LSD - existens och psyke (lång läsning)

Kön: Man
Ålder: 18
Vikt: ca. 67 kg
Drog: 1 blotter okänd LSD

Först och främst bör nämnas att jag vid ett tidigare tillfälle prövat mig på syra, med nöjsamma effekter där hallucinationerna var rätt ordentliga. Dock inget större reflekterande och inga spirituella eller inre resor och insikter värda att nämna.
Bör nämnas också att jag skriver denna rapport nu ca 2 månader efter trippen, så mycket är rätt så oklart. Beklagar. Feel with me.

Turning on
Hur som helst, två goda vänner till mig kommer på besök till Stockholm med jämna mellanrum och gör detta också denna ödesdigra fredag. Som förväntat med en jävla massa hasch. Hur idén om syra dök upp berodde på min några veckor tidigare svampdebut som för övrigt hade charmat mig fullkomligt knäsvag. Intresset för psykedelika hade eskalerat och jag vill minnas att min vän, trippare nr.3 för övrigt, informerar mig denna fredag om syra som tydligen är, hör och häpna, hemmadoppat och följaktligen wicked shit. Jadu, tänker jag, varför inte? Inte en tvekan faktiskt. Jag ringer mina två anländande vänner och ser till att efterfrågan och pris är säkerställt och hämtar några timmar senare utan några bekymmer, orosmoment eller mer än normal entusiasm, sex st. blotters: två var.

Väl klart och fixat drar vi oss hem mot trippare nr.3 för att röka och tids nog begynna vår färd. Lägenheten vi valt för takeoff tillhör trippare nr.3s antingen väldigt liberala eller fantastiskt idiotiska far, vars son röker ofta och mycket och drar hem också vänner för att bolma rök ur rummet. Detta görs naturligtvis med fadern i nästa rum. Knarkandet som pågår i rummet är löjligt uppenbart. Hur som helst så är fadern hemma också denna kväll, men inga problem, alla har vant sig vid denna situation och oroar aldrig över det.

Vi diskuterar eventualiteten att ta två lappar var, så att det blir något att minnas men börjar, vist nog med en var. Kollar ned på mobilen; 22.22, lämpligt nog.

Vi rullar några fina, är på allmänt bra humör och bestämmer oss för att gå ut på en promenad. Under promenaden röker vi och diskuterar, samt klargör redan synliga effekter på gatulamporna, som vi sedan avfärdar som placeboeffekter. Promenaden tar ca 30-40 minuter, och vi är nu tillbaka i rummet igen. Rummet är inte litet, ganska så mörkt, inte världens bästa belysning, en stor säng, en icke- fungerande dator och hip-hop posters över väggarna. Det enda som fanns som nöje var alltså: Cannabis, papper och penna, musik i högtalarna och oss själva.

Efter ca 1½-2 timmar börjar det kicka och de första effekterna är sköna, lite energifyllda body rushes samtidigt som färgerna börjar skifta lite och fönstret andas om man stirrar ett tag. Inom några minuter dyker tracers upp kraftigt, väggarna börjar andas och allt blir ja.. allmänt levande och rörligt. Också fascinationen börjar dyka upp så småningom, och musiken blir vääldigt skön. Vid det här laget börjar trippen gå uppåt i perfekt hastighet och inget är för mycket, vi diskuterar och byter idéer och förklarar allt om allting runtom oss. Trippare nr.3 känner däremot knappt något alls. Jag och trippare nr.1 börjar efter mycket talande, rita tillsammans och anmärka de olika vackra sakerna i rummet. Trippare nr.2 joinar in i samtalet då och då men lägger sig mest och njuter av musiken. Då och då röker vi en eller två gåsar och allt känns bara riktigt bra, jag är riktigt nöjd.

Tuning in
Ungefär 3 timmar efter intag börjar jag få lite skumma känslor, lite mörkare och jag tycker mig se att många saker verkar lite för sinister. En teckning som trippare nr.1 ritar genom experimentet att låta handen styra sig själv blir t.ex. en "skeletturfågel" som verkar för mig lite opassande, men jag säger ingenting. Små saker börjar få mig att känna lite obehag och jag får ofta känslan av att vara rastlös. Jag blir riktigt oroad när trippare nr.2 får pipan och börjar hosta riktigt otäckt så att han blir röd i ansiktet av ett djupt bloss. Hostandet ser ut att hålla på för alltid och jag försöker se hur han mår men han varken svarar eller tittar på mig. Inte någon annan heller för den delen. Efter en ångestfull evighet tittar han på mig och säger förstående att han mår bra, och han ler sitt stora björnleende vilket direkt får mig att känna mig lugn igen.

