Fördjupning inom språk, vägledning uppskattas.

Efter att ha läst foruminlägg av synnerligen goda skribenter - för att nämna två stycken: Hamilkar och Egon3 (finns fler som skulle kunna nämnas) - har jag blivit intresserad av att fördjupa mina språkkunskaper, då främst i svenska och engelska.

Kort version
Jag vill fördjupa mig mer i engelska och svenska som jag anser mig själv behärska gott. Åldersfaktorn förefaller mig vara den viktigaste faktorn i hur ens språkbruk är. Därför vill jag utmana mig själv att försöka fördjupa mig inom språk jag redan behärskar väl.

Lång version
Det finns ett stort utbud av råd och tips för de motiverade att lära sig ett nytt språk, desto färre finns för personer som vill fördjupa sig inom ett språk där ens befintliga kunskaper redan är goda. Min högst personliga syn på det hela är att det är få personer under 25 som besitter mycket goda språkkunskaper, det förefaller vara åldern som är den viktigaste faktorn gällande hur en person är språkligt.

I grundskolan samt gymnasiet har aldrig någon varit riktigt utmärkande gällande språket, trots att jag anser att de skolor jag gått och går i har haft en hel del ambitiösa och duktiga studenter. Och många som lagt åtskilliga timmar på läsning och studier överlag, så är deras språkliga förmåga långt ifrån vad som kan anses vara en mycket god sådan. Det verkar sålunda finnas en drös intresserade som gärna lär sig och fördjupar sig i språk, fast där man ändå inte ser någon märkbar förändringar jämfört med andra i omgivningen som inte lägger lika mycket tid på språkfördjupning. Det förblir mig en gåta att mindre begåvade personer i fyrtioårsåldern är mer språkligt avancerade än yngre studenter, vars intresse är just språk.

Läser just nu engelska c som är en gymnasiell djupdykning inom engelskan, vi har en relativt jämn nivå i klassen trots att vissa utmärker av solklara anledningar så som att vederbörande t ex bott i ett engelsktalande land. Vi har arbetat med att skriva om texter till en mer struktur, försöka korta ner meningar och göra de mer informativa osv. Trots att vi har några som utmärker sig så blir enda resultatet att alla gör bra ifrån sig under vissa passager, det finns således ingen jämn hög nivå hos någon som klarar av en hög språklig nivå igenom hela texten. Och det är just denna språkliga kontinuitet som är svår att åstadkomma med relativt liten erfarenhet av språket (jmf. 18-åring med 50-åring).

För mig känns det inte lätt att köpa att åldersfaktorn skulle ha så stor betydelse som den uppenbarligen, enligt mig, har. Så vad kan egentligen rekommenderas för den språkintresserade som vill fördjupa sig i redan kända språk? Att bara plöja skönlitteratur i mängder verkligen bevisligen inte ge dessa personer en alltför utmärkande språklig förmåga. Att tyda av forumskribenterna här på forumet som håller en hög nivå samt personer i ens bekantskapskrets så verkar samtliga ha en god kännedom om allt omkring det rent språkliga (rent språkligt får här vara tal och skrift) som till exempel kan vara hur det aktuella språket står sig jämfört med andra språk, språkets historia osv. Vilket lär möjliggöra diverse härledningar för att nå någon form av slutprodukt.

Diskussionsunderlag
- Litteratur för djupdykning inom språk, i mitt fall svenska och engelska.
- Allmäna reflektioner angående åldersfaktorn och språkbruk.

Dagens skola prioriterar inte skriftlig språkfärdighet lika högt som det gamla läroverket gjorde, och det tvingar också eleverna i betydligt mindre utsträckning att läsa "klassisk" litteratur. Det enklaste sättet att förbättra sin språkfärdighet på ett språk som man redan behärskar väl är att läsa massor med god litteratur på språket. I början löper man naturligtvis risken att förfalla till ren stilimitation om man snöar in på en viss förebild, men det där brukar lösa sig vartefter.

