2009-12-22, 08:21
#1
Kön: Man.
Ålder: 23 år.
Tidigare droger: Cannabis, tjack och alkohol.
Drog: 15 ml 4-ho-met.
Inledning:
Nu är jag på landningsbanan och börjar få en "normal" bild av allting och börjar skriva ned det gudomliga som precis har hänt mig under natten. Jag hoppas du som läsare förstår ovasätt om du har trippat eller vill trippa. Så varsågoda.
00.00
Jag sitter vid mitt skrivbord och var lite sur över att en god vän inte ville vara med men är man inte helt hundra på att trippa så ska man inte göra det och jag förstår honom. Jag tittar på glaset med apelsinjuice blandat med 15 ml 4-ho-met och hör min far stå ute i köket och diska. Han skulle snart gå och lägga sig och jag kände på något sätt att min tid var kommen att få min första tripp. Jag tittade på glaset i minst tio minuter och undrade vad jag gick mig inpå. Är det så smart att trippa ensam? men helt som det var hade jag svept hela glaset. Nu blev jag lite nervös... Vad skulle jag se?
00.40
Mina första symtom på att jag var inne var att en orangefärgat överkast som avskiljer mitt rum från, ja allt som finns där utanför. Den blev lite starkare i nyansen och bildade skuggor. Jag tänkte att jag skulle cigarett och lungt vänta in allsammans... Men när jag reser mig upp är det precis som att jag är hög... Bokstavligen talat... Det är som att allt i rummet helt plötsligt ändrat kronologisk ordning. Jag vet att jag har en pelare i rummet som stöttar taket men varför andas den? varför har jag något konstigt pirr i magen? och vem öppnar byrålådorna?
Jag tänder min cigarett och förundras över hela rummet. Allt är vackert och jag tänker att det kan inte bli bättre... Allt jag ser är självklart på något sätt, lite större och i vid vinkel... När jag tittar på en gardin som har ett mönster i sig där jag tycks se en leende apa. Det var den som skulle vara min vän under trippen, jag visste det. När jag förstod allt blinkade apan med ögat och sköljde en våg med färger över hela gardinen. "Du kommer aldrig sluta förvånas" tänkte jag som att apan hade retats med mig. Det är många känslor som bildas vid det här tillfället... Mycket frågor som ställs... Det känns som att någon eller något alltid djävlas med mig i ögonvrån. Saker flyttar sig, dörrar andas och tavlan på dörren smälter samman med dörren... Konstigt.
Jag sätter mig i soffan och fattar ingenting. Vad händer? allt andas flyttas omkring, sidled, uppåt, nedåt ibland är jag ett med soffan för att sedan andas med skrivbordet. Jag skrattade över att allting var så otroligt skevt och trodde att jag inte kunde komma högre upp och blickar mot den leende apan och märker att gardinen andas, åker bakåt framåt, bakåt framåt och sidled o.s.v. okej, visst tänker jag men när gardinen helt plötsligt stannar, smälter samman och bildar dom mest komplexa mönster jag sett så tappar hakan i all oändlighet för att sedan börja darra i käken på ett harmoniskt sätt och påminner mig på nytt "Du kommer aldrig sluta förvånas"
Det blir ju bara värre och jag blir förvirrad och går till toaletten för att pissa och märker att det är mönster vart jag en kollar. Taket smälter samman, buktar utåt och bildar mönster som i en evighet dras in i varandra och ju längre jag kollar på dom så hittar jag andra samband till att dom ska vara där. Otroligt svårt att beskriva men just vid det här tillfället tycker jag bara att allt är så vackert. Jag blev nyfödd, tusen olika intryck på en och samma gång och allt, jag menar allt såg jag på ett helt annat sätt. Tyget från stolen jag har suttit på i många år bildade spiraler, kuber, cirklar av alla möjliga konstiga former. Man märken en klar skillnad på vad som buktar ut och in men ibland kan det skifta på ett helt naturligt sätt. Det jag förundrades över så mycket var att allt var så självklart. Alla synvillor eller hur man nu ska säga skulle jag kunna se som helt naturliga... Var något på väg någonstans så fortsatte det och allt bildade oändliga loopar av sig själv.
