Vad är det för fel på mig egentligen? Varför försvinner inte rädslan/tankarna?

Okej men ingen svarade på min fråga.

Är det normalt med ångest pga det jag gått igenom?
Kan ångesten leda till en psykos?

Tack för era andra svar!

Goddagens!
Efter mina trådar om rädsla för psykoser och att bli galen så kommer några frågor till som jag inte lyckas reda ut.
Jag fick mycket god vägledning och råd av några medlemmar här, jag gick till en psykolog men det var i stort sett meningslöst, hon ältade bara massor irrelevant och jag fick aldrig en syl i vädret och hon lyssnade inte alls på vad jag ville lösa.

Iallafall, ända sen psykosrädslan kom och som i stort sett gått över så har jag en känsla inom mig att det är något fel eller att det kommer hända något snart, som jag inte kan sätta fingret på!
Det som om jag behöver trycka på den där strömbrytaren så lyset tänds men det är så mörkt så jag hittar den inte nu.
Med andra ord så vet jag inte vad jag är så rädd för?
Det känns som jag kommit över rädslan för psykos men hur ska jag kunna släppa rädslan när jag inte vet om jag kommer få en psykos eller inte?
Jag förstår verkligen inte hur jag ska gå till väga!
Är det ens en psykos jag är rädd för?
Min mamma dog, det tog slut med tjejjen, blåste alla pengar eftersom jag tänkte att det va likabra eftersom jag ändå skulle sitta på psyk resten av livet, fick stora skulder, sket i skolan . Jag förstörde allting, kanske därifrån ångesten och panikkänslorna kommer?
Men hur ska jag lyckas ta tag i allting och vända allt rätt?
Känns som jag provat allting och inget mer hjälper, känns som om det är hopplöst och allting kommer alltid vara såhär.
Jag har frågat alla kompisarna och släktingarna om jag är som vanligt och ja det är du säger dom bara, jag har berättat för mina bästa vänner om min psykosrädsla och dom säger bara att jag inte ska oroa mig för jag är så stark och bla bla bla, men det känns ju inte så eftersom jag inte kan hitta det lilla felet som gör att det är såhär!

Jag tänker liksom fram och tillbaka hela tiden, ena stunden är det ingen fara och jag är världens gladaste person, andra stunden känner jag efter inom mig och så hittar jag något litet som inte känns bra och förstorar upp det till att snart sitter jag där på psyk.
Hypokondri, depression?
Och hur ska jag få bort känslan om att nånting kommer att hända?!
Känns som om jag ska ha en psykos på något vis! Förstår ni?

Vad är det som har hänt och vad ska jag göra?!

Förlåt för lång text och upprepning men just nu känns det så jävla tungt och meningslöst.
Känns som man aldrig kommer kunna va sig själv igen, som om den där jävla oron eller vad det är alltid ska sitta där i bakhuvudet.
Känns inte som jag längre för inget vart som det va tänkt.
Om bara morsan hade levt och sagt att det inte kommer någon psykos så skulle allt vara lugnt känns det som, känner mig så vilsen!
Hur vet jag att det var panikångest jag råkade ut för? Hur vet jag om det är ångest och inget allvarligt?



Snälla Flashback, några uppmuntrande ord och råd så man orkar fortsätta kämpa så man kanske blir sig själv någon gång!

Okej men ingen svarade på min fråga.

Är det normalt med ångest pga det jag gått igenom?
Kan ångesten leda till en psykos?

Tack för era andra svar!