Fortfarande inne på runt 2½ till 3 timmar börjar hallucinationerna bli riktigt kraftiga och många saker blir rentav tecknade, som cel-shading ungefär. Detta stör mig inte ett dugg, och jag undersöker fascinerat mina utsträckta armar och händer och energin som flödar genom alla nervtrådar och blodådror. Musiken läggs märke till då och då, och är väldigt intensiv och skön men inget jag tänker på medan jag diskuterar eller iakttar olika objekt. Jag börjar nu allt mer åka iväg på de bekanta småtripparna och kommer allt oftare på mig själv stirrandes på en punkt efter att ha varit i en värld av tankar. Öppna eller stängda ögon spelar ingen roll, ibland testar jag att blunda och trippar skönt och intensivt bakom ögonlocken för att sedan efter lång tid förstå att jag faktiskt blundar. Jag och trippare nr.1 förklarar för varandra hur självklara hippiesarnas posters var och hur vi fullkomligt förstod alla kalejdoskopiska figurer. Plötsligt konstaterar trippare nr.3 helt oskyldigt ett för mig sedan länge välkänt faktum om en av posterna, nämligen att det är ett flertal händer som sträcker sig ut bland de många nikeskorna på bilden. Detta ger mig en plötslig, chockande känsla av obehag och jag börjar tänka i onda banor. Hjärnan skickar upp bilder, söker frenetiskt igenom mitt onda arkiv efter de mest panikbringande tankarna. Och mitt i allt sticker naturligtvis den alldeles underbara damen från the grudge upp sitt huvud, och ALLT blir till ögon.

Jag känner en plötslig, ren och skär skräck och det känns som om hela min själ krampar till för en sekund som det kan göra i drömmar ibland. Som om jag blir tagen av ett otroligt högfrekvent ljud som egentligen inte är ett ljud utan bara fasa. Eftersom att tankarna är på högvarv så dyker ibland nya utmanande bilder upp som framkallar blixtar av rädsla och ibland samma lamslagna grepp om själen i några sekunder. Musiken blir plötsligt väldigt, väldigt djup och mörk och allting i rummet får en mörk, sinister, väldigt främmande underton. Världen runtom mig verkar stå rätt så stilla och jag försöker vifta bort tankarna och ögonen genom att spela normal för att sluta tänka på det men allt blir bara mer och mer skrämmande. Miner, rörelser, blickar, skratt och leenden får alla en sinnesjuk ton, en väldigt ond ton. Till slut koncentrerar jag mig och försöker dra ur mig ur paniken, lugna ned mig och testa att tänka på en god tanke. Det tar ett tag innan något dyker upp, men när det väl gör det så går plötsligt den helvetesdjupa musiken upp i dur och rummet ljusnar upp framför mina ögon. Jag ser och hör övergången, och testar ännu en gång att växla mellan onda och goda tankar. När jag väl inser hur enkel kontrolleringen verkligen är så lugnar jag ned mig och återgår till mina vänner. Denna kamp varade i ca 1-2 minuter eller kanske till och med mindre.

Så småningom när jag blivit bekväm i situationen igen så börjar jag återigen tänka för mycket och en oförklarlig, bottenlös ångest börjar uppenbarar sig gång på gång. Saken görs inte bättre av att jag så fort jag försöker hantera den, åker iväg på småtrippar för att sedan komma tillbaka och inte komma ihåg vad det vad jag oroade mig över. Extremt frustrerad, beslutar jag fortfarande att det inte är något allvarligt och säger inget till resten. En kamp mellan mig och affischerna börjar bli mer och mer uppenbar och jag lär till slut känna dem och delar också upp dem i goda och onda sidor där jag finner både trygghet och ångest i den ena och den andra. Härnäst drar trippare nr.2 nästa oskyldiga posterskämt om ”Ice Cube i fönstret”, och naturligtvis håller Ice Cube, alongside sitt afro och sina solglasögon, två feta, korsade machetes. Återigen en tyst misstänksamhet och en följande kamp mellan mig och Ice Cube som varar i någon minut. Musiken blir också alltmer hotfull och jag tycker mig höra alltför passande texter och toner till det mordiska temat allting hade tagit till sig. Jag blir tvungen att byta låt om och om igen, vilket görs nästintill omöjligt av att jag inte kan läsa eller förstå iPoden överhuvudtaget och att försvinner ut på småtrippar konstant. Efter många låtbyten och mycket ångest lugnar jag till slut ned mig.