Sedan ska man ha klart för sig att vad som är gott språk beror av mottagaren. Om man använder ord eller uttryck som mottagaren inte förstår, och heller inte har vilja eller möjlighet att kolla upp, har man inte använt ett för situationen gott språk, oavsett hur perfekt imitation av Frans G: Bengtsson eller Björn Ranelid man än har åstadkommit.

(Alla konstiga ord som jag själv använder är tydligen mer eller mindre en visa på Flashback. Men så länge som det uppenbarligen finns användare som anser att det är mödan värt att googla fram vad de betyder, så finns det ju någon typ av nytta med dem - alldeles bortsett från att det skulle ta alldeles för lång tid för mig att göra någon form av klarspråksanpassning av mina stream-of consciousness-texter för att det skulle vara praktiskt genomförbart. Men då bygger vitsen helt på att folk faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att googla fram dem.)

Kluriga ord slår jag upp på google precis som du skriver och det är vanligt att hitta något i dina inlägg

Skriftlig språkfärdighet är definitivt underprioriterat i dagens skola. Det är just denna som intresserar mig mest, en släkting till mig disputerade nyligen och fick en engelsktalande opponent, som varit verksam på ett engelskt universitet under en längre tid. Min släkting har ett stort intresse för språk i allmänhet men då främst engelska och har ett par hyllmeter engelsk språklitteratur, varpå det framkom efter disputationsakten att opponenten tyckte avhandlingen var den mest välskrivna av de han läst, och då har han handlett och läst ex antal från engelska universitet där skribenterna inte sällan är engelsktalande. Bortsett från engelska och svenska behärskar han två andra språk mycket gott och kan säkert säga ett par fraser på andra språk också, men det är just denna gemensamma nämnare jag hittar i min släkt bland de vältaliga, att de ofta har kunskap om andra språk osv.

Sändare - mottagare är givetvis viktigt och du har helt rätt i att ett gott språk för en individ är högst subjektivt och andra behöver inte alls dela dennes uppfattning. Av min egna iakttagelser så används ett visst språkbruk för en viss situation, ett exempel är mina föräldrar som båda är vältaliga och får räknas som relativt höga akademiker, där mamma skiftar språk i mycket större utsträckning beroende på situation än vad pappa gör. Och här kommer vi in på nästa del i mitt tänk, det är bredden i språket jag vill åt, det vill säga att man utan problem kan anpassa sitt språk efter situation, om det så är en 5-åring eller en lingvist av rang.

Den ambitiöse studenten kan ofta krydda texten med svåra ord, men aldrig komma i närheten av en äldre persons meningsuppbyggnad och stilistik enligt min uppfattning. Och det är väl lite det man vill åstadkomma. Jag tvivlar inte på att en jämförelse mellan en 25 åring med 180p språkvetenskap i ryggen skulle bli tagen på sängen av en 70 årig akademiker (finns säkert icke-akademiskt folk som har ett bra språkbruk, fast majoriteten lär vara akademiker).

Om den hypotetiske 25-åringen studerat språkvetenskap eller något annat där det naturligt ingår att man skriver sammanhängande texter spelar nog ingen större roll. Det mesta man studerar inom språkvetenskap ligger så långt ifrån praktiskt skrivande att återverkningarna på det är mycket små.

En skillnad mellan 25-åringens och 70-åringens språk är rimligen att det senare återspeglar ett något äldre stilideal. Bortsett från det handlar nog den eventuella skillnaden i kvalitet mest om erfarenhet. Och där har du ytterligare ett svar på dina funderingar: vill du bli en bra skribent måste du skriva massor, inte bara läsa.

(Ett annat knep om man vill göra ett gott språkligt intryck är att läsa genom sina texter en extra gång innan man släpper ifrån sig dem, så att man inte råkar säga att ”en jämförelse [...] skulle bli tagen på sängen”. )

Intressant. Själv har jag fått lära mig att svenska doktorsavhandlingar är illa ansedda i resten av världen, just eftersom att det engelska språket är för dåligt. Jag har också fått lära mig att många avhandlingar inte godkänns av samma anledning. Men det kanske inte alls stämmer?

