Angående skotten mot Mainila som Sovjetunionen använde som en förevändning för att anfalla Finland, sköt finska trupper faktiskt granater mot byn. Dock först under Fortsättningskriget under anfallsfasen 1941. Fin bild:
http://upload.wikimedia.org/wikipedi..._mainilaan.png
Ses även här (mellan 7.30 - 7.42):
http://www.youtube.com/watch?v=Sg_Bk...related&fmt=18
Granatanfallet mot Mainila under Fortsättningskriget saknade egentligt stridsvärde och var helt hållet en PR-grej som beordrades av dubbla Mannerheimriddaren generalmajor Aaro Pajari (som syns på bilden målandes på granaterna) som också personligen sköt sex granater från tre kanoner.
http://en.wikipedia.org/wiki/Aaro_Pajari
Aaro Pajari var även mannen bakom segern vid Tolvajärvi under Vinterkriget, som kom vid en kritisk tidpunkt i början av kriget och som var viktig för att höja moralen i den finska armén, som inledningsvis under det sovjetiska anfallet agerade desorienterat och räddhågset i många fall, uppenbarligen hårt pressad av intensiteten i den sovjetiska framstöten.
http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Tolvajarvi
Citat:
Ursprungligen postat av Running_man
http://www.dn.se/nyheter/varlden/vin...ktik-1.1004253
Denna artikel väckte än en gång tanken:
Vad hade hänt om Ryssarna lyckats med att invadera Finland under andra världskriget?
Personligen tror jag att om Finland hade hamnat under sovjetisk kontroll, låt oss kontrafaktiskt antaga att detta skulle ha skett vid en finsk kapitulation i slutet av april 1940, tror jag inte att Sverige skulle kunnat hålla sig utanför kriget.
Malmfälten i norra Sverige var en för viktig strategisk resurs framförallt för Tyskland. Man kan ju tänka sig scenarion där tyskarnas Operation Weserübung, det vill säga blixtöverfallet i maj 1940 av Danmark och Norge och påföljande ockupation skulle ha utökats till att även omfatta norra Sverige?
Citat:
Ursprungligen postat av Running_man
Jag ser inte Ryssarnas seger som en riktig sådan då de misslyckades med att ockupera landet och att fredsförhandligarna var rena utpressningen.
Finland vann enligt mig då fick behålla sin frihet och stod emot den stora grannen i öst med mångdubbelt större armé.
Sovjetunionen lyckades ju ingalunda uppnå sina två primära mål, som dels var införlemmandet av det forna storfurstendömet Finland i den socialistiska unionen, samt att göra detta snabbt och effektivt för att visa världen den socialistiska militärapparatens effektivitet, en bild som fått sig en törn under inbördeskriget i Spanien där Francos trupper gick segrande.
Dels kunde Finland behålla sin självständighet, men än värre för Sovjetunionen var att i Tyskland fick Adolf Hitler med sina generaler uppfattningen att Sovjetunionen var en koloss på lerfötter som skulle gå att besegra militärt. Såväl politiskt som militärt var kriget ett oerhört fiasko för Sovjetunionen. Men det firades självfallet ändå som en seger. Sovjetunionen lyckades flytta den finska gränsen längre bort från revolutionens vagga, Leningrad. En liten seger mitt i allt vilket i en sovjetisk efterhandskonstruktion användes som huvudmålet med kriget.
Däremot finner jag det vanskligt att tala om någon form av finsk seger. Att tvingas ge upp så stora delar av Karelen med den gamla staden Viborg, och till det bördiga industrialiserade landområden i öst. Att belastas av så många flyktingar som skulle omplaceras och att ha offrat så många soldater kändes bittert för folket. Bland många finländare fanns en uppfattning om att kriget förlorats på förhandlingsbordet och inte på slagfältet. Ett exempel är ju att finska trupper lyckades hålla Viborg under kriget, men förlorade staden i Moskvafreden och tvingades dra sig tillbaka. I sovjetisk propaganda framställdes det som att sovjetiska trupper stormat staden och tagit den före vapenstilleståndet.
Vidare hade Sverige och västmakterna (i synnerhet Frankrike och Storbritannien som utlovat trupper till hjälp) svikit Finland. Det är kanske inte så konstigt att ett vapenbrödraskap med Tyskland slöts och att revanschlustan var så stor inför Fortsättningskriget? Dessutom är det värt att minnas att vapenstilleståndet med mellanfreden var en tid av upprustning, den finska armén understeg aldrig 100 000 man under mellanfreden, då värnpliktstiden förlängdes och äldre årskullar som inte fått militärutbildning under 20- och 30-talet (och därför inte deltagit i Vinterkriget) utbildades. Till det kom ständiga sovjetiska trakasserier och gränskränkningar. Så känslan av "nu har det blivit fred" var nog inte så värst påtaglig...
