Rätt & fel i ett rättslöst samhälle?

De första 10 åren av 2000-talet har för mig betytt utvecklingen av ett 'Rättslöst' samhälle.

Internationell Lag & Rätt är renderad obrukbar och förnekad av de främsta 'högre' makterna som imperium och nationalstat.

Då jag är sjukskriven har det visat sig att jag är förnekad mig de rättigheter jag trodde var självklara som skattebetalare och invånare. När jag försökt använda mig av nationella lagar för att få upprättelse så har jag förnekats rätten till prövning, något som för mig rimmar i stil med samhällets övriga utveckling om man t ex tar upp Egyptier-incidenten samt andra sjukskrivna här i Sverige som förnekas sin grundläggande ersättning må det vara Försäkringskassa eller Socialbidrag.

Jag har frenetiskt intellektualiserat genom åren av depression för att försöka hålla mig vid liv och inser så här i efterhand att det i vissa fall har gynnat mig och jag undrar nu i efterskott hur det kommer sig att man invaggats i en form av 'sovande' verklighet utifrån den 'normaliserande' utbildningen som kommer från skola, massmedia osv.

Jag har upptäckt att jag, för mig själv återrepeterar en form av intellektuellt mantra om att 'Rätt & Fel' finns. Kontinuerligt ifrågasätts detta mantra ju längre dagarna blir i form av den motsatta information som flödar in. Må det vara den bristande empatiska kommunikation jag fått av medmänniskor då jag varit deprimerad eller dom absurda fakta som är en del av vår nutid.

I min värdefilosofiska grund så är jag tillsagd att jag skall följa lag & rätt. Jag är tillsagd att jag skall göra så gott jag kan. Jag är tillsagt att det är fel och döda. Min erfarenhet säger också att jag skall försöka vara en så 'god' människa som möjligt.

Allt är ställt på sin kant. Omvärlden är inte som den va på 70, 80 och början av 90-talet. Det är nya förutsättningar då välfärden inte fungerar för mig samt att det som jag är tillsagd ska 'vara', inte är i praktiken.

Det hela faller som sagt ner på min individ och jag ställer mig frågorna om det överhuvudtaget är hälsosamt att bry sig om och respektera det ovannämnda.

Jag känner mig demoraliserad och rent 'reellt' så kan det verka omöjligt och kontraproduktivt att respektera vissa saker.

För att nyansera det ytterliggare;

- De rättsliga har och fortsätts kränkas både ur ett personligt perspektiv och ett samhällsperspektiv.

- Det känns som att, när man är sjukskriven och förnekad grundläggande rättigheter att man inte tagits seriöst av sina närmaste vänner. Kommentarer som 'Ryck upp dig' och 'Det är ditt eget fel' har inte varit helt ovanliga men medveten och empatisk som jag försöker vara så har jag försökt tagit hänsyn till detta och kategoriserat det som att dom lidit av stress eller okunskap om min situation. När jag sedan tagit upp rent juridiska saker om välfärden så har det mer eller mindre tagits med 'Det är så det är idag'. Jag är en sådan som delar min sista soppa med en behövande eller ställer upp när jag kan. Resultatet är en separation från en stor mängd av tidigare vänner, kollegor och bekanta då apatin och egocentrismen har varit och är rådande. Som det känns idag är det något som aldrig kommer att repareras och det är möjligt att jag aldrig mer kan bli arbetsför.

Rent intellektuellt om filosofi, moral, samt rätt och fel så har jag även där kört fast. Vad är ett samhällssystem värt när det hela tiden kränks i sin grund och av sina maktutövare? Det är en sak att det finns folk som lever på lägsta ersättning från staten för att dom inte passar in i systemet som det är, en annan när det exploateras och degraderas av större makter och krafter som imperium och makthavare. Det känns som att vi faller in i ett neo-primitivistiskt stadie.

Individuellt så faller man in i en situation av egocentrism själv, man måste tänka på sig själv i första hand för att överleva. Om man av naturen är annorlunda byggd och fostrad så blir man som i mitt fall mer deprimerad. Behovet av spirituellt berikande ökar då det känns som en mental torka. Jag är ateist själv men går i tankar om 'spirituell ateism' utan att ha intellektualiserat i ämnet, jag faller ner på basbehov och rå kraft.

Kanske är det individualismen som har segrat på vissa plan men det känns som vi har förlorat saker som är vitala för en fungerande civilisation, hur återtar vi dom grundläggande rättigheter och samhällsfunktioner vi en gång tog för givet utan att spilla blod?

Alltså, jag vet inte riktigt vad det är du vill diskutera eller ur vilket perspektiv du vill göra det ur. Men jag kommer osökt in på begrepp som moral. Det finns ju en lång historisk tankekedja som beror just människors och samhällets moral gentemot individen.

Ja, jo, exakt. Moral är en del av diskussionen, samhällets servicenivå med som du kommer in på. Har du några tankegångar om detta? Vidare så undrar jag hur man skall hitta ny energi för att orka sträva efter det man trodde på eller om man igentligen bara ska dra ett streck över historien och anpassa sig efter nya livsregler och nytt årtusende...

Samhällets servicenivå intresserar mig inte så mycket i den här diskussionen. Snarare är det moralaspekten som lockar.

Har samhällsmoralen förfallit eller slumrar den bara? Vad har lett till detta om det ens är en förändring? Hur stora moraliska skyldigheter har vi gentemot våra medmänniskor?

Min känsla är att det hela ligger i luften även hos majoriteten. Överlag så är vi 'goda' människor med moralisk övertygelse i vår konditionering. Det svåra blir oftast när det skiter sig. Rent mentalt så kliver människan in i skyddsmekanismer som projektion, förnekelse och distortion som sedermera utnyttjas av systemet för att undkomma sitt ansvar. Kanske ligger det i mitt ansvar att påpeka det som förstår det och är utsatt. Den påskrivna skammen är något som man faller offer för i många fall och när man igentligen förespråkar civilkuragé, moral och rättsapparat så faller man ner i skammens skugga.

Korrektur: Tydligen så ligger det inte i luften hos majoriteten. Det finns reaktioner, jag tänker på musik som 'Happyland' som är en form av reflektion kan jag tycka.

Modern moral kanske är något att diskutera med. När staten gör sina säkerhetsberäkningar och tar bort norm från folk som underminerar dessa möjlighet till att bo så påverkar det rättssäkerheten. Något som jag kategoriserar som Ont i alla läger.

Och, ja, jag är förvirrad.