Jag tog min juiceflaska som aldrig smakat bättre och gick ut till köket där min far står och värmer mat i microvågsungnen. Han vänder sig i slowmotion mot mig och jag funderar på om jag ska erkänna att jag trippar för fullt nu och säga att ingenting är som det brukar eller ska jag stå här och låtsas med ett gigantiskt smile på läpperna.
Jag ställer mig lutad mot spisen och blickar ut över det vackra köket som för tillfället hade en svag nyans av grönt. Min far ställer sig bredvid, suckar och blickar ut han också. Det är tyst och när jag ser på min far så möts vi... Två män i ett kök. Kändes som att vi förstod varandra på något skumt och manligt sätt.
Far - Har du inte druckit upp juicen?
Jag - Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej (Med ett stort leende)
Jag tar en klunk och räcker flaskan till honom. Han skakar på huvudet, skrattar tyst och säger att det finns tomatjuice också. Jag nickar förstående och det blir åter igen tyst.
Jag - Jag trippar.
Far - Va? lsd eller?
Jag - Nä. något svagare...
Far - Jaha? finns det svagare?
Jag - Ah, har du varit trippad någon gång?
Far - Ja lsd har jag ju dragit.
Jag - Berätta hur var det?
Far - På gränsen till dårskap.
Båda skrattar och blickar åter igen ut över köket. Jag försökte förklara vad jag såg men det gick inte så jag gick in i mitt rum igen. Välkomnades av den leende apan som jag verkligen gillade. Jag såg mig i en spegel och började tänka på mig själv och mitt dåliga självförtroende... Jag sa till mig själv... "Gud, vad underbart vacker du är, jag menar det. Om du bara är dig själv så kan du lyckas med vad som helst och du skulle till och med få henne, bara du du visar ditt rätta jag" och jag börjar tänka på en flicka som jag tycker väldigt mycket om, vi kan kalla henne tomaten och låt er inte luras av hennes namn tomaten, men hon är verkligen det vackraste som finns och jag ville bara ha henne här, att vi skulle uppleva det tillsammans och bli ett med allt. Nästa tripp ska hon följa med tänkte jag och gick för att tända en cigarett och när jag gjorde det kom jag på att jag inte har varit utomhus... Om allt är så häftigt här inne i mitt mysiga lilla rum, hur är då allt utanför? jag tog på mig en jacka och gick helt utan tidsuppfattning... Allt stod helt stilla och bara var där medan det rörde runt omkring sig själv i högvarv på alla möjliga nivåer.
När jag står ute och tänder cigaretten så ser jag ett träd, sen mer träd som klumpas ihop och bildar mönster, jag blickar mot horisonten och ser en blinkade radiomast som skapar ett eko i ljusvågor upp mot den stjärnklara himmelen som sprakar i små blinkningar, jag tycks se en stjärna där och en stjärna där men när allt zoomas in en aning ser jag fler stjärnor som syns överallt och skapar skuggor mot varandra som dansar på himmelen. Allt är vackert och underbart. Allt är nytt och magiskt, snön glittrar men det slutar att glittra, allt är i sin ordning, hjärnan fattar på något sätt att var och en av dessa "glittringar" är en synvilla och skapar någon slags balans för en gångs skull. Den enda skillnaden var ju att tiden stod stilla istället... Rök från en skorsten bilder den vackraste dans i mjuka mönster som skiftar i regnbågens alla färger i den mörka natten... Jag fäller en tår över hur något sådant överhuvudtaget kan skapas... Nykter, trippad eller på gränsen till dårskap spelar ingen roll. Det jag ser är äkta... Det är så tydligt så att jag kan ta på det... "Du kommer aldrig sluta förvånas" påminns jag igen och får en obehaglig känsla av mörkret utomhus så jag går in igen...
Jag kommer in och där är köket fast jävligt konstigt... Jag går in till apan och slår mig ned i fåtöljen... Jag undrar när peaken kommer, tänker jag men det jag inte förstår är att jag är där... Åtminstone uppfattar jag allt så... Allt runt omkring mig på något sätt upprepas tusen gånger innan man börjar få en klar bild över något man inte kan förstå. Saker börjar men slutar aldrig, ett mönster vänder ut och in på sig själv i all oändlighet... Konstigt och otroligt svårt att beskriva...