Vad jag hört - då jag varit på disputationer - är att man sällan blir underkänd, detta på grund av att betygsnämnden redan innan skulle ha signalerat för detta, eller om handledaren med säkerhet kunde säga detta, kommer inte riktigt ihåg: Hamilkar lär kunna klargöra detta. Detta gäller medicin och jag har ingen aning om hur det ligger till med andra områden.

Tack Kryžininkas, korrekturläsning brukar gå bra i skoluppgifter men här blir det mindre sådant. Fast visst ställs det krav på en person som utgett sig för att behärska språket bra och som vill fördjupa sig men gör språkliga misstag. Fast man blir ju bättre och bättre hela tiden så

Och visst behandlar språkvetenskap så mycket annat än det jag tog upp, ville bara signalera en någorlunda ung språkkunnig person vs en äldre akademiker.

I dagens publish-or-perish-värld är det ju få som kan kosta på sig att hålla på att putsa språket i sina akademiska publikationer i det oändliga, helt oavsett disciplin. Men bortsett från det, har jag inte haft någon känsla av att språkvetare skulle ha något generellt rykte som goda stilister, på det sätt som en del av den gamla skolans historiker hade. (Lauritz Weibulls idéer låg i tiden, och hade säkerligen slagit igenom förr eller senare, men ett led i acceptansen av hans principer för källkritik var säkerligen att hans mycket genomförda kärva no-nonsense-stilistik, som starkt påminde om stilen i domar, passade så utomordentligt väl till hans budskap.)

En skillnad mellan 25-åringens och 70-åringens språk är rimligen att det senare återspeglar ett något äldre stilideal.
I vart fall kan man utgå från att 70-åringen också behärskar ett äldre stilideal. Om 70-åringen hänger på Flashback, lär h*n nog veta vad Tar hon den i tvåan? betyder.

Ja, att skriva mycket är nödvändigt, och man minskar risken för blamager om man kollar sina texter innan man skickar iväg dem. Men nåt annat som är rätt användbart är också att gå tillbaka till gamla texter, som man skrev för månader eller år sedan, och kritiskt granska dem som om det hade varit någon annan som hade skrivit dem. Man blir lätt varse de onödiga manér man har på det viset.

Nej, tvärtom är det många språkvetare som visserligen har goda idéer men ingen som helst aning om hur man förmedlar dem. Det dunkelt sagda är alltså inte nödvändigtvis det dunkelt tänkta, men tyvärr krävs det i många fall en viss ansträngning för att kunna avgöra det, vilket förstås är synd.


Japp, det är mycket nyttigt och det har jag lärt mig en hel del på. Då kan man ju också välja på ett helt annat sätt än om man är omedveten om vad man gör. Jag vet t.ex. att jag tenderar att använda betydligt fler meningsinledande Och än vad som brukar anses lämpligt om man vill undvika att ge ett pratigt intryck, vilket i sin tur rimmar illa stilistiskt med min förkärlek för bisatser och vissa ord som inte hör hemma i ett vardagsspråk. O.s.v.

Sådant är det svårt att omedvetet kosta på sig i de fall personlig smak inte sammanfaller med snille-och-smak-smak.

(Sedan finns det naturligtvis mycket annat jag är omedveten om, men det ser jag fram emot att upptäcka.)

Det har jag aldrig hört, men det är å andra sidan inget bevis. Ett utmärkande drag för svenska akademiska skribenter skulle jag kunna tänka mig är att de använder ett lite för informellt språk, eftersom den formella skrivna engelska som används inom akademiska sammanhang normalt sett ligger längre från talspråket än motsvarande akademiska svenska.

Att språkvetare inte behöver vara utmärkta stilister framgår inte minst av de oräkneliga stil- och språkfel som jag sett i C- och D-uppsatser inom svenska/nordiska språk, inte minst inom lärarutbildningen på våra nyare lärosäten (vill inte vara elitist, men dock).

