Tyska Sie-tilltal

Ungdomar kallar varandra för Du och vuxna och äldre använder Sie som tilltalsord, eller hur? Men är detta en ålders- eller generationsfråga? Är det så att man efter en viss ålder börjar använda sie, eller hänger du-tilltalet med längre upp i åldrarna i takt med att en hypotetisk du-generation blir äldre? Eller kan man inte alls generalisera på det här viset kring tyskans tilltal?

LS

Min Tyskalärare på högstadiet pratade lite om det. Kommer ihåg att tyska ungdomar hade mycket mer respekt för lärare och använde våran ni form när de tilltalade dem, sedan användes den när man talade till människor som var i en position som krävde respekt eller nåt sånt typ läkare "herr doktor" och sånt. Tyskarna verkade också vara fruktansvärt titelfixerade och om dina arbetsuppgifter så var att serva kaffeautomater på ett bolag så fick du någon fin titel för det också, typ kaffeingenjör eller någonting liknande. Har ingen egen erfarenhet så detta är fördomar baserade på vad jag fått berättat för mig

Ungefär såhär:
Halvbekanta duar du, allt som oftast oavsett ålder.
Från ~18 år börjar de använda Sie på okänt folk. Så som artonåring blev jag både duad och niad av olika människor när jag beställde mat/köpte något i Tyskland.
Du niar alla som du endast har professionell kontakt med, dvs lärare, arbetskamrater osv.

Niandet i Tyskland (das Siezen) har i första hand med distans att göra. Distans kan användas i olika sammanhang t.ex. när man talar med en okänd person, nagon i ett officiellt sammanhang eller i en viss social kontext. Redan som barn lär man sig att nia personer utanför famijen (med varierande framgang). Ofta duar barn läraren eller lärarinnan men använder efternamnet vid tilltal. Vid "Sekundärstufe" (gymnasium o.s.v.) börjar lärarna nia eleverna (rund 14-arsaldern - med variation för viken delstat det handlar om). Pa arbetsplatser niar kollegorna varandra fortfarande i hög grad (banker, snabbköp o.s.v.); pa IT-företag duas det i hög utsträckning.

Som sagt har niandet i första hand med distans att göra. Det är ett skydd som gör att du kan tilltala främmande människor utan att känna ett personligt ansvar för dem eller blir för förtrogen med dem. Skulle man bli ovänner är det mycket osannolikt att det kommer nagra okvädingsord om man fortfarande är "Sie" med varandra ("Sie Arschloch" funkar helt enkelt inte). Förr i tiden var det högtidligt att erbjuda varandra det förtroliga du-tilltalet. Det dracks du-skal och man kände i vissa fall t.o.m. ett finansiellt ansvar för dem som man var du med. Det lever kvar till viss del.

Det är alltid kvinnan som erbjuder mannen du-et; det är alltid den äldre som erbjuder den yngre du-et.

I viss social kontext är det kutym att dua - t.ex. pa puben. Om inte aldersskillnaden är alltför stor kan man satsa pa du där direkt. Är man osäker är "Sie" att föredra, men den tilltalade kommer tämligen omgaende att uppmana dig att överga till du. Problemet är att om man en gang erbjudit nagon "Du" gar det inte att ga tillbaka till "Sie". Det gör att arbetskollegor som niar varandra kanske inte nödvändigtvis vill träffas pa puben för att de da blir du ocksa i arbetslivet och relationen mellan dem förändras.

Enligt mina egna kvasifilosofiska observationer har jag kommit till slutsatsen att niandet (ellet ett tilltal som inte är för intimt) egentligen är nanting som är djupt förankrat i människans sociala väsen. Det är egentligen inte naturligt att dua folk man inte känner. Det gör att man i Sverige i högre grad avstar fran att tilltala okända människor, t.ex. i väntrum eller pa busshallplatsen eftersom man inte har mer än en möjlighet, och den känns för intim.

Trevligt och läsvärt inlägg (och substantiellt nog att räcka till även för denna i sig rätt innehållslösa kommentar).

I sådana fall borde Sverige varit intimitetens högborg fram till, och några år efter, du-reformens införande. Nu är jag visserligen inte allt för insatt i frågan, men jag får inte känslan av att det var så.

Jag är inte riktigt säker pa vad du menar med ditt inlägg. Men hur som helst vill jag betona att det är en personlig reflektion av mig som det kanske inte finns nagot underlag för.

Dessutom tror jag nog att det ocksa i Sverige var vanligare förr att tilltala okända människor pa taget eller i doktorns väntrum. Jag bor sedan ganska länge i Tyskland nu och anser nog att det är mycket vanligare här att tilltala okända människor. Att det skulle bero pa att Sie-tilltal känns mindre intimt vet jag inte, men det är en hypotes fran min sida.

Träffande, Bronco. Jag är nysvensk tysk och även efter dryga 13 år fascineras jag av denna skillnad mellan kulturerna.
Din tanke att niandet faktiskt leder till fler spontana mellanmänskliga kontakter vågar jag bekräfta. Rätt så roligt med tanke på diverse fördomar om stränga niande tyskar.

Grejen med titelfixering som Cray nämde tror jag inte på. Det finns inga lokalvårdare i tyskland, bara städerskor. Fast vi har samma grej om österrikare som på något sätt inte kunnat smälta att adeln avskaffades hos dem. Så nu stoltserar man med titlar. Kombinerat med deras vana att prata om varandra med Efternamn, Förnamn ("Jag träffade Eriksson Gösta igår") blir det ganska roligt. Hade en latinlärare från österrike som pratade om sin kollega, tyskaläraren såhär "Då ska man fråga Dr. Fischer, Heinz"

Förnamnet sist, det är ju samma som i arabiskan, ju.

Före dureformen användes vanligtvis titlar när främmande personer tilltalades, och dessa är ju om något ännu mer opersonliga än "ni". Så om ett opersonligt tilltal gör främlingar mer benägna att socialisera så borde det varit så även i Sverige före dureformen, vilket det veterligen inte var.

Man avstod dock i än högre grad från att tilltala okända människor i Sverige förr i världen. I synnerhet främmande kvinnor bara gick det inte att tilltala vettigt. Främmande män kunde man någorlunda neutralt kalla för min herre, men min fru lät som nånting ur en översatt riddarroman av Walter Scott, damen var nåt som bara butiksexpediter och motsvarande sa, och frun var reserverat för tjänstefolket. Observera att pronomenet ni aldrig har varit en neutral distansmarkör i Sverige, utan vi gick från ett komplext barockartat titeltilltal av typen Vad tar sig orådet före i afton? direkt till att säga du.

Skillnaden mellan vår gamla utdöda titelsjuka och tyskarnas fortfarande existerande är att tyskarna tilltalar mig inledningsvis med Herr Professor Doktor Doktor (Ja, jag skojar inte!) men övergår därefter till Sie medan man i Sverige före slutet av sextiotalet var tvungen att kalla mig för professorn eller professor X hela tiden, utan att använda pronomen alls.

Man kan också konstatera att vi med dagens universella svenska duande är tillbaka i det bruk som rådde under medeltiden, då duandet var så universellt att det till och med omfattade kungen, som visserligen tilltalades Herre Konung, men därefter kallades du. Och i konservativa trakter som Dalarna slog aldrig något titulerande någonsin igenom. Berömt är dalabondens yttrande till kronprinsen (sedermera Gustaf VI Adolf) i början på trettiotalet: Här i Dalarna säger vi du till alla, utom till dig och till far din.

Och här i Dalarna citeras det ofta i formen ”… dig och bror din.”