Medan jag står och dansar till skön musik och ser i ögonvrån hur allt dansar med mig likt en puls börjar jag tänka på min tid då jag var nationalsocialist som jag har haft en del ångest över... Jag undrade smått hur jag kunde hamna där? vad skulle jag säga till mina gamla polare (som jag för övrigt alltid varit lite rädda för) som är kvar i mein kampf om dom såg mig nu?
"Ni är där... Och Jag är här och dansar med mitt rum... Ni slåss för den ariska rasen..."
Jag blickar upp mot taket och ser alla sura mexikanska apor formade som kuber. Dom byter plats med varandra i ett passande tempo till musiken och tillsammans bildar ett komplett mönster där allt är i sin ordning... Jag säger tyst
"Jag har träffat den "Ariska rasen"" (Om ni inte förstår detta kan jag förklara på ett annat sätt men just då kändes det som en självklar replik och insikt)
Med lite ironi i stämman och skrattar tyst för mig själv med glädje över att jag lämnade denna onda cirkel i mitt liv.
Efter dansen blir allt mer intensivt så jag knappt kan tänka men dalar långsamt nedåt... Jag kommer in på afterglowen, landar mjukt och tryggt... Jag får för mig att jag vill måla något och tar fram alla pennor jag kan hittar, sveper in mig i den leende apan och börjar måla av alla känslor och nya intryck jag upplevde under trippen... (Någon gång ska jag visa vad jag målade)
Sammanfattning:
HELT JÄVLA UNDERBART! Jag gråtit, skrattat, känt min kropp ut och in... Det är bästa jag har varit med om, seriöst... Alla intryck och nya sätt att se på saker och ting. Jag kan fortfarande inte förstå... Men jag förstår exakt hur det är att trippa och det ska jag göra igen. Som sagt "Man slutar aldrig att förvånas"
Hoppas ni fått en trevlig och inte allt för svår läsning!
Mvh
Kram
Ålder: 23 år.
Tidigare droger: Cannabis, tjack och alkohol.
Drog: 15 ml 4-ho-met.
Inledning:
Nu är jag på landningsbanan och börjar få en "normal" bild av allting och börjar skriva ned det gudomliga som precis har hänt mig under natten. Jag hoppas du som läsare förstår ovasätt om du har trippat eller vill trippa. Så varsågoda.
00.00
Jag sitter vid mitt skrivbord och var lite sur över att en god vän inte ville vara med men är man inte helt hundra på att trippa så ska man inte göra det och jag förstår honom. Jag tittar på glaset med apelsinjuice blandat med 15 ml 4-ho-met och hör min far stå ute i köket och diska. Han skulle snart gå och lägga sig och jag kände på något sätt att min tid var kommen att få min första tripp. Jag tittade på glaset i minst tio minuter och undrade vad jag gick mig inpå. Är det så smart att trippa ensam? men helt som det var hade jag svept hela glaset. Nu blev jag lite nervös... Vad skulle jag se?
00.40
Mina första symtom på att jag var inne var att en orangefärgat överkast som avskiljer mitt rum från, ja allt som finns där utanför. Den blev lite starkare i nyansen och bildade skuggor. Jag tänkte att jag skulle cigarett och lungt vänta in allsammans... Men när jag reser mig upp är det precis som att jag är hög... Bokstavligen talat... Det är som att allt i rummet helt plötsligt ändrat kronologisk ordning. Jag vet att jag har en pelare i rummet som stöttar taket men varför andas den? varför har jag något konstigt pirr i magen? och vem öppnar byrålådorna?
Jag tänder min cigarett och förundras över hela rummet. Allt är vackert och jag tänker att det kan inte bli bättre... Allt jag ser är självklart på något sätt, lite större och i vid vinkel... När jag tittar på en gardin som har ett mönster i sig där jag tycks se en leende apa. Det var den som skulle vara min vän under trippen, jag visste det. När jag förstod allt blinkade apan med ögat och sköljde en våg med färger över hela gardinen. "Du kommer aldrig sluta förvånas" tänkte jag som att apan hade retats med mig. Det är många känslor som bildas vid det här tillfället... Mycket frågor som ställs... Det känns som att någon eller något alltid djävlas med mig i ögonvrån. Saker flyttar sig, dörrar andas och tavlan på dörren smälter samman med dörren... Konstigt.
Jag sätter mig i soffan och fattar ingenting. Vad händer? allt andas flyttas omkring, sidled, uppåt, nedåt ibland är jag ett med soffan för att sedan andas med skrivbordet. Jag skrattade över att allting var så otroligt skevt och trodde att jag inte kunde komma högre upp och blickar mot den leende apan och märker att gardinen andas, åker bakåt framåt, bakåt framåt och sidled o.s.v. okej, visst tänker jag men när gardinen helt plötsligt stannar, smälter samman och bildar dom mest komplexa mönster jag sett så tappar hakan i all oändlighet för att sedan börja darra i käken på ett harmoniskt sätt och påminner mig på nytt "Du kommer aldrig sluta förvånas"
Det blir ju bara värre och jag blir förvirrad och går till toaletten för att pissa och märker att det är mönster vart jag en kollar. Taket smälter samman, buktar utåt och bildar mönster som i en evighet dras in i varandra och ju längre jag kollar på dom så hittar jag andra samband till att dom ska vara där. Otroligt svårt att beskriva men just vid det här tillfället tycker jag bara att allt är så vackert. Jag blev nyfödd, tusen olika intryck på en och samma gång och allt, jag menar allt såg jag på ett helt annat sätt. Tyget från stolen jag har suttit på i många år bildade spiraler, kuber, cirklar av alla möjliga konstiga former. Man märken en klar skillnad på vad som buktar ut och in men ibland kan det skifta på ett helt naturligt sätt. Det jag förundrades över så mycket var att allt var så självklart. Alla synvillor eller hur man nu ska säga skulle jag kunna se som helt naturliga... Var något på väg någonstans så fortsatte det och allt bildade oändliga loopar av sig själv.
Jag tog min juiceflaska som aldrig smakat bättre och gick ut till köket där min far står och värmer mat i microvågsungnen. Han vänder sig i slowmotion mot mig och jag funderar på om jag ska erkänna att jag trippar för fullt nu och säga att ingenting är som det brukar eller ska jag stå här och låtsas med ett gigantiskt smile på läpperna.
Jag ställer mig lutad mot spisen och blickar ut över det vackra köket som för tillfället hade en svag nyans av grönt. Min far ställer sig bredvid, suckar och blickar ut han också. Det är tyst och när jag ser på min far så möts vi... Två män i ett kök. Kändes som att vi förstod varandra på något skumt och manligt sätt.
Far - Har du inte druckit upp juicen?
Jag - Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej (Med ett stort leende)
Jag tar en klunk och räcker flaskan till honom. Han skakar på huvudet, skrattar tyst och säger att det finns tomatjuice också. Jag nickar förstående och det blir åter igen tyst.
Jag - Jag trippar.
Far - Va? lsd eller?
Jag - Nä. något svagare...
Far - Jaha? finns det svagare?
Jag - Ah, har du varit trippad någon gång?
Far - Ja lsd har jag ju dragit.
Jag - Berätta hur var det?
Far - På gränsen till dårskap.
Båda skrattar och blickar åter igen ut över köket. Jag försökte förklara vad jag såg men det gick inte så jag gick in i mitt rum igen. Välkomnades av den leende apan som jag verkligen gillade. Jag såg mig i en spegel och började tänka på mig själv och mitt dåliga självförtroende... Jag sa till mig själv... "Gud, vad underbart vacker du är, jag menar det. Om du bara är dig själv så kan du lyckas med vad som helst och du skulle till och med få henne, bara du du visar ditt rätta jag" och jag börjar tänka på en flicka som jag tycker väldigt mycket om, vi kan kalla henne tomaten och låt er inte luras av hennes namn tomaten, men hon är verkligen det vackraste som finns och jag ville bara ha henne här, att vi skulle uppleva det tillsammans och bli ett med allt. Nästa tripp ska hon följa med tänkte jag och gick för att tända en cigarett och när jag gjorde det kom jag på att jag inte har varit utomhus... Om allt är så häftigt här inne i mitt mysiga lilla rum, hur är då allt utanför? jag tog på mig en jacka och gick helt utan tidsuppfattning... Allt stod helt stilla och bara var där medan det rörde runt omkring sig själv i högvarv på alla möjliga nivåer.
När jag står ute och tänder cigaretten så ser jag ett träd, sen mer träd som klumpas ihop och bildar mönster, jag blickar mot horisonten och ser en blinkade radiomast som skapar ett eko i ljusvågor upp mot den stjärnklara himmelen som sprakar i små blinkningar, jag tycks se en stjärna där och en stjärna där men när allt zoomas in en aning ser jag fler stjärnor som syns överallt och skapar skuggor mot varandra som dansar på himmelen. Allt är vackert och underbart. Allt är nytt och magiskt, snön glittrar men det slutar att glittra, allt är i sin ordning, hjärnan fattar på något sätt att var och en av dessa "glittringar" är en synvilla och skapar någon slags balans för en gångs skull. Den enda skillnaden var ju att tiden stod stilla istället... Rök från en skorsten bilder den vackraste dans i mjuka mönster som skiftar i regnbågens alla färger i den mörka natten... Jag fäller en tår över hur något sådant överhuvudtaget kan skapas... Nykter, trippad eller på gränsen till dårskap spelar ingen roll. Det jag ser är äkta... Det är så tydligt så att jag kan ta på det... "Du kommer aldrig sluta förvånas" påminns jag igen och får en obehaglig känsla av mörkret utomhus så jag går in igen...
Jag kommer in och där är köket fast jävligt konstigt... Jag går in till apan och slår mig ned i fåtöljen... Jag undrar när peaken kommer, tänker jag men det jag inte förstår är att jag är där... Åtminstone uppfattar jag allt så... Allt runt omkring mig på något sätt upprepas tusen gånger innan man börjar få en klar bild över något man inte kan förstå. Saker börjar men slutar aldrig, ett mönster vänder ut och in på sig själv i all oändlighet... Konstigt och otroligt svårt att beskriva...
Medan jag står och dansar till skön musik och ser i ögonvrån hur allt dansar med mig likt en puls börjar jag tänka på min tid då jag var nationalsocialist som jag har haft en del ångest över... Jag undrade smått hur jag kunde hamna där? vad skulle jag säga till mina gamla polare (som jag för övrigt alltid varit lite rädda för) som är kvar i mein kampf om dom såg mig nu?
"Ni är där... Och Jag är här och dansar med mitt rum... Ni slåss för den ariska rasen..."
Jag blickar upp mot taket och ser alla sura mexikanska apor formade som kuber. Dom byter plats med varandra i ett passande tempo till musiken och tillsammans bildar ett komplett mönster där allt är i sin ordning... Jag säger tyst
"Jag har träffat den "Ariska rasen"" (Om ni inte förstår detta kan jag förklara på ett annat sätt men just då kändes det som en självklar replik och insikt)
Med lite ironi i stämman och skrattar tyst för mig själv med glädje över att jag lämnade denna onda cirkel i mitt liv.
Efter dansen blir allt mer intensivt så jag knappt kan tänka men dalar långsamt nedåt... Jag kommer in på afterglowen, landar mjukt och tryggt... Jag får för mig att jag vill måla något och tar fram alla pennor jag kan hittar, sveper in mig i den leende apan och börjar måla av alla känslor och nya intryck jag upplevde under trippen... (Någon gång ska jag visa vad jag målade)
Sammanfattning:
HELT JÄVLA UNDERBART! Jag gråtit, skrattat, känt min kropp ut och in... Det är bästa jag har varit med om, seriöst... Alla intryck och nya sätt att se på saker och ting. Jag kan fortfarande inte förstå... Men jag förstår exakt hur det är att trippa och det ska jag göra igen. Som sagt "Man slutar aldrig att förvånas"
Hoppas ni fått en trevlig och inte allt för svår läsning!
Mvh
Kram
__________________
Senast redigerad av jäger90 2009-12-22 kl. 08:43.
Senast redigerad av jäger90 2009-12-22 kl. 08:43.
. Tänker på dig TS, hoppas du får ordning på det mesta och att det finns andra i din omgivning som kan ge dig stöd, vid viktiga saker; knark inberäknas inte...
Hoppas du får en fin jul med god julmat iallafall, så det andra löser sig alltid sedan när du kan stå på egna ben!