Jag har undervisat lite grann på ett universitet i Storbritannien under det gångna året, och även där är det påfallande hur dålig den skrivna engelskan ofta är i studenters uppsatser och PM. Kanske har åldersfaktorn något med detta att göra: många studenter kommer direkt till universitetet från gymnasiet, 18 år gamla. Men även den brittiska skolan som helhet har nedvärderat den bokliga bildningen till förmån för att lära inför provet och inte inför livet.

När man vill fördjupa sig en del i filosofiska och vetenskapliga ämnen så kan man samtidigt passa på att välja duktiga författare som skrivit original på svenska. Min erfarenhet är att det klart skrivna också är det klart tänkta. Det är ofrånkomligt att vägen från författare till läsare är kortast om båda har samma modersmål och slipper översättaren som mäklare. Översättning är det möjligas konst och nyanser går förlorade i översättningen.

Här är en bok från gränslandet mellan biologi och filosofi, där språket visade sig vara direkt njutbart.
Djuren och människan : om den moderna biologin och dess världsbild
Det är lovande att förlaget Studentlitteratur tar den roll de gör. Ett särskilt tack till Göteborgs-Posten för att Kultursidorna tipsar om böcker av den kalibern.

Ornitologernas tidning Vår Fågelvärld har förutom ett utsökt bildmaterial också genomgående ett föredömligt språk.

Kort sagt, läs svensk originaltext skriven av hängivna författare. Ibland tackar författaren någon närstående och kollegerna för värdefull korrekturläsning och granskning. Bara en sån sak ...

OT, men dock: Vad jag vet, förhandsgranskas avhandlingar av betygsnämnden inom samtliga fakulteter vid Sverige nuförtiden, vilket innebär att denna har fått väsentligt utökade uppgifter, trots att uppdraget fortfarande är ett rent hedersuppdrag, utan varje ersättning.

Dock är det fortfarande fullt möjligt att bli underkänd. Opponenten är ju inte med och förhandsgranskar, och om opponenten kommer fram med graverande material som sätter avhandlingen i fråga, eller om respondenten gör en så slät figur vid disputationen att det rimligen inte är hans/hennes egna idéer som återfinns i den skrivna texten, bör man naturligtvis som betygsnämnd underkänna, även om själva texten har sett kosher ut. Jag har en gång suttit med i auditoriet när respondenten skötte försvaret enligt Genèvekonventionens regler för fångförhör - fången är inte skyldig att uppge något annat än namn, nummer och grad. (Hon klarade sig, genom att handledaren mycket vältaligt efteråt inför betygsnämnden hävdade att hon alls inte var okunnig, bara extremt blyg. Jag hade dock inte kunnat rösta för godkännande om jag hade suttit i nämnden den gången.) En annan gång reste sig en ung person upp ur auditoriet under tillfället för opposition ex auditorio och meddelade att större delen av avhandlingen var plagierad ur hans och ett par studiekamraters trebetygsuppsatser - "Kandidatuppsatser", skulle det ha hetat idag. (Vilket i efterhand visade sig vara en fullkomligt korrekt beskyllning.) Sånt kan man ju inte parera med förhandsgranskning - däremot kanske med de "halvtidskontroller" som också är vanliga nuförtiden.

Det är ett viktigt påpekande, i alla fall om jag ska döma av mina egna erfarenheter. Man ska aldrig skicka iväg en text för publicering utan att låta den ligga till sig ett tag. Det är påfallande hur mycket lättare det är att återgå till en text med utvilat huvud och pigga ögon. Slagget rensar nästan bort sig själv och efter denna nödvändiga hygienåtgärd tycks man inte kunna ändra ett ord eller ens ett kommatecken utan att bygget rasar. Så är det i alla fall för mig. Dock kvarstår textens karaktär av färskvara; jag är inte samme man om ett år, världen i och utom mitt huvud kommer att ha förändrats, och kanske kommer jag då vid en ny anblick av samma text att finna anledning till modifieringar.