2010-01-06, 01:27
#1
Så gjorde jag det igen. Efter några bortrökta/skjutna tonår har jag varit hyfsat ren. Något besök i Amsterdam med allt det medför har det väl blivit, plus Bali med intag av diffusa svampar av blandad karaktär/kvalitet. Men vardagsknarkandet slutade jag med som finnig artonåring.
Det nya året skulle välkomnas och tillsammans med några vänner åt jag en god trerätters innan vi traskade ner till Bryggeriet för att lyssna på Fatboy Slim (seriöst hur lyckades dom få den spelningen). Som världens självkrönta kungar äntrade vi dansgolvet och alla runt oss var snygga, glada och så där förväntansfulla man bara kan vara på nyårsafton.
Alla var där, bokstavligen alla. Kunde inte gå en meter utan att se en gammal vän, kollega, kursare eller ligg. Jag hör någon ropa mitt namn, vänder mig om och ser min bästa polare från högstadiet som jag endast haft sporadisk kontakt med sen jag flyttade från förorten till innerstan. ”Läget då”, ”va händer”, ”gott nytt” och alla andra sociala fraser avverkades i rask takt och från ingenstans undrar min nyfunna gamla vän om jag fortfarande gillade kemi. ”visst gör jag det, pluggar ju till läkare vet du” svarar jag lätt fundersam på ords dynamiska förmåga att byta syntax. Menade han kemi som ämne eller kemiska substanser?
Lite diskret visar han mig en påse med vitt pulver och några tabletter. ”Kör inte som i skolan längre” säger jag men är lite sugen och tänkte försöka en avslappnad bakåtdragen attityd för att se om han bjuder, för gammal tids skull, annars kan det va. Några minuter senare sitter jag i en taxi på väg ut mot Värmdö med min gamle vän, hans polare och två av mina vänner som jag lovat en grym efterfest. De verkade inte va så nöjda, kan ha att göra med tjejration 1/5.
Väl ute hos min polares hus i Värmdö inventeras tillgångarna till en nyknäppt tattinger. Några gram kola, 30 tal tabletter samt några påsar gräs plus tillräkligt med öl och JD för att släcka törsten hos ett skotskt rugbylag. Uppåt och nedåt beroende vilket humör man är på. Mina vänner blir också glada då en till taxi kommer som utjämnar ration till 5/5.
Eftersom jag kört med min polare under ungdomsåren var jag säker på att tabletterna var någon form av benso och tänkte att det tillsammans med några öl blir en perfekt avslutning på 2009. Med minst sagt undertryckt självbevarelsedrift och allmänt glad slänger jag i mig några tabletter och sköljer ner dem med några klunkar hof. Tiden gick säkert precis som vanligt men för oss fanns inte tid och rum. Allt var rent ut sagt toppen.
Med ett lugn inombords, Jedi mind tricks på spotify, sätter jag mig i en fåtölj för att inandas stämningen och lägger märke till ett inrammat svartvitt foto på väggen. Ni vet såna som man köper på IKEA. Den föreställde en biodlare som var helt täckt av bin. Jag började fantisera om att bina rörde sig, om deras rörelser kunde beskrivas matematiskt som fåglarna i A Beautiful Mind?
Till en början tyckte jag att bina var sköna lirare, dom fixade och trixade med sitt. Hämtade nektar, flög omkring på ett otvunget sätt och om nån bråkar visar dom bara gadden och problem solved, Men efter ett tag blev dom mer och mer aggressiva. Biodlaren sprang iväg skrikandes att det inte längre var bin, det va demonbin från mordor. Han hann inte långt, täckt av köttätande bin blev processen kort. Bina vänder sig om och tittar på mig. Tänk er själva. Hundratals demonbin fostrade av Sauron tittar hungrigt på dig. Vad skulle du göra? Jag sprang.
Mina vänner berättar att jag i tron av att bli jagad av bin skrikandes och endast iförd kalsonger och tshirt rusade ut ur huset. Jag minns enbart en extrem rädsla och att det blev kallt.
Jag blir väckt av taxichauffören utanför mitt hem, huvudet känns fyra storlekar mindre på grund av huvudvärken och armen lättare. Tydligen hade jag i brist på pengar gett chaffisen min 50.000 kr Rolex i utbytte mot hemresan. Kanske den dyraste taxiresan mellan Värmdö och Sthlm. Vi får se vad jag kan ljuga ihop för försäkringsbolaget.
Klockan är morgon på nyårsdagen. Knappt en tråd på kroppen, 20minus, desillusionerad, trötthet från en annan värld och utan nyckel trycker jag portkoden till huset i hopp om att flickvännen har kommit hem. Tar hissen upp och börjar ringa, banka och skrika utanför dörren som tillslut öppnas.
