Det vita bandet (Das weiße Band - Eine deutsche Kindergeschichte, 2009), förhandsvisad i går kväll, är en för idisslarna av finsmak med 1 'i'. 2 ½ timme svartvitt med öppning av menande lång krediterad knäpptystnad inför properblockets kamerastränghet i långa tagningar & fasta figurpositioner i makligt tempo ställde sig i obönhörlig domskontrast till den förfilm Because the Night vars några minuter fullständigt ointressant tonårsdravel per dampklippt filmskoletypiskt berättarexperiment regissör Alexandra Dahlström ska vara glad att tidigt ha bakom sig. Åter Haneke. Av honom har jag mig veterligen tidigare sett endast Pianisten och då delvis, så detta får räknas som egentlig 1:a.
Den som väntar sig ett genreupplägg har delvis rätt, men det kom för mig så trevligen oväntat att jag inte säger mer. Det vita bandet bygger från oansenlig vardagsgrund en i tysktung bemärkelse klassiskt bred anläggning för brottning med det retrospekta 1900-talets huvudtema, nämligen ondskans framväxt &, i dess förlängning, frågan om skuldbegreppets validitet. Till matchen tas många övergrepp (Vits avsiktlig), bl.a. (Dito) de betydande gråtonerna mellan själva projektionsformatets svart/vita poler; som i ett försök att poängtera det ofärgade problemets, objektets, beståndsdelar och endast belysa dem i tid. Det är en retorisk fråga: I en svartvit värld, vad är ett oskrivet blad?
Resonans & kontrapunkt ges i respektive med de anrikt stela hierarki- & klassmanifestationerna i Habsburgerans sista led; Revolten uppåt är barns liksom bönders. Haneke pekar upprepade gånger på det frustrerande i att inte ha ett rättfärdigat mål, att få samma orättviserekyl vare sig man ger sig på en svagare eller väljer en enstaka syndabock för dennæs lika mångåriga som -hövdade natur; detta i klassperspektivet att med en avgjort riktad individattack hämnas för en aldrig så vedervärdig dock töckenaktig tendens vars beståndsdelar inte har motsvarighet i hämnden; att handlingen inte tar öga för öga, utan hämnaren~försvararen blir attackerare, dennes reaktion reduceras-degraderas till aktion likvärdig den för vilken han i sin handling tänkt sig hämnas men just förstår sig ha gjort det motsatta.
Påminnelsen om att ondskan kryper inpå ens handlingar likt den skog man inte ser för alla träd tecknas om & om igen när folk – förr av praktik, nu hemblind vanemekanik – rör sig, själva obemärkta, genom handlingsrummens ideligt täta skott: dörrar där likt slussar den ena alltid stängs innan den andra öppnas. Sinnesintrycken hindras av dessa stängda dörrar, man berövas möjligheten till överblick, fattningen av länkar till kedja, förmågan till förutseende. Plötsligt, alla träd man tidigare såg skymmer nu sikten. Ens handlingar kan bedömas bara i efterhand. Ens handlingar kryper inpå ondskan.
Slutet kommer som ett brev på posten, låt gå plötsligt för byborna, en reflektion av det dittills lokalt skedda, fysiskt i mindre skala men på desto större scen och genom projektion utlösande det till omfattning dittills makalösa kontinentallidande WW1 innebar,
med människans fribrott från kyrkans förlåtelse, människan till nihilism egenhändigt konfirmerad & elddöpt i helvetet på Jorden. Detta räcker att blott antyda, och gott så.
Om filmen känns för lång är det inte för att den tappar i tempo – för det hålls som med metronom filmen igenom – men att man tycker det är för lågt eller att filmen helt enkelt saknar bärande musik (hur fan man nu kan få denna uppfattning som jag ändå erfarit hos andra). Gott om kontrastverkan till omväxling finns nämligen, och vore filmen tätare men med samma längd vore den en fotboja. Det är suggestivt berättat, imponerande spelat, fotot bitvis bländande skönt – och alltsammans, vill jag påstå, opretentiöst. (Det ordet betyder inte "tungt", vet jag.) Det ges varken få/små nickar åt Bergman till, snarare välformerade bugningar, ytmedelst särskilt å Fanny & Alexander. Voiceover-berättarjaget förresten, byläraren med viss orgelvana … Knappast en slump att han så liknar en ung Max Reger.
IMDb:s full synopsis har f.n. ett fel tillika miss vars korrektion här får illustrera anspelet:
Filmen äger premiär, tror jag, den 18:e i Stockholm. Fler som sett & tyckt den, har förväntan eller blott undran? Vad i så fall?