Vid det här laget, nära 3½ timmarsstrecket trippar person nr.2 ordentligt för sig själv, nr.3 inte alls mycket och funderar till och med på en till lapp, medan jag och nr.1 befinner oss i djupa diskussioner om- och analyser av de små tripparna som vi alltjämt befinner oss i. Begreppet tid börjar sakta men säkert flyta iväg. Vi börjar leda ut varann på olika existentiella plan, vi är övertygade om att vi upplever telepati och känner av varandras närvaro under våra färder. Vi möts upp på "platån" mitt i rummet av ja vad ska man kalla det.. kosmos, medvetandet, alltet, och kastar oss iväg i djupen. Vi håller oftast kontakten tills att en av oss går för långt och tappar greppet. Vår förståelse och tillit för varann gör att vi räddar varandra med vad som i normala fall kan uppfattas som hypnotiska ord som leder oss upp i spiraler till verkligheten. På så sätt satt vi och utbrast triggande ord som utlöste en enorm hjärnverksamhet som för oss båda var otroligt fascinerande. Vi känner båda varann väldigt bra och tänker väldigt likadant, så vi vet exakt vad som behöver inte behöver sägas. Dock börjar jag få ogrundade misstankar då och då om att det egentligen bara är jag som trippar hårt och att nr.1 endast drar mig ut på färder. Vid ett tillfälle ber han mig tala honom ut ur en ond spiral och jag tvivlar på hans trovärdighet men hjälper honom ändå. Mina misstankar stärks ytterligare av att nr.1 återupprepar meningar och insikter som efter tio gångers konstaterande börjar kännas väldigt obehagliga och framförallt tillgjorda. Ibland säger jag till honom, ibland skäller jag lite på honom men mest av allt försöker jag tala till honom genom ögonen. Detta pågår i perioder då vi återvänder till resten av gruppen och återigen isolerar oss för att resa i psyket.

Dropping out
Någonstans här händer det, då både nr.1 och jag försvinner totalt. Vi båda balanserar på linan och faller ned i avgrunden. Denna del är väldigt svår att förklara och uppfattades av "mig" i brutna avsnitt. Det som berättas, händer alltså inte i kronologisk ordning.
Jag tappar totalt greppet om den ordinära verkligheten. "Jag" finns inte längre. "Jag" är allt, i allt med allt och bara existerar utan att uppleva, för jag är inget medvetande. Det finns inget som är medvetande, begreppet tid existerar inte. Rummet, existensen pågår i evigheter. Evigheters evigheter. Miljoner eller miljarder år kan inte beskriva denna period. Jag ser inget konkret, som låt säga universums skapelse eller planeters födsel. Det finns inget som är universum, alla mänskliga begrepp är totalt borta. Begrepp är inte. Allt är bara inget, och inget Är bara. Bör bara påpeka för de som inte varit med om något liknande att rummet vi satt i upplevs alltså inte på något sätt vid det här laget, utan allt sker i huvudet. Hur som helst, eftersom medvetande inte existerar så hur kan man då uppleva detta, kan man fråga sig. Och det är något liknande som ligger och ekar i mitt undermedvetna under denna period som gör att jag bara vägrar flyta med i allt. Detta vet jag naturligtvis inte än, utan gradvis, successivt börjar saker formas i ingentinget. Ur total och grundlig existens börjar begrepp formas. Detta kan lättast beskrivas som så att "Jag" personifieras av miljarder, miljarder, miljarder otaliga delar som är utspridda över det existentiella rummet. Och dessa delar rör sig sakta sakta sakta emot varann under en period som återigen inte kan beskrivas med något tidsbegrepp, och möts till slut i en punkt där de koncentreras och En tanke eller ett begrepp, eller något överhuvudtaget förutom det konstanta Ingentinget skapas. Det som händer därefter är att det faktum eller den insikt som denna punkt representerar överväldigar "Uppfattningen" (Jag) så att delarna återigen splittras i tidigare nämnt antal bitar. Detta upprepar sig otaliga gånger och trots att jag nu säger att inget medvetande eller ingen riktig uppfattning existerade så vill jag minnas att den här perioden ändå hade en känsla av frustration och otrolig förvirring förknippad med den. Denna exakta process pågår i evigheter tills att en minimal, alltså inte ens mätbar förbättring sker i form av att en ny insikt eller tanke bearbetas eller samma tanke eller insikt når en ny nivå.

Denna process pågår tills dess att "Jag", mitt medvetande, mina begrepp, tankar, minnen, känslor, min uppfattning, mina sinnen byggs upp del för del och jag börjar långsamt, långsamt vakna upp i någon sekund, liggandes på nr.3s säng för att sedan försvinna iväg och delas upp och byggas upp igen. Jag får mer och mer förmågan att mer eller mindre hantera eller reflektera över saker som händer, även fast ”tänker” är menat i långt ifrån ordinära mänskliga banor. Jag analyserar allt, blir förvånad, chockad, rädd, förvirrad, fascinerad, erfaren och tålmodig allt eftersom och tappar bort mig gång på gång och får starta om otaliga gånger för att bygga upp ALLT som har med mig, min existens och uppfattning att göra. Precis som småtripparna intensifierats successivt och avstånden mellan tripparna minskats innan den här enorma perioden så börjar intensiteten sakta men säkert minska och avstånden öka.

