Söker reflektioner kring mina problem.

Hej.

Jag har en del problem som tenderar att ta allt för stora proportioner i mitt liv.

Skall försöka förklara problemen.

Har försökt att börja studera, men misslyckats. Inte på grund av själva studierna, de klarar jag utan större problem. Det är livet runt omkring som jag faller på. Dvs, en helt ny miljö, nya människor, ny bostad osv. Jag tror att jag har ett enormt trygghets-behov. Min största önskan är att kunna klara av att flytta, och även klara av det nya livet runt omkring. Jag vet att alla tycker att det kan vara obehagligt att flytta till en ny stad, med allt som följer. Men när jag flyttade för att börja studera så känns det som om alla andra lärde känna varandra jättefort, och att min fokusering hela tiden låg på att kartlägga hela min omgvning(den nya klassen), att försöka prata med alla osv. Kände mig oerhört ensam, trots att det var folk som sökte min kontakt osv. Det var inte tryggt på något sätt. Detta resulterade i att jag valde att flytta hem igen, och bor nu hemma hos mina föräldrar, men är fast besluten om att börja studera till hösten igen.

Jag är också oerhört rädd för kritik, och tar åt mig väldigt mycket åt kritik. Även om den egentligen inte är menad till mig, så tror jag att personen i fråga avskyr mig och verkligen menar det han/hon säger. Och även om kritiken är befogad, så räcker det med att någon säger eller ifrågasätter någon/några av mina åsikter om något för att min värld skall rämna. Är paranoid, och tror att alla pratar skit om mig osv. Något som jag själv inte har egen refarenhet av egