När skulle ni gå till en psykolog?

Ok att inte gå till psykolog för att inte finas i "register" kan jag på ett sätt förstå som ett argument till att inte gå till professionell behandlare, men är man övertygad om att information som tillhandahålls av psykologer säkerligen komer användas emot en så kanske det kan vara tecken på paranoia som bör kollas upp . Skämt osido så tycker jag iaf det är synd att det fortfarande finns en bild av att man går till en psykolog när det verkligen kört ihop sig, när det även finn så mycket kompetens för att förebygga och stärka personer som ännu inte fallit dit. Dock är väl kostnaden ett problem?

Om man skadar sig själv eller andra så är det definitivt dags att söka hjälp, tycker jag.
Jag skulle gå när jag anser att jag bär på något som jag inte kan klara av att bearbeta själv lr att jag inte kan/vill anförtro mig om det till någon i umgängeskretsen

Jag skulle personligen aldrig söka mig till en psykolog eftersom jag inte har något behov av att prata med någon som sannolikt inte kan förstå mig. Och de flesta problem jag har kan helt eller delvis avhjälpas med mediciner eller ECT.

Eventuellt kan psykologen vara behjälplig i att diagnosticera sjukdomar.

Jag har hamnat hos barnpsykolog en gång för att man tolkade min odiagnosticerade autismspektrumstörning som eventuell psykos eller barndomsschizofreni, typ. Det var trevligt, tyckte jag, psykologen var snäll och klädd i gröna manschesterbyxor.

Sedan så blev jag skickad till skolpsykologen också. För att jag var mobbad och hon skulle lära mig skaffa kompisar. Men jag ville inte ha några kompisar, jag hatade de flesta barnen i skolan. Den psykologen var komplett dum i huvudet och hade ingen insikt i det mänskliga psyket alls. Ingen förståelse för att barn är individer, begriper inte hur vissa lyckas genomföra sina utbildningar.

Personligen skulle jag kunna tänka mig att gå till en psykolog, även utan någon sjukdomskänsla eller att nånting är "fel" som jag behöver prata om, enbart för att få större insikt i mig själv. Jag misstänker att det skulle kunna vara en rätt så faschinerande upplevelse. Men som någon klok person sade: "Ens inre kan vara en riktigt obehaglig plats och därför vill man inte gärna bege sig dit ensam." Tid och ekonomi är det som får mig att avstå från den resan.

Fan nu slog du huvet på spiken .. ENs inre är ju fan den mest räliga platsen på heeela planeten man kanske ska sluta dalta med helvitet så in i faaun.-

Jag tycker man ska uppsöka hjälp när man mår så dåligt att man inte klarar av att leva ett normalt liv. Alltså, gå till jobb/skola, träffa folk. När man blivit missnöjd med sin livssituation och inte kan ta sig ur den på egen hand. När man har fått sjukliga tillstånd som sjuklig ångest, depression, panik, fobier m.m. Att vara lite deppig ibland eller ha ångest över en viss situation är bara en del av livet, det är inget som måste bearbetas inom vården, då är det bättre att prata med nån vän och inte slösa på vårdens resurser då det redan finns så himla många som mår så mycket dåligare som inte ens kan få hjälp.

Om jag inte visste bättre eller att jag råkar ha stött på en terapeut med tydliga evidens på min diagnos = omöjligt.

Jag förstår ditt resonemang, och håller delvis med. Men, då kvarstår ju frågan: vart ska de som "behöver prata av sig" gå någonstans? Det kan ju faktiskt vara så att de inte har någon i sin närhet som de kan prata av sig hos. Och det kan ju också vara så att de om de inte får möjlighet att prata av sig med tiden utvecklar ett patologiskt tillstånd.

Jag har funderat lite kring det här, och jag tycker att det finns ett behov för en annan instans än psykvården, dit människor med sociala problem kan vända sig. En instans som just har specialiserat sin kompetens på sociala problem. Som det är nu översvämmas psykvården av individer med sociala och inte patologiska besvär, och det är ju inte funktionellt. Men vad finns det för alternativ? Socialen? Kyrkans jourtjänst? Nej, jag tror det skulle vara bra för samhället om det fanns ett sekulariserat och nyktert alternativ. I preventivt syfte.

Dagen då jag blir en fara för min omgivning.

Ofta finns ju kuratorer i anslutning till skola/arbete, som kan utnyttjas. Socialen är nog inte heller helt olämpad. Som du säger vore en egen instans mest lämplig, men i första hand kan nog många faktiskt försöka prata med sin familj, sina vänner och sina släktingar. Det kan vi nog alla bli bättre på. Det börjar bli litet av att man springer till en psykoterapeut utan att ens ha pratat med sina närmaste.