Klassisk musik: den stora rekommendationstråden

Ja, sedär #1 av Classical music one-hit wonders. Och inte ens det enda verket klarar fårkllasarna att hålla intakt, för det koncipierade parets (passande nog för en komposition med sannolik anledning av ett bröllop, något dagens festprisjägare är lyckligt ovetande om) gigue "är ju en annan låt". Ja, lika tur är det att man endast av nöd är till Spotify tvungen som synd att denna dumma sakbehandling är barnens referensidiom, där av 2 språk det som inte ligger i systemet det ena är "felstavat" & översättning "för fri" (= gratis), för datoriserad sökning har långt kvar till fungerande tankspriddhet.

Albinonis Adagio är inte ens av Abinoni men Giazotto. Saint-Saëns motarbetade framföranden & förbjöd specifikt utgivning av Djurens karneval med undantag för Svanen. Bruch låste helst dörren för idel solisters mångalna försök att sätta klonerna i 1:a violinkonserten. Och hur många kan i dag nynna något annat än O fortuna ur Carmina Burana / annat av Orff? Eller nämna 3 verk av Rodrigo. Så vidare medan intressanser som Hutchings strindbergskt kontrafakta nyverk med kaikotonad Beethovensonat: "av Hindemith" passerar obemärkt.

Haha, jo det är först när man upptäcker att det faktiskt finns album med olika variationer av Canon (Star Trek Mix) som man faktiskt förstår hur vansinnig situationen är. Hur vissa verk kan ha en sådan extrem påverkan på "populärkultur" medan övriga faller i glömska är mycket underligt. Med det sagt får man allt ge Spotify en applåd då det faktiskt finns Pachelbelskivor som inte inkluderar Canon.


Var inte alltför hård mot Spotify, att märkningen av musiken skulle kunna förbättras är onekligen sant (ena stunden är Bach "artisten" och i nästa är det Glenn Gould) men utbudet som Spotify erbjuder är ibland smått fantastiskt. Inte bara kan Mozarts "musichalise spass" hittas, utan även verk av hans far, Leopold. Till och med Sveriges stolthet Johan Helmich Roman finns inkluderad.

Förövrigt kan jag meddela att jag nyligen lyssnat på Beethovens tjugonionde pianosonat, och i synnerhet tredje satsen (som i vissa fall sträcker sig över tjugo minuter) är ett helt makalöst stycke musik och bland det bästa Beethoven skrev.

Har ni inte hör den förrut, så kan jag starkt rekomendera Laibach tolkar klassisk musik, "JSBach - Contrapunctus 1"

http://www.youtube.com/watch?v=QsAMrT5Bagw

Hela albumet "Laibachkunstderfuge" av Laibach tolkningar utav klassiks musik är hur bra som hellst.

Tycker musiken förlorar lite av sin poäng när temat inte utvecklas på det vis som Bach ursprungligen ämnade. Intressant dock.

Måste för någon gångs skull hålla med Kontrapunkten här. Version Laibach är fullständigt ointressant för andra än egna fans, diverse ytfrälsta & patrask som vill ha trippackompanjemang, för sistnämnda vilka Kenny Duo skulle duga lika. Det enda man gjort är att rytmiskt arpeggiera stycket & grumla klanger så att stämmorna såsas ihop. Det är säkert essentiellt för sitt idiom men varför! aldrig göra något på insidan? Temat i början är visserligen ett tillägg men som blott tematransposition väsentligen en idiots för[ut]tagning av expositionens 1:a insats. (Kanske motiveras det som pedagogisk presentation av temat för hela sviten om Laibach gått så långt, men inte behöver det kollas bara för att i så fall få bekräftat att felet är desto större.) Typiskt nog är 0:50 av 3:08 rent ljudeffekteri, apropå innehåll. Principiellt är kåvvern ungefär samma sak som att göra Bach i ragtime, för ett exempel som gjorts, d.v.s. en ganska enkel process som vi redan i dag kan hel automatisera, men detta var bland det dödaste jag hört, utan att syfta på synten.

Redigerat: Åaj 17, så skrev du "intressant"!

Gissar då att det av Leopold är främst leksakssymfonin man hittar, typiskt utgiven i samband med sonens Musikalischer Spaß, vilka med Roman vore rakt av skam att inte inkludera. Därmed inte sagt att utbudet är dåligt, för det är det verkligen inte. Har småtestat saken tidigare och resultatet kan väl sammanfattas som någorlunda gott, med förväntade frånvaror & föroreningar något uppvägda av riktigt skojiga spretanden.

Försöker alltid ha ett öppet sinne vad gäller Bachtolkningar i alla dess former (från Brandenburgkonserterna på synthesizer till Die Kunst der Fuge framfört a cappella) men i det är fallet var termen "intressant" möjligtvis felaktig, i varje fall ur ett rent musikaliskt perspektiv. Ämnade på att idén att framföra Bach på ett såpass oortodoxt vis var intressant, dock lämnade resultatet mycket övrigt att önska.