Lost in orbit
Så småningom börjar någon sorts verklighetsuppfattning skapas. Jag känner igen saker; affischerna, den tecknade dörren, Ice Cube, vis Roots Manuva men än så länge bara en känsla av déjà vu. Jag kastas fortfarande fram och tillbaks genom trippar, och mitt ego splittras i miljardtals bitar och samlas igen miljarder gånger om för varje tanke tills att jag till slut ställer mig upp. Jag svävar, jag hör inte, känner inte jag bara upplever och analyserar. Känns som om jag är bunden till något, något som jag följer och hör till men ingen aning om vad. Allt eftersom börjar jag känna igen min kropp, som för övrigt går både framför och bakom mig, gör saker innan och efter att mig, mina tankar. Jag förstår fortfarande inte vad allt detta innebär, så ingen panik är ännu möjlig. Jag promenerar fram och tillbaks i rummet, lyssnar på dialoger, monologer, tankar, minnen och begrepp, lär mig själv saker, känner att vad det än är som pågår så är det i alla fall förändring. Ingen hopplöshet, ingen frustration, inget evigt pågående av något slag. Något har förändrats, vad det än är så är denna förändring av största vikt.

Mer och mer kommer jag ihåg hur saker känns, vad jag är, vart jag är och jag försöker känna efter på min egen kropp. Jag förstår ännu inte begreppet, men jag vet att den tillhör mig. Men jag kan inte känna den, jag känner mig inte inuti den heller. Jag promenerar åter, två meter fram, två meter tillbaka. Dialoger, monologer, analyser, reflektioner. Jag lägger mig på sängen. En ny känsla dyker försiktigt upp. Någonting händer, jag kan känna något fysiskt. Jag försöker kartlägga känslan, när den dyker upp, hur och varifrån tills att jag får tag i den och försöker tvinga ur den. Jag försöker och försöker, det känns våldsammare och jobbigare och inom loppet av några sekunder känner jag en oförklarlig känsla av att bryta igenom något sorts hölje, en uppfattningens membran runtomkring mig. Jag vaknar under några kaotiska sekunder upp i sängen, hyperventilerande, med mina tre vänners ansikten ovanför mig, jag känner allt, luften, kroppen, världens närvaro min egen fysiska närvaro, jag hör och ser och känner av allt och kommer plötsligt ihåg hur världen en gång har sett ut. Inom loppet av några sekunder sjunger jag åter tillbaks till min tidigare verklighetsuppfattning. Inte bara är allting annorlunda här, utan min förmåga att tänka är också kraftigt nedsatt. Så på sätt kan jag fortfarande endast med enorma svårigheter och en gammal mans tålamod lösa de minsta av tankeproblem.

Efter detta uppvaknande inser jag, trots den nedsatta tankeförmågan att det här faktiskt är mycket mer än vad jag trodde det var. Dialogerna och monologerna ekar plötsligt upp högt i mitt sinne och jag inser att allt som sägs är saker konstruerade av mitt undermedvetna för att få mitt eget psyke att hitta tillbaka till verkligheten. Jag ser mina tankar berättas ur mina vänners munnar, jag hör samma meningar som nr.1 upprepat under kvällen, i mina egna tankar. Jag är sinnessjuk.
Panik, miljardtals bitar återigen. Det är nog inte nödvändigt att säga att nådde samma slutsats ett antal gånger om, för att åter få panik och tappa greppet. Jag känner mig förlorad, nu är jag tillbaka i samma stadie, nu måste jag gå igenom allt igen. Förtvivlan, otrolig frustration. Jag inser mer och mer hur fantastiskt vridet och invecklat det mänskliga psyket är, och förstår i och med det hur självklart och logiskt det är att jag då genom att pusha det för långt, har nått galenskap. Tillfällen av fascination och lycka dyker också upp, när jag studerar hur jag kan både lura och hjälpa mitt psyke, men slutar allt oftare i panik, rädsla och en väldigt utmärkande ensamhet. Jag blir medveten om förmågan att tänka, reflektera och kommunicera i ett flertal olika kanaler samtidigt. Jag rådslår med mina röster, diskuterar problem och frågor. Till slut kommer jag ihåg hur jag vaknat. Jag letar efter känslan igen, och lyckas igen. Till min förvåning inser jag att det är genom kraftig hyperventilering som jag får bröstkorgen att lyfta och sänka sig och framkalla någon sorts känsel. Dock håller detta som förra gången endast i några sekunder.

Descent
Jag blir varje gång förskräckt av mina vänners oroade ansikten ovanför mig i den fysiska verkligheten, för jag ser dem som sovande bredvid min kropp i den ”andliga” verkligheten. Detta leder många gånger åter till panik, och jag undrar hur jag hamnat här och blir förskräckt av hur mycket min verklighetsuppfattning verkligen kan förändras.
Jag promenerar återigen. Min desperation utvecklas till blandade känslor. Stundtals panik, stundtals sentimentalitet över mitt gångna liv. Jag känner mig som en martyr. Det börjar bli ljust ute och jag tittar ut, jag funderar över begreppet självmord och påminner mig själv om att det är farligt tänkande och att jag kan övertyga mig själv om saker, men tanken intresserar mig inte och tynar så småningom bort. Jag känner mig åldrad och erfaren, tittar ut genom fönstret och tänker på livet. Jag är en psykets martyr.

Utan att jag märkt det har det börjat bli ljust, och den gråa höstmorgonen för med sig ett otroligt vackert, vitt sken över rummet. Jag känner mig helt blank, helt fläckfri och vid ett tillfälle hamnar jag i något sorts känsloklimax där jag står i mitten av rummet och faktiskt för några sekunder vaknar upp.

Needless to say pågick den här perioden väldigt länge, kanske 2-3 timmar i verkligheten, men i ett tidlöst rum i mitt huvud. Jag börjar känna av kroppen mer och mer, och märker att jag, från min position lite ovanför och samtidigt framför eller bakom min kropp, kan spola fram och tillbaka tiden och därmed gå fram och baklänges med min kropp, vilket jag gör några gånger. Jag hör mig själv tänka, ”nu går jag och lägger mig” och ”där rörde han på sig lite”, varefter jag kan se min kropp gå och lägga sig och någon av mina vänner röra sig i sömnen. Detta både skrämmer och intresserar mig och också detta liggande och stönande eller rörande i sömnen ansluter sig till promenerandet. Jag inser alltmer att jag hamnat i en tankeloop. Detta skrämmer naturligtvis skiten ur mig ännu mer och jag tycker mig åter inse hur självklart det är att min hjärna reagerar som den gör efter kvällens alla påfrestningar.

Mina vänner vaknar så småningom upp och jag försöker förklara vad som hänt så gott jag kan, men bara enstaka meningar kommer ur mig som jag upprepar om och om igen. I och med uppvaknandet av min fysiska kropp och formandet av min allt mer ”normala” verklighetsuppfattning så blir svårigheterna med att hålla sig kvar i denna verklighet också mer uppenbara. Jag försvinner bort på avlägsna resor av alla möjliga invecklade slag och kommer tillbaka på bara några sekunders intervall. Småtripparna är outhärdliga, min hjärna är överarbetad och helt tömd på energi. Frustrationen är total, de enstaka tripparna tar plats under vidsträckta perioder i mitt huvud medan de bara varar i en sekunds stilla tittande på en fast punkt i verkligheten, och detta trippande med ett intervall på ca 5-10 sekunder emellan. Stundtals sjunker jag till och med tillbaka in i det andliga stadiet för att sedan bokstavligt talat ta tag i luften och dra mig tillbaka. Väldigt intressant känsla, ungefär som att se sig själv i flera skuggbilder i rad där du själv är den sista, och dra ihop alla tillsammans till en för att få fokus.

Mina vänner föreslår sömn, jag försöker men försvinner varje gång jag blundar, iväg i någon sorts oändlig färd i Rummet där jag upplever mig själv som någon sorts, för att förenkla det hela, himlakropp eller energiklot. Jag inser naturligtvis att detta är mitt medvetande och ju mer jag låter det färdas iväg, desto större är risken att inte hitta tillbaka. Så jag ställer mig upp, promenerar, diskuterar och tittar ut ur fönstret, lägger mig ner, ställer mig upp, promenerar osv. Tankeloop igen. Efter många repetitioner väcker jag mina vänner och de beslutar att ladda pipan. Sagt och gjort så tänds pipan under obehaglig tystnad. Jag upplever det som om att alla har landat nu och minst sagt ser ledsna och trötta över att jag är kvar uppe. Jag frågar trippare nr.1 om han är nere och han svarar något otydligt att ”nej” det är han inte, men något senare att ”ja” vi alla, inklusive jag är ju nere. Resten håller med, men jag ser hur genomskinligt deras skådespel är och påpekar flera gånger att jag uppskattar deras hjälp att försöka lura mitt psyke ner på marken igen, men att de ska sluta. Hur som helst kommer pipan till mig, och jag smakar ljuva, ljuva cannabis i min mun och själ och jag känner för varje bloss en ström av godhet strömma genom mig. Jag röker kopiösa mängder cannabis.

Exit
Jag somnar fortfarande inte och blir ännu mer frustrerad, min hjärna och kropp är verkligen slutpumpade och jag orkar bara inte mer. Så småningom vaknar trippare nr.1, som jag har haft kraftiga misstankar om rörande konspirationer m.m. under hela kvällen, och håller mig sällskap. Vi pratar om allt som hänt och jag förklarar vad som händer med mig hela tiden, hur jag kommer tillbaka och försvinner gång på gång. Han säger till och med ”tillbaka?” ibland när jag precis kommit tillbaka, och jag känner en enorm trygghet i hans närvaro. Jag är inte ensam. Vi har långa konversationer vid det öppna fönstret och tittar blickar båda ut mot ett av de vackraste scenerier av höstlöv jag någonsin sett i mitt liv.

Klockan är nu ungefär 5-6 på morgonen. Jag förstår nu nästan fullt ut vad som hänt med mig under kvällen och kommer fram till jag inte är psykiskt sjuk men att dosen helt enkelt varit stor och i samband med något annat fått mig att hänga kvar i det här läget för länge. Vi bestämmer oss för att gå ut på en promenad. Farsan är uppe och käkar frukost, han vet onekligen att något annorlunda hänt i rummet under natten, men säger ingenting speciellt om det. Spiralen av trappor i porten verkar nästintill oändlig, men vi kommer till slut ner och ut, och vädret är otroligt uppfriskande. Vid det här laget lägger jag både medvetet och omedvetet upp mål för mig själv om saker ska utföras eller platser som ska nås för att jag ska bli ett snäpp bättre. Detta fungerar stunden då jag når målet, men gör ingen större skillnad någon stund efter.

Vi tar bilen och åker till en pizzeria. Vi lyssnar på musik och det är riktigt skönt att iaktta världen och försöka tänka på något annat, men snart dyker frågan om när vi når målet upp och ännu en tankeloop tar form, då jag ser exakt samma skyltar om och om igen varje gång jag tittar ut och jag tycker mig se trippare nr.1 återigen le åt mig hela tiden, fast utan att titta rakt på mig. Hur som helst kommer vi fram till pizzerian, och står länge utanför på en kanske 80 meter lång väg. Vägen förvandlas snabbt till den längsta väg jag någonsin sett. Det är tidens väg, inget ljud, ingen vind. Riktigt coolt faktiskt. Ett par med en barnvagn stod ungefär 10 meter bort från oss, och de liksom sträckte sig över hela vägen ena stunden, och rörde sig i slowmotion för att sedan stanna helt andra stunden.

Pizzorna hämtas och vi åker till Willys för att handla ingredienser till middag. Tankeloop igen. Willys hjälper något enormt i återuppbyggandet av min sociala kompetens. Jag undersöker människornas sätt att röra och föra sig och försöker imitera. Vi når nr.1s hem. Ingen hemma, skönt. Jag äter en slice av pizzan, en sked av middagen. Hunger är inte ett faktum. Plötsligt ringer telefonen; farsan. Fasa, terror, skräck och förvirring. Jag svarar, men det är lönlöst. Jag förstår knappt mitt eget hemspråk och efter ca 10 sekunder förvandlas min fars ord till helt osammanhängande meningar om alla möjliga ämnen. Jag mumlar att jag håller med och säger hejdå och lägger på. Har ingen aning om vad som nyss hände. Samlar mig och bygger upp konversationen i huvudet, ringer igen och upptäcker att min far låter ganska oroad och vill att jag kommer hem, vilket tyder på att jag gjort bort mig ordentligt. Men jag lyckas mirakulöst lösa problemet på ca 20 sekunder och får en kväll till av återhämtning på mig.

Sleep
Hela dagen tillägnas att försöka somna, men återigen omöjligt. Jag upplever samma problem som innan, men försöker nu tvinga mig till att hålla nerverna i schack och låta medvetandet vilseledas, för det är trots allt så jag somnar förstår jag. Många bra försök, men inget som håller. Tidsperspektivet förvrängs och jag mina modiga kamper visar sig återigen bara hålla på i högst någon minut. Frustration. Jag träffar några förbikommande vänner och förklarar vad som hänt. En av dessa blir fascinerad och prövar att släppa iväg random ord för att se hur jag reagerar, och naturligtvis förändras hela min tillvaro beroende på vad han säger. Han förstår allvaret och stannar kvar ett tag för att hjälpa till att tala mig ur det. Precis som innan blir orden som vägledare ur transen i mina småtrippar. Jag förstår vad han gör mig och fylls av tacksamhet. Resten av kvällen tillbringas genom att titta på tv och försöka sova. Dialogerna i filmerna spårar hela tiden ut och min hjärna bara sprutar ur sig högtidliga och komplicerade engelska ord som bildar både fascinerande och bizarra diskussioner som inte har något att göra med filmen alls. Wesley Snipes var t.ex. väldigt, väldigt vältalig och insatt inom ämnen som psykets och nervernas funktioner, nackdelar och fördelar. Minst sagt coolt att höra på när man vet att det är ens egen hjärna som förändrar konversationen. Jag hallucinerar för övrigt fortfarande, men inget mer än att väggarna andas lite och tapeterna rör sig rytmiskt. Efter många om och men, och ett 10tal försök så vaknar jag plötsligt upp. Inga hallucinationer, ljust ute, ingenting alls som rör sig! Lycka och lättnad, jag är tillbaka.

Aftermath
Jag väcker nr.1 och nr.2 (nr.3 är hemma i sin lägenhet) och vi diskuterar vad som verkligen hänt. Det visar sig att jag och nr.1 under kvällen isolerat oss och triggat varandra med ord och meningar som också ibland freakat resten, och genom det här dragit in oss båda in ett transliknande läge. Ingen annan hade en så stark tripp som oss, och nr.1 hade varit med om exakt samma sak som mig under hela uppvaknandet, bristen på kommunikation hade bara varit total. Däremot var mina misstankar mot nr.1 riktiga för att han under våra konversationer oavbrutet bombarderat mig med djupgående tripptriggande ord fast jag sagt åt honom att sluta. Min fientlighet ledde i sin tur till hans depression då han trots mina tillsägelser inte förstått att han gjort mig illa. Han sömnproblem hade liknat mina, med undantag för att han istället tänkte sig en enorm, olöslig rubixkub vars lösning skulle leda till hans sömn. Han hade också väldigt frustrerande drömmar och jobbig sömn, medan jag, ironiskt nog inte drömde något alls. Vi somnade runt 23.00 dagen efter, så trippen varade i ungefär 25 timmar.

Vi kom överens om att hur jobbigt allt än hade varit så ångrade vi oss inte. Inte förrän ca 2 veckor efter detta blev jag åter riktigt intresserad av vad det verkligen var jag hade varit med om. Jag sträckläste snedtrippar av alla hallucinogener jag kände till och kom fram till ett och annat, bl.a. egodöden. Någonstans här slog något slint i huvudet på mig, något som jag aldrig tidigare varit med om då jag inte brukar ha varken ångest eller panikattacker någonsin och inte heller till effekt av något störande jag läst, sett eller hört. Men nu plötsligt kunde jag inte längre sova. Jag har haft insomnia förut, men detta var som om mitt psyke försökte återskapa de rådande förhållanden under trippen. Jag kunde känna min kropp stängas av sakta men säkert och mitt medvetande flyta iväg, rulla ner som en kula i en stor, stor, stor tratt varje gång jag skulle lägga mig för att somna. Jag hade förmågan att vara medveten under insomningen, vilket det kan tyckas intressant men inte speciellt skönt. Särskilt inte då jag upplevt det under den frustrerande trippen. Detta ledde till många sömnlösa nätter och ca 4 dagars oavbruten vakenhet under en 3 veckors period. Bör göras klart att själva sömnen inte var jobbig att gå miste om, utan det värsta var den oförklarliga ångesten som dök upp varje gång jag inte kunde sova. Som om världen skulle gå under.

Jag har nu, genom meditation, prioritering och kontrollering av vad jag läser, ser och hör på nattetid lyckats ta kontroll över mitt psyke och kan oftast sova normalt. Jag ångrar inte trippen och kommer inom en snar framtid, trots att jag under den sömnlösa perioden sa att jag inte skulle det, ta syra igen. Men inte förrän jag är fullkomligt redo. Jag har fått enorm respekt för hallucinogener och uppmuntrar alla som vill testa det att läsa på om det ordentligt innan och inte skynda något alls. Det är bland det bästa som kan upplevas och har stor potential, men är väldigt farligt. Psyket är bräckligt och människan långtifrån så stark som den tror. Psyket och medvetandet är begränsat kaos och kan puttas ur normal balans otroligt lätt. Om din kontroll över din verklighetsuppfattning tappas, vad har du då egentligen? Det är ditt sätt att uppleva din existens, om det blir error i systemet så finns inget sammanhängande eller logiskt, vad gör du då? Svårt att förklara och svårt att tänka sig om man inte upplevt det, men försiktighet bör vara ett krav. LSD är långt ifrån endast färger och figurer.

