tanke på att dom kunde säga saker som självklart vem som helst skulle bli ledsen av att höra. Tycker definitivt inte att skulden ligger på dig.

Beträffande min kompis så har han nog gymmat ihjäl sig vid det här laget, eller överdoserat tonfisk och keso. Mitt X är fetare än någonsin och en trolig orsak till dom störningar i jordens rotation och bana forskare nyligen uppmärksammat.

Enkelt. Hävdelsebehov grundat i dåligt självförtroende och mindervärdeskomplex gentemot dig. Han känner sig underlägsen pga att du presterar bättre än honom och försöker genom skryt och nedlåtande attityd bygga upp sitt självförtroende.
Vet inte om du kan få honom att ändra sig, då ett snack med honom om vad du finner jobbigt i ert umgänge troligen ytterligare kommer spä på hans dåliga självförtroende och hans upplevda känsla av underläge. Kanske bryta umgänget ett tag och låta människan mogna till sig lite? Behöver ju inte vara så stor grej, all vänskap går ju upp och ner och i vissa perioder umgås man mer, i andra mindre.

Försök bygga upp hans självförtroende lite mer.
Funkar inte det så skit i honom, umgås med människor som du trivs med.
Jag skulle aldrig stå ut med nån kompis som får mig att må dåligt.. nono

Inte jag heller. Livet är för kort för det.

Det där påminner lite om mitt ex. Det är som docK skriver, det har med självförtroende och sin egen självbild att göra. Be honom gå och prata med någon. Du kommer inte kunna att "läka" honom, speciellt när han inte har kommit till insikt att han behöver hjälp än

Jag säger som några ovanför redan har gjort: strunta i honom. Påminner något om en som jag betraktade som min bästa vän under många år, kanske 10 år eller så, (och som jag säkert hälsade på alldeles för ofta). Inte riktigt likadan men ändå. Han fick ett bättre boende, vilket var en annan persons förtjänst, och jag var verkligen glad för hans skull för det, eftersom vi båda avskydde hur vi tidigare bodde. Emellertid fick han något enormt behov av att skryta om hur bra han hade det och hur dåligt jag hade det, och han verkade inte kunna tåla att jag inte var avundsjuk på hans bostad. Jag skulle verkligen inte trivts där, men eftersom han bodde där och inte jag borde det ju inte varit några problem. Till slut fick jag nog, frågade rakt ut om han inte såg det komiska i att det faktiskt helt och hållet var avhängigt av en annan och inte av honom att han fått sitt nya boende. Han blev uppenbarligen jättesur (vad jag kunde bedömma över MSN), hävdade att hans genomskinliga skryt egentligen vore ett försök att peppa mig till att få något annat bo (struntandes i mina faktiska omständigheter), och sedan dess har jag aldrig hört av honom. Var naturligtvis besviken på honom då, men hellre förr än senare. Han var inte alls ointelligent, tvärtom, det gick alltid att ha en intressant konversation med honom och få litet nya infallsvinklar, men han var genomskinlig och kunde svårligen dölja när han ville brösta upp sig eller skryta. Trist, men man klarar sig bättre utan dem.

Han börjat läsa the game skit, det hände min polare för ett år sen.
tro mig det kommer att bli för mycket om du fortsätter att tillåta det

Jag tycker inte du ska skita i han i första taget, prova att förklara för han på ett lugnt och snällt vis att han ska chilla lite grann. Coolar han inte ner sig efter någon månad dissa han då om det stör dig så mkt.

Hehe kul att föregående skrev "The Game", för min polare blev också "typ" såhär efter att han hade läst den. Måste alltid reta folk på ett ohövligt vis sen tror han att han är rolig. Det blir som nån tråkig tävling med honom. Fast nu verkar han ha lugnat ner sig en aning som tur är.

Jag vet inte om jag uppfattas som dryg, är absolut inte överklass. Däremot finns det sakområden som jag är väldigt kunnig inom och/eller har funderat mycket kring, och drar någon ett resonemang i något av de områdena så säger jag oftast vad jag tycker/vet. Sen är jag nog inte så överdrivet entusiastisk inför grejer som inte intresserar mig. Jag peppar folk och tycker det är kul för dem att åka på typ fiskeresa, även om jag själv skulle uppleva det som meningslöst. Klart man kan vara mer snäll och stötta folk i såna frågor, men jag inte... jag sätter själv ingen förväntan i att folk ska peppa mig i det jag gör och säga att jag är duktig, så varför ska jag klappa som ett CP för att någon annan klarar av gå över gatan liksom? Jag dissar aldrig honom, har som sagt stöttat vid flera tillfällen och kommit med förslag för att förbättra hans situation.

