Panikångest / kronisk ångest i hela livet. Vet inte vad jag ska göra.

Jag hade nyss ytterligare en jävla panikångestattack. Började med domningar i händerna och yrsel, sen hög puls. Kände att jag var tvungen att dra ut och springa, men när jag gjorde det bara rusade hjärtat. Trodde jag skulle få dö och gick hem. Till slut lyckades jag gråta när jag kom hem, och det var iallafall befriande.

Jag har den här jävla ångesten i mig hela tiden, och har haft det hela livet. Mina föräldrar säger att jag hade nattskräck som spädbarn. När jag var 3-6 år så var jag konstant rädd att mina föräldrar skulle fysiskt försvinna. Så de var utom synhåll så skrek jag rätt ut i vild panik. Kunde inte lära mig simma på grund av en otrolig vattenskräck.

Blev till slut rädd att hela världens människor skulle försvinna och jag skulle bli kvar ensam, var tvungen att ha kontakt med någon hela tiden. Blev mobbad i lågstadiet. Mellanstadiet var bra, till åk 6-7.

Då kom min period av ren och skär dödsångest. Jag insåg att någon gång ska jag dö, och kunde inte sluta tänka på det. Pågick i ett år. Sedan följde den rena och skära panikångesten, den som var så ogrundad. Jag hade ju inte ens en anledning till den här ångesten.

Den anledningen fick jag snart, iockmed hypokondrin, som varade från att jag var ~12 ända fram tills nu (jag är 21). Den där jävla hypokondrin... Jag har inbillat mig i princip varenda kronisk dödlig sjukdom som finns. Och varenda en har gett mig otroligt mkt dödsångest. Ett tag skyllde jag all min rädsla på den, men i efterhand kan jag se att den snarare var ett symptom av än en orsak till ångest.

Senaste året har varit skit, undantaget en fin period.
För ett år sedan så var jag helt övertygad om att LHC (http://sv.wikipedia.org/wiki/Large_Hadron_Collider) skulle förinta hela våran jord i ett svart hål. Jag gick runt dagarna i ända, på jobbet och hemma och trodde att minsta ljud eller rörelse i marken var ett tecken på undergången.

När jag till slut insåg det absurda med en sådan rädsla, så kom mitt (förhoppningsvis) sista hypokondrianfall. Jag var rädd att jag skulle ha ALS. En fruktansvärd sjukdom som endast en person i hela världen i min ålder har fått innan. Helt absurd ide även den, men jag var övertygad och dödsrädd. Det var då jag sökte vård för min hypokondri, fick KBT-behandling och blev av med min hypokondri lagom till den nyligen svunna sommaren. Våren och början på sommaren var alltså helt ok och ångestfria.

Sedan, i juni, dog en av mina barndomsvänner plötsligt i en olycka. Jag uppfattade det inte som att jag tog det speciellt mycket hårdare än de andra vännerna, men ända sedan juli har jag haft konstanta ångestsymptom i kroppen. Svårt att andas, yrsel och trötthet. Det känns som att en grå trötthetsfilt ligger över mig, den är grunden till allt jag gör och hur jag beter mig och mår.

Min kropp är ett vrak känns det som, även om jag så sent som i maj kutade en mil på runt 40 minuter, och hade en vilopuls på 57.

Mitt hjärta rusar upp och ner, så fort jag blir det minsta rädd/upphetsad så springer det som fan. Det känns som att jag har astma eller något på andningen, det är alltid tungt att andas och det känns inte som att jag tar fullständiga andetag. Som att någon spännt ett bälte ovanför midjan på mig.
Min mage är ständigt i uppror, och jag har ömsom ont i den, eller är gasig som fan. Dessutom så känner jag mig alltid lite småsjuk. Torr i halsen, lindriga förkylningssymptom och trötthet/seghet. Yr och vimmelkantig är jag dessutom.

Min hjärna terroriserar helt enkelt min kropp. Så mycket stresshormoner som den skickar ut så är jag helt uppriktigt rädd för att jag redan har permanenta skador på t.ex hjärtat.

Jag har massa fler anekdoter om olika ångestsituationer, och många fler nojjor att berätta om. Mycket mer än vad en normal 21årig kille borde ha. Men ni kan säkert föreställa er dem.

Vad fan ska jag göra? Någon terapi kan det ju inte vara tal om, eftersom jag har mått såhär sedan födseln i princip. Och piller är jag rädd för. Jag orkar inte med den här skiten, jag vill vara lugn och glad någon gång.

Shit grabben. kan inte vara skoj ;/ Själv kan man få ångest för att man inte gör något vissa tider. Att man slösar på livet. Men sånt går ju över. Jag har aldrig provat det själv, vet inte om det fungerar. Men hypnos kanske kan hjälpa?

Jag lider verkligen med dig! jag själv levde med panikångest/dödsångest för några år sedan och din text påminner mig verkligen om vilket helvete det var.
Önskar jag kunde ge dig receptet för att slippa det men så lätt är det inte. Jag låg i bitar och insåg att det var dax för att antingen släppa efter och dö eller ta tag i skiten och leva, inte förstod jag då att det var i grunden samma sak. När man släpper efter för rädslan och tvingar sig igenom den och inser att man faktiskt inte dör så är man starkare när man kommer ut på andra sidan.

Nåväl, som jag sa så kan jag inte lära ut knepet. =/

Har du inte kontakt med någon psykolog/terapeut alls numera eller? Jag tror inte heller på piller men för en del verkar det ju fungera iaf så pass att man kan komma till en nivå där man klarar av att ta sig vidare själv.

Fy fan. Ditt liv låter som mitt, men uppskruvat till max. Så även om jag inte har det så jävligt som du kan jag relatera lite - kan också relatera till din tveksamhet till medicinering.

Samtidigt tror jag inte det finns så mycket annat att göra annat än att helt enkelt gå i mer terapi. Det kan verka futtigt, men det finns liksom inte så mycket annat man kan tipsa om till en främmande människa på internet. Eftersom du gick i KBT förut skulle jag kanske testa PDT den här gången, för att ta ett helhetsgrepp på dina problem (som framför allt handlar om otrygghet, och som verkar ha dykt upp tidigt i livet). Jag säger inte att du kommer bli "frisk", men en del knutar kan du ganska säkert lösa upp, och på sikt lär du uppleva en känsla av lättnad, och - kanske viktigast i ditt fall - hopp om att livet kan bli bättre.

Om du inte tror att psykodynamisk terapi skulle ge dig något kan det ju vara en idé att prata med någon existentiellt inriktad terapeut, med tanke på att dina problem rör sig i ganska filosofiska banor. Existentiell terapi tar också fasta på det faktum att man bara har ett liv - även om man lider och har ångest kan man följa sina värderingar och leva ett meningsfullt, om än smärtsamt, liv.

En vanlig övning är gravstensövningen - vill du att det ska stå "Här vilar XXX XXXX - han tillbringade hela sitt liv med att undvika ångest", eller vill du bli ihågkommen för något mer meningsfullt än så? Övningen är förstås ångestframkallande i sig, men den kan tjäna som en utgångspunkt för att lokalisera vad man egentligen värdesätter i livet, och sedan kan man samtala om ifall ångesten egentligen står i vägen för att leva efter de här värderingarna, eller om man kanske kan lära sig att göra meningsfulla saker, trots att ångesten alltid finns där i bakgrunden.

Inget av det här är lätt, och du får inte se det som att jag anklagar dig för något. Jag förstår hur du har det bättre än du kanske tror.

Nae, jag gillar inte att ha kontakt med teurapeter egentligen. Under min KBT-behandling stördes jag något otroligt av att jag kände mig smartare än min terapeut. Visst, det hjälpte, men jag upplevde samtidigt att jag var ett knäpphuvud, eftersom var tvungen att söka hjälp.

Jag känner det som att om man tar piller, så ändrar man sin personlighet. Och det känns skrämmande som fan. Man kanske blir en helt annan människa liksom...

Jag är 22 och sitter ungefär i samma sits som dig. Dock började det inte lika tidigt för mig, utan omkring 8-9 års ålder och mest inriktat på hypokondri. För ett halvår sedan upplevde jag den värsta perioden, det var ett riktigt helvete. Hade så svåra attacker av panikångest att musklerna i armar och ben krampade. Jag var på vippen att ta livet av mig, men blev fullpumpad med benso och nu mår jag något bättre med hjälp av flera antidepressiva och benso vid behov som dock sabbar magen totalt.

Min kropp känns också som ett vrak, trots min ringa ålder. Men jag har kommit dithän nu att jag bestämt mig för att ge allt, försöka allt. Testar KBT, äter mediciner, läser böcker, är med i självhjälpsgrupp, går till sjukgymnast, ska börja arbetsträna etc. Fungerar det inte kommer jag nog avsluta livet. Känns faktiskt rätt skönt att tänka så, konstigt nog.

Så, försök bestämma dig för att testa allt som går. Gå inte och må skit, det är inte värt det. Ge allt, har inget att förlora, fungerar det inte så finns alltid den sista utvägen, det är min plan.

Angående mediciner och personlighetsförändringar så har inte jag märkt av något sådant och jag har testat det mesta tror jag. Effexor var nog den enda jag märkte av något åt det hållet med, den blev jag manisk av. Annars är det enda jag märkt av oförmåga att känna känslor.

Tack för tipsen. Hur funkar PDT? Jag ogillar ju dock som sagt känslan av att iochmed att söka hjälp erkänna för omvärlden och mig själv att jag är sjuk i huvudet.

Det där med att ta livet av sig har jag funderat över. Jag är alldeles för rädd för döden för att någonsin kunna lyckas med det. Samtidigt är jag skraj för att käka piller, och för stolt för att söka mer hjälp. Så jag sitter i mitten, på en skitsits.

Förstår vad du menar, men försök att tänka om. Du är ingen psykopat, du lider av ångest. Du måste försöka acceptera att du gör det. Tänker andra mindre om dig p.g.a. det så är det deras problem.

När jag inte är inne i en period av ångest och oro, så är jag i det stadiet: att inte vara förmögen att känna känslor. Och det är ju inte att föredra väl?

Vill verkligen inte uppmuntra dig till att ta livet av dig. Det har hjälpt mig att tänka på att den utvägen finns. Jag har mått så dåligt att jag verkligen önskade att jag vore död, därav fruktar jag inte längre döden, men väl smärtan och ångesten.

Jag har suttit i samma skitsits som dig, men tro mig, du måste komma över de mentala spärrarna.

Att inte kunna känna känslor p.g.a. mediciner är givetvis inget att sträva efter, men samtidigt kan det vara så illa tvunget för att kunna leva. Det är bättre att vara känslolös än ha ständig ångest och panik.