Jo, som sagt, utbudet kan i vissa fall vara förvånansvärt gott, men felaktiga märkningar förekommer lite varstans. Om det är Spotify eller skivans utgivare som envisas med att kalla ayre-satsen från Bachs tredje orkestersvit för "Air on the G String" lämnar jag dock osagt...

I bergakungens sal av Grieg

Just, öppen är visst jag med, och hur intressant det processtekniska i transformationen än alltid är, särskilt i fråga om sådana här utpräglat automatiserbara stilar, brukar det matchas knappast konstnärligt & sällan estetiskt i klingande resultat. Lajbach har så att säga endast utfört en negering av originalet, dess parametervärden, och det är inte mycket att vara stolt över. Kanske fungerar output för genrebitna som ett segerexempel på idio[mat]tisering, men strängt musikaliskt är det ett tillintetgörande. En i bästa bemärkelse cynisk skönhet går att finna i detta motställande av fullständighet:intighet, men där saknar varians & komplexitet; hörs alltså inget spel, ej heller elegans, och måste så förbli: ointressant.

För övriga må nämnas att titeln Air på G-strängen gäller August Wilhelmjs nedoktaverade arrangemang för violin & piano, egentligen inget annat arrangemang och förblöde mig väl aldrig svitsatsen i original.

De andra verken passade väl inte lika bra till bröllop och adidas-reklamer. Sen verkar det vara ett väldigt tacksamt stycke att bygga vidare på

Visst är det underligt att det just i Pachelbels fall blivit så extremt. Om man ser på andra kompositörer, ex. Beethoven (visserligen både ett och två snäpp vassare än Pachelbel) vars Månskenssonat och Für Therse väl har blivit något av Beethoven-canons och spelas såväl i badhuset i en grannstad (!) som tv-spel, tv-serier och filmer. Men det är inga problem att hitta annan musik. Ifall man söker 'Beethoven Violin Concerto' på youtube hittar man violinkonserter, inte trettiosju olika inspelningar av Für Therese och nittio Månskenssonater. Ifall man söker "Pachelbel Easter Cantata" dyker det visserligen upp kantater, men inte Pachelbels...

Det händer att jag tycker lite synd om honom.

Men på tal om Beethoven:

Jag ser att du lyssnat på pianosonaterna! Vad tycker du? Har lyssnat lite på dem själv, men har bara haft tillgång till Kempfs inspelningar, vilka ofta känns ganska taffligt gjorda. Känns dock som om de har rejäl potential, bara man har rätt person sitter vid tangenterna. Vem/vilka är det du lyssnat på?

Ah! Den där mystiska gamla Adagion! Jag minns att jag tyckte väldigt bra om den innan (det gör jag väl fortfarande i och för sig). En dag bestämde mig för att försöka mig på ytterligare verk av Albinoni, se efter om det fanns annat i samma klass. Jag såg honom framför mig, Albinoni, en deprimerad sextonhundratalsitalienare som ägnade kvällarna åt att röka opium och läsa Dantes komedi. Kort sagt en man med mången ångestladdat stycke på sitt samvete. Och snart skulle jag bita tänderna i dem. Det var lite spännande minns jag, men vilken besvikelse det blev. Glättiga stycken, platta och enformiga, menade att spelas medan herrskapet satt och frossade, helt annorlunda det jag hade uppskattat med adagion. Knappt så jag kunde tro att det var av samma kompositör.
Besviken var stor, men jag hittade i vilket fall den andra oboekoncerten så jag är nöjd ändå.

Omformulera gärna sista meningen, den om Beethovensonaten. Det verkar intressant, men jag förstår inte vad du pratar om...

Säger som TS, "mäktigare låt får man leta efter" fast jag lägger till Richard Wagner - Walkuerenritt.

Bra tråd detta, ska genast glo igenom den lite och uppdatera min spotify list

Problemet med Lajbachs är väl först och främst faktumet att inspelningar totalt negligerar att Die Kunst der Fuge faktiskt är en fuga, vars storhet ligger i polyfonin och utvecklingen (samt den starka emotionella slagkraft DKDF faktiskt har). Inte i den trallvänliga melodin som tycks vara fokus i Lajbachs. Att ta separata delar ur fugan som "låter bra" och lägga in dem lite varstans där det passar ter sig respektlöst. Subjektet låter de inte ens presentera sig utan kavalkader av muller i bakgrunden, inte elegant som ni uttrycker det.



Var väldigt skeptisk till hans framförande av Beethoven en gång i tiden, men nu anser jag Glenn Goulds vara den absolut bästa. I synnerhet de senare pianosonaterna, tjugonionde etc, kommer Goulds förmåga att spela fugor väl till hans då många satser innehåller stora fugator. Sviatoslav Richters inspelningar är det inget fel på heller.