Grejen är väl att hans aktiviter är lite mer världsliga än mina och det är så tydligt att han gör dem för att få uppmärksamhet eller ingå i nåt slags sammanhang. Det är mycket ”JAG är sån, JAG köper såna strumpor, har alltid gjort det, kommer alltid göra det. Jag vet att det är nåt som impar på en hel del tjejer (det är väl en typisk The Game-grej), medan jag i perioder upplever en ensamhet i mina intressen. Därför förstår jag inte varför han (och andra för den delen) vill tävla med det jag gör, eller sätta sig på det. Han borde ju få bekräftelsebehov stillat rätt så snabbt. Troligen har han läst The Game eller någon liknande självförbättringsmetod, hans prat liknar det man hittar i trådarna här på flashback.

Det blir liksom så löjligt att lyssna på att han låtsas vara player/macho ena stunden, men nästa så är det liksom en bekräftelsekåt 11-åring som dyker upp.

Ett exempel: om jag sitter på ett cafe med några nybekanta, så diskuterar inte jag vilka böcker jag läser utan fokuserar på annat kul som jag gissar intresserar folk. Han skulle däremot gå igenom och jämföra vilka böcker ett par tjejer läser och sen skulle han ringa och berätta det för mig. Typ: två tjejer gillade också Narnia-böckerna, jag sa att Sagan om Ringen är bättre, hon tittade jättelänge på mig. Varför tror han att jag vill lyssna på det? Jag kan ju säga att tjejerna troligen var fula subbor och han är en tönt, men det är ju att ta i tycker jag, ett sätt att avsluta en relation på. Det är just den här taktlösa bekräftelsen som stör mig, och det är svårt att komma åt och förklara för honom att det är tjatigt. När jag påtalar det slår han blixtsnabbt tillbaka och menar att det är mig det är fel på eller han själv som ”bara är sån”. Mer än så pallar jag inte göra för att ”reparera” honom. Det uppdraget överlämnar jag till någon osäker tjej.

Men ja, min strategi är väl att pausa umgänget några månader och sen får jag se.

Ok, nu har det gått ett tag och jag har inte pallat kontakta honom. Han ringer mig någon gång i månaden och vi pratar, men det pendlar ofta över till att han subtilt försöker förolämpa mig eller insinuera att jag ska hjälpa honom med något (vilket jag givetvis aldrig gör). Jag har bestämt mig för att enbart träffa honom i sammanhang med gemensamma bekanta och låta det hela vara.

Nu har jag umgåtts en del med en annan kille, som är ganska olik mig i intressen, men vi har kommit bra överrens under perioder. Nu tycker jag mig se samma tendenser hos honom. Han försöker överrösta mig inför mina kompisar, hitta faktafel i vad jag säger, vägrar lyssna på argument och vill hela tiden (precis som min fd kompis) jämföra mig med sina egna egenskaper. Inte alltid, givetvis, för då hade jag brutit direkt, men det verkar som han vill kompensera på ett eller annat sätt.

Jag undrar verkligen vad det är jag gör som lockar fram det här i andra människor??? JAg är, som jag tidigare sagt, rätt kunnig och allmänbildad, men jag trycker aldrig ner någon och är förstående för att alla, tja, inte har läst Celine och Proust liksom, som mig. När jag umgås med folk tänker jag att man kan låta dem få ha sina intressen utan att jag ska snoka i det och jämföra mig, men det verkar som det lockar till sig idioter, ärligt talat. Folk kanske behöver ordentliga uppläxningar emellanåt för att fortsätta vara just folk?

Det skall också tilläggas att jag från 2006 och fram till det senaste halvåret inte haft någon stabil umgängeskrets att ty mig till, pga flytt och andra saker. Kan det vara så att de upplever mig som beroende av dem?

Det måste finnas någon här som har varit i mina "vänners" position och kan förklara vad som driver just DIG till att testa, tjata och ifrågasätta!