Till min förvåning hade min flickvän förvandlats från en yppig brunett till en småfet äldre man iklädd röd morgonrock. Jag tränger mig förbi henne/honom och undrar varför det är ommöblerat. Det måste vara de jävla bina igen. Dom flög säkert snabbare än taxiresan. Ett fast tag om nacken och en lite mer brutal nedbrottning senare inser jag att det är fel port. Till saken hör att mitt hus har två portuppgångar som ser likadana ut med samma portkod. Tror ni förstår misstaget och jag ser inte fram emot nästa stämma med föreningen.
Nytt försök i nästa portuppgång. Tjejen är hemma. Jag översvämmas av känslor faller ner i gråt på golvet överlycklig över att vara hemma, känna värme och framförallt se den som jag älskar mer än allt. Hennes reaktion går från ett ”jag trodde du var död” till en solid utskällning som jag bara minns som en hög frekvens av ljud. Mina vänner hade tydligen letat efter mig och även då talat med tjejen.
Jag skulle aldrig kunna ljuga för henne och börjar rakryggad berätta vad som hänt. Hon brukar vara öppen var diverse äventyr och står för en del själv men hennes ögon får en sorgsen ton jag endast sett då hon fick beskedet att hennes syster tagit sitt liv. Just fan. Hon tog sitt liv via en överdos piller i november.
I sviterna och bearbetsprocessen av att ha förlorat sin syster kombinerat med allmän fylla var hon övertygad om att jag också dött. Ringt hennes pappa som tydligen var ute och snurrade med bilen på Värmdö för att leta efter mig.
Kort och gott kände jag mig som ett kräk. Det känslomässiga ruset var bortom denna värld. Det sägs att ”där det finns liv finns det hopp” och enligt det ordstävet borde mitt liv varit utsläckt. Inget hopp var mig tillgängligt. Den jag älskar hade jag sårat, svikit. Jag hade dragits ner i ett djup kvicksand och kunde omöjligen ta mig upp.
I en situation som denna borde den rationellt tänkande människan ge upp. Inse sitt nederlag och rädda det som räddas kan. Men inte. Jag slocknar till en stund och vaknar kramandes toalettringen med kalsongerna nere vid knäna, men vid hyfsat medvetande av att det knackar på dörren. Är det bina som ska hämta mig?
Del två följer om jag orkar/hinner. Allt som hänt är inte riktigt klart än så måste även göra lite efterforskningar.
Det nya året skulle välkomnas och tillsammans med några vänner åt jag en god trerätters innan vi traskade ner till Bryggeriet för att lyssna på Fatboy Slim (seriöst hur lyckades dom få den spelningen). Som världens självkrönta kungar äntrade vi dansgolvet och alla runt oss var snygga, glada och så där förväntansfulla man bara kan vara på nyårsafton.
Alla var där, bokstavligen alla. Kunde inte gå en meter utan att se en gammal vän, kollega, kursare eller ligg. Jag hör någon ropa mitt namn, vänder mig om och ser min bästa polare från högstadiet som jag endast haft sporadisk kontakt med sen jag flyttade från förorten till innerstan. ”Läget då”, ”va händer”, ”gott nytt” och alla andra sociala fraser avverkades i rask takt och från ingenstans undrar min nyfunna gamla vän om jag fortfarande gillade kemi. ”visst gör jag det, pluggar ju till läkare vet du” svarar jag lätt fundersam på ords dynamiska förmåga att byta syntax. Menade han kemi som ämne eller kemiska substanser?
Lite diskret visar han mig en påse med vitt pulver och några tabletter. ”Kör inte som i skolan längre” säger jag men är lite sugen och tänkte försöka en avslappnad bakåtdragen attityd för att se om han bjuder, för gammal tids skull, annars kan det va. Några minuter senare sitter jag i en taxi på väg ut mot Värmdö med min gamle vän, hans polare och två av mina vänner som jag lovat en grym efterfest. De verkade inte va så nöjda, kan ha att göra med tjejration 1/5.
Väl ute hos min polares hus i Värmdö inventeras tillgångarna till en nyknäppt tattinger. Några gram kola, 30 tal tabletter samt några påsar gräs plus tillräkligt med öl och JD för att släcka törsten hos ett skotskt rugbylag. Uppåt och nedåt beroende vilket humör man är på. Mina vänner blir också glada då en till taxi kommer som utjämnar ration till 5/5.
Eftersom jag kört med min polare under ungdomsåren var jag säker på att tabletterna var någon form av benso och tänkte att det tillsammans med några öl blir en perfekt avslutning på 2009. Med minst sagt undertryckt självbevarelsedrift och allmänt glad slänger jag i mig några tabletter och sköljer ner dem med några klunkar hof. Tiden gick säkert precis som vanligt men för oss fanns inte tid och rum. Allt var rent ut sagt toppen.
Med ett lugn inombords, Jedi mind tricks på spotify, sätter jag mig i en fåtölj för att inandas stämningen och lägger märke till ett inrammat svartvitt foto på väggen. Ni vet såna som man köper på IKEA. Den föreställde en biodlare som var helt täckt av bin. Jag började fantisera om att bina rörde sig, om deras rörelser kunde beskrivas matematiskt som fåglarna i A Beautiful Mind?
Till en början tyckte jag att bina var sköna lirare, dom fixade och trixade med sitt. Hämtade nektar, flög omkring på ett otvunget sätt och om nån bråkar visar dom bara gadden och problem solved, Men efter ett tag blev dom mer och mer aggressiva. Biodlaren sprang iväg skrikandes att det inte längre var bin, det va demonbin från mordor. Han hann inte långt, täckt av köttätande bin blev processen kort. Bina vänder sig om och tittar på mig. Tänk er själva. Hundratals demonbin fostrade av Sauron tittar hungrigt på dig. Vad skulle du göra? Jag sprang.
Mina vänner berättar att jag i tron av att bli jagad av bin skrikandes och endast iförd kalsonger och tshirt rusade ut ur huset. Jag minns enbart en extrem rädsla och att det blev kallt.
Jag blir väckt av taxichauffören utanför mitt hem, huvudet känns fyra storlekar mindre på grund av huvudvärken och armen lättare. Tydligen hade jag i brist på pengar gett chaffisen min 50.000 kr Rolex i utbytte mot hemresan. Kanske den dyraste taxiresan mellan Värmdö och Sthlm. Vi får se vad jag kan ljuga ihop för försäkringsbolaget.
Klockan är morgon på nyårsdagen. Knappt en tråd på kroppen, 20minus, desillusionerad, trötthet från en annan värld och utan nyckel trycker jag portkoden till huset i hopp om att flickvännen har kommit hem. Tar hissen upp och börjar ringa, banka och skrika utanför dörren som tillslut öppnas.
Till min förvåning hade min flickvän förvandlats från en yppig brunett till en småfet äldre man iklädd röd morgonrock. Jag tränger mig förbi henne/honom och undrar varför det är ommöblerat. Det måste vara de jävla bina igen. Dom flög säkert snabbare än taxiresan. Ett fast tag om nacken och en lite mer brutal nedbrottning senare inser jag att det är fel port. Till saken hör att mitt hus har två portuppgångar som ser likadana ut med samma portkod. Tror ni förstår misstaget och jag ser inte fram emot nästa stämma med föreningen.
Nytt försök i nästa portuppgång. Tjejen är hemma. Jag översvämmas av känslor faller ner i gråt på golvet överlycklig över att vara hemma, känna värme och framförallt se den som jag älskar mer än allt. Hennes reaktion går från ett ”jag trodde du var död” till en solid utskällning som jag bara minns som en hög frekvens av ljud. Mina vänner hade tydligen letat efter mig och även då talat med tjejen.
Jag skulle aldrig kunna ljuga för henne och börjar rakryggad berätta vad som hänt. Hon brukar vara öppen var diverse äventyr och står för en del själv men hennes ögon får en sorgsen ton jag endast sett då hon fick beskedet att hennes syster tagit sitt liv. Just fan. Hon tog sitt liv via en överdos piller i november.
I sviterna och bearbetsprocessen av att ha förlorat sin syster kombinerat med allmän fylla var hon övertygad om att jag också dött. Ringt hennes pappa som tydligen var ute och snurrade med bilen på Värmdö för att leta efter mig.
Kort och gott kände jag mig som ett kräk. Det känslomässiga ruset var bortom denna värld. Det sägs att ”där det finns liv finns det hopp” och enligt det ordstävet borde mitt liv varit utsläckt. Inget hopp var mig tillgängligt. Den jag älskar hade jag sårat, svikit. Jag hade dragits ner i ett djup kvicksand och kunde omöjligen ta mig upp.
I en situation som denna borde den rationellt tänkande människan ge upp. Inse sitt nederlag och rädda det som räddas kan. Men inte. Jag slocknar till en stund och vaknar kramandes toalettringen med kalsongerna nere vid knäna, men vid hyfsat medvetande av att det knackar på dörren. Är det bina som ska hämta mig?
Del två följer om jag orkar/hinner. Allt som hänt är inte riktigt klart än så måste även göra lite efterforskningar.