Ledsen om texten blev för lång, dispositionen opraktisk eller rapporten för ingående. Detsamma om språkets successiva förfallande. Jag har skrivit oavbrutet nu i några timmar och inte läst igenom det, men it is what it is. Läs och njut.

Fascinerande rapport. Mycket bra skriven. Beskrivningen av trippen var enormt välgjord, inte bara "vi gjorde det här och det här", utan hur det verkligen kan kännas när man är helt lost. De oändliga tripparna in i hjärnans alla vrår. Det kan vara mycket omvälvande att trippa.

Edit: För att också kommentera slutet; Instämmer med att man måste vara ganska insatt i vad LSD kan ha för egenskaper, det är komplexa saker man "leker med", men görs det rätt så kan man ta med sig en hel del lärorikt ur det.

Turn on, tune in, drop out.

Wow, mycket bra skrivet

Har du läst Tim Leary's The Psychedelic Experience? Det är en översättning av en gammal Tibetiansk skrift om just egodöd, VÄLDIGT mycket av det du beskrev beskriver dom i den, läs den, jag tror du skulle finna den väldigt intressant och hjälpsam.

Sedan det du berättade om 'tratten', det låter som något som Alexander Shulgins fru beskriver i deras bok PiHKAL. Hon upplevde något liknande varje natt när hon skulle sova, tills hon prövade meskalin, då det försvann.

grymt, kändes som att jag trippa när jag läste
5/5

Intressant rapport. Att vara medveten när man somnar är vad Tibetmunkarna kallar för Drömyoga, vilket enligt dem har stor andlig potential.

Skrattade lite åt att din kompis hade en gigantisk olöslig Rubiks Kub som symbol för hans insomnande. Kan inte låta bli att dra paralleller till när jag hade 40 grader feber och försökte somna. Tänkte mig ett schackparti där jag spelade mot mig själv. Jag var tvungen att besegra mitt onda jag för att kunna somna. Schackpartiet antog visuellt väldigt realistiska proportioner. Mycket läskigt.

Tror du att man kan hamna i ett liknande medvetandetillstånd under en LSD tripp som vid mycket hög feber? (En snetripp alltså).

Tack för alla kommentarer. Finns naturligtvis mycket mer att skriva om, men många saker är både glömda och oförklarliga. Dessutom så skulle nog rapporten blivit på tok för lång om jag försökt få med allt.

Som du säger Superflous så finns mycket att lära i hallucinogenernas värld och jag uppmuntrar absolut folk till att pröva, men endast med försiktighet och framförallt lugn. LSD har inga garantier och är väldigt, som du så fint uttryckte dig, omvälvande. Trippen är Du, och allt formas efter din personlighet, dina tankar och erfarenheter. När det görs rätt är möjligheterna oändliga.

Intressant med tratten, jag lyckades få bort min genom att helt enkelt svälja ångesten och följa tratten och kulans oändliga färd ned tills att jag till slut somnade. Alltså att tvinga mig själv att vara fullt medveten under hela insomnandet. Det var nog något sorts sätt att ta itu med rädslan att känna av hela insomnandet.

Nej har inte läst den, ska kolla upp den. Tack för tipset. Jag läser däremot Doors of Perception av Aldous Huxley, som du förmodligen läst eller hört talas om. Också riktigt bra.

Hahahahah, jag hade faktiskt en väldigt liknande feberyra för bara ett år sedan där jag hade ett omålat schackbräde som jag var tvungen att måla svart och vit. Otroligt jobbigt och frustrerande i yrandet, och när jag väl målat klart den så visade det sig inte lösa något alls. Så resultatet blev ångestfylld febersömn, haha.

Ja och nej, alltså LSD är väldigt utmärkande och svår att sätta fingret på men vid feberyra kan du förmodligen få förvirrad, ångestfylld tankeverksamhet som på vissa sätt kan liknas vid det som kan upplevas vid en snedtripp. Men däremot är LSD-snedtrippens effekter på tankarna, trots förvirringen och ångesten, på många sätt väldigt klar och funktionell och snarare för aktiv mer än en oförmåga att tänka. Som sagt svårt att sätta fingret på, och trippar respektive snedtrippar varierar starkt beroende på psyket som styr dem.

Instämmer, i The Psychedelic Experience finns det exempelvis mycket vägledning för att inte fastna i kampen med egot. Don't fight it. Den borde alla som är intresserade ta del av.

Edit: "..the manual is a detailed account of how to lose the ego; how to break out of personality into new realms of consciousness; and how to avoid the involuntary limiting processes of the ego; how to make the consciousness- expansion experience endure in subsequent daily life. "