Den som väntar sig ett genreupplägg har delvis rätt, men det kom för mig så trevligen oväntat att jag inte säger mer. Det vita bandet bygger från oansenlig vardagsgrund en i tysktung bemärkelse klassiskt bred anläggning för brottning med det retrospekta 1900-talets huvudtema, nämligen ondskans framväxt &, i dess förlängning, frågan om skuldbegreppets validitet. Till matchen tas många övergrepp (Vits avsiktlig), bl.a. (Dito) de betydande gråtonerna mellan själva projektionsformatets svart/vita poler; som i ett försök att poängtera det ofärgade problemets, objektets, beståndsdelar och endast belysa dem i tid. Det är en retorisk fråga: I en svartvit värld, vad är ett oskrivet blad?
Resonans & kontrapunkt ges i respektive med de anrikt stela hierarki- & klassmanifestationerna i Habsburgerans sista led; Revolten uppåt är barns liksom bönders. Haneke pekar upprepade gånger på det frustrerande i att inte ha ett rättfärdigat mål, att få samma orättviserekyl vare sig man ger sig på en svagare eller väljer en enstaka syndabock för dennæs lika mångåriga som -hövdade natur; detta i klassperspektivet att med en avgjort riktad individattack hämnas för en aldrig så vedervärdig dock töckenaktig tendens vars beståndsdelar inte har motsvarighet i hämnden; att handlingen inte tar öga för öga, utan hämnaren~försvararen blir attackerare, dennes reaktion reduceras-degraderas till aktion likvärdig den för vilken han i sin handling tänkt sig hämnas men just förstår sig ha gjort det motsatta.
Påminnelsen om att ondskan kryper inpå ens handlingar likt den skog man inte ser för alla träd tecknas om & om igen när folk – förr av praktik, nu hemblind vanemekanik – rör sig, själva obemärkta, genom handlingsrummens ideligt täta skott: dörrar där likt slussar den ena alltid stängs innan den andra öppnas. Sinnesintrycken hindras av dessa stängda dörrar, man berövas möjligheten till överblick, fattningen av länkar till kedja, förmågan till förutseende. Plötsligt, alla träd man tidigare såg skymmer nu sikten. Ens handlingar kan bedömas bara i efterhand. Ens handlingar kryper inpå ondskan.
Slutet kommer som ett brev på posten, låt gå plötsligt för byborna, en reflektion av det dittills lokalt skedda, fysiskt i mindre skala men på desto större scen och genom projektion utlösande det till omfattning dittills makalösa kontinentallidande WW1 innebar,
inför vilket byhistorians ohyggligheter blåses bort som en dammtuss av en långväga dunst från denna alla meningslösheters moder,
Om filmen känns för lång är det inte för att den tappar i tempo – för det hålls som med metronom filmen igenom – men att man tycker det är för lågt eller att filmen helt enkelt saknar bärande musik (hur fan man nu kan få denna uppfattning som jag ändå erfarit hos andra). Gott om kontrastverkan till omväxling finns nämligen, och vore filmen tätare men med samma längd vore den en fotboja. Det är suggestivt berättat, imponerande spelat, fotot bitvis bländande skönt – och alltsammans, vill jag påstå, opretentiöst. (Det ordet betyder inte "tungt", vet jag.) Det ges varken få/små nickar åt Bergman till, snarare välformerade bugningar, ytmedelst särskilt å Fanny & Alexander. Voiceover-berättarjaget förresten, byläraren med viss orgelvana … Knappast en slump att han så liknar en ung Max Reger.
IMDb:s full synopsis har f.n. ett fel tillika miss vars korrektion här får illustrera anspelet:
"A wounded bird, that they had adopted, is found stabbed with a letter opener."
Det är symbolstarkt nog inte den nyfunna skadade, mörkspräckliga skogspippin som dödas, men den gamla husegna, ljust skrudade undulaten; och den expedieras-exponeras liggande på rygg med utbredda vingar, spetsad med en sax (väl samma som klippte det vita bandet) som tvärställd likt ett krucifix körts ned till "tvärarmen" i halsen på fågeln. Konstruktionen liknar ett
Det är symbolstarkt nog inte den nyfunna skadade, mörkspräckliga skogspippin som dödas, men den gamla husegna, ljust skrudade undulaten; och den expedieras-exponeras liggande på rygg med utbredda vingar, spetsad med en sax (väl samma som klippte det vita bandet) som tvärställd likt ett krucifix körts ned till "tvärarmen" i halsen på fågeln. Konstruktionen liknar ett
patriarkalkors eller nog snarare Lothringenkors, det senare symbolen för
filmens såväl företrädare Jeanne d'Arc som efterträdare de franska frihetsstyrkorna under WW2, verksamma i en tid när filmens barn då vuxna inte bara trampar men marscherar i som över sina föräldrars spår och fostrar sin nästa generation. Vad sägs om det som metanapp att suga på?
