Varför finns sorg?

Känslors syfte är att få oss att begå vissa lämpliga handlingar. Även om känslorna lever sitt eget liv så finns en evolutionär förklaring till de flesta.

Smärta - kroppen håller på att skadas
Hunger - dags att inhämta mer energi
Rädsla - man undviker fara
Skuld - altruistisk funktion
Ilska - man blir starkare och kan mer handlingskraftigt ställa saker till rätta
Kärlek - för att föra arten vidare
Lycka - man vet att någonting är bra och värt att eftersträva fler gånger
T.o.m. ångest har en mening - kroppen signalerar att den inte klarar mer påfrestningar nu så därför måste man vila och återhämta sig.
Osv osv...

Dock tycks det inte finnas någon bra anledning till varför man känner sorg? En känsla som dyker upp mycket sällan: när någon större, negativ, oåterkallelig händelse inträffat i ens liv som t.ex. att man har förlorat någon närstående. Men vad vi än gör så kan vi ju inte påverka situationen om någon dött. Sorgen strider mot känslornas själva syfte. Allt som sorgen gör är att få oss att må sämre, utan någon möjlighet att vidta någon åtgärd för att må bättre. Och sorgen hör inte till kategorin sjukdomar, där det annars kan finnas många olika symtom som bara förvärrar måendet och som inte kan åtgärdas. Nej, sorgen är en grundläggande känsla som alla kan känna.

Eftersom sorgen överlevt evolutionen så måste den ha haft någon slags funktion, men vilken?

Jag tror sorg är något man har programmerats till att skapa själv genom alla TV program. Kolla bara hur de lipar och bölar på TV direkt de pratar om någon som har dött, det är fan inte normalt. Ett praktexemplar är denna videon:

7:32 in i klippet: http://www.youtube.com/watch?v=lry-RrvKwco

Jaja, överdramatisera skiten lite mer!

Det är sådär människor har programmerats genom TV. Kärringen som bölar är antagligen hjärntvättad själv men vet inte om det. Hon tror att sorgen skall finnas där och att det är normalt.

Och trots det är sorg ett ständigt återkommande tema i antika historier, långt innan några digitala apparatur influerade människan?

Oja kärlek också haha...

Nä det har väl format kulturen, ända sen första kyssen på TV så är det ju
mer okej att stå mitt på gatan med tungorna slaskandes i varandras munnar.

Men då handlar det givetvis snarare mer om TVns influens på människans handlande, snarare än känslomässiga tänkande.

Jag tror sorg är något man har programmerats till att skapa själv genom alla TV program. Kolla bara hur de lipar och bölar på TV direkt de pratar om någon som har dött, det är fan inte normalt. Ett praktexemplar är denna videon:

7:32 in i klippet: http://www.youtube.com/watch?v=lry-RrvKwco

Jaja, överdramatisera skiten lite mer!

Det är sådär människor har programmerats genom TV. Kärringen som bölar är antagligen hjärntvättad själv men vet inte om det. Hon tror att sorgen skall finnas där och att det är normalt.

Och trots det är sorg ett ständigt återkommande tema i antika historier, långt innan några digitala apparatur influerade människan?

Du skrev att lycka handlar om att man vet att någonting är bra och värt att eftersträva igen. Borde inte sorg kunna ha en liknande funktion? Man är inte alltid ansvarig för den sorgen man känner, men om jag agerar på ett sätt som är fel, kan jag förstå att det är fel, och på så vis känna sorg, skuldkänslor, för att förstå att det var fel. Om min handling mot en vän, eller dylikt, orsakar negativa känslor hos denne, såsom ilska, sorg, eller dylikt, kan det innebära att vår relation sätts på spel, något som i sin tur får mig att känna sorg. Sorg vill jag inte känna, och förstår då att det är fel, att det är ett agerande jag inte bör eftersträva, eftersom det medför sorg, och sorg är dåligt.

Det kanske också har med etik och moral att göra, att man med tiden lär sig vilka handlingar som leder till sorg, för mig själv såväl som för andra. Sorg är någonting dåligt, så det vill jag ju inte orsaka för andra. På så vis kan det vägleda mig i mina handlingar, för att jag ska förstå vad som är fel, och vad som är rätt, i olika tillfällen, försöka vägleda mig så jag inte agerar fel.

Det kanske även har med försvarsmekanismer att göra. Alla behöver en akilleshäl, för att vi ska ha någon typ av sårbarhet. Utan sårbarhet kan vi inte lära oss. Om vi struntar i allt och aldrig uppfattar någonting som negativt, då lär vi oss aldrig, alltså ungefär som jag skrev ovan. Att det handlar om "hur man ska agera". Men det kanske även är som en svag punkt för andra. Om jag gör något som är fel, mot någon, då har jag alltid min akilleshäl, sorgen. Denne kan individen, som jag gjorde någonting fel emot, utnyttja genom att såra mig. Jag förstår då att det jag gjorde var fel. Dock skulle ju detta kunna skapa en konflikt mellan oss och jag förstår ändå inte att det jag gjorde var fel, utan får enbart ilska emot denne. Det skulle visserligen inte leda till någonting positivt, så ur den synvinkeln finner jag ingen orsak.