Julböcker

Jultomten

En julsaga


Skulle byn Pouldreuzic äntligen uppleva en period av fred? Sedan tiotals år tillbaka förhärjades den av striderna mellan de klerikala och de radikala, klosterskolan och folkskolan, prästen och folkskolläraren. Fientligheterna som växlade med årstiderna, tedde sig i slutet av året som en bild ur en sagobok. Midnattsmässan ägde av praktiska skäl rum klockan sex på kvällen den 24 december. Vid samma klockslag klädde folkskolläraren ut sig till jultomte och delade ut julklappar till folkskolans lärjungar. Tack vare honom blev jultomten sålunda en hednisk, radikal och antiklerikal hjälte mot vilken kyrkoherden ställde det lilla Jesusbarnet i sin levande krubba - som var bekant i hela socknen - på samma sätt som man besvärjer Djävulen med vigvatten.

Ja, skulle Pouldreuzic äntligen uppleva ett stillestånd? Folkskolläraren hade nämligen gått i pension och ersatts av en ung lärarinna, som kom från en annan landsända, och alla iakttog henne för att veta vilket skrot och korn hon var. Madame Oiselin var mor till två barn - varav en baby på tre månader - och frånskild, vilket föreföll vara en garanti för trohet mot ett sekulariserat samhälle. Men det klerikala partiet triumferade redan första söndagen, då den nya lärarinnan gjorde en uppmärksammad entré i kyrkan.

Saken föreföll avgjord. Det skulle inte bli någon ogudaktig julfest samtidigt som "midnattsmässan" och kyrkoherden skulle förbli ensam herre på täppan. Det väckte därför stor förvåning då Madame Oiselin meddelade sina skolbarn att traditionen inte skulle ändras, utan att jultomten skulle dela ut sina julklappar vid sedvanligt klockslag. Vad spelade hon för spel? Och vem skulle vara jultomte? Brevbäraren och skogsvaktaren som alla tänkte på med anledning av deras socialistiska åsikter, försäkrade att de inte blivit underrättade om någonting. Förvåningen ökade ytterligare då man fick veta att Madame Oiselin ämnade låna kyrkoherden sin minste för att spela Jesusbarnets roll i krubban.

I början gick allt väl. Den lille Oiselin sov som en stock då församlingen tågade förbi krubban, med ögonen skärpta av nyfikenhet. Oxen och åsnan - en riktig oxe och en riktig åsna - föreföll riktigt rörda inför detta sekulariserade lindebarn som mirakulöst förvandlats till Frälsare.

Tyvärr började barnet att röra på sig redan vid evangeliet och satte igång att tjuta i samma ögonblick som kyrkoherden steg upp i predikstolen. Aldrig hade man hört ett barn med sådana röstresurser. Flickan som spelade jungfru Maria tryckte honom förgäves till sitt platta bröst. Röd av ursinne, fäktande med armar och ben, fyllde gossen kyrkans valv med sina ursinniga vrål och kyrkoherden fick inte en syl i vädret.

Slutligen kallade han på en av korgossarna och viskade en order till honom. Pojken försvann, alltjämt iförd sin vita klädnad, och man hörde ljudet av hans kängor som avtog och försvann.

Några minuter senare upplevde byns klerikala hälft, som församlats i kyrkan, en otrolig syn som för all framtid inskrevs i landsändans helgonlegender. Jultomten i egen hög person kom instörtande i kyrkan. Med stora kliv gick han fram till krubban. Därefter förde han undan sitt stora vita skägg av bomull, knäppte upp sin röda kappa och lade det plötsligt lugna Jesusbarnet till sitt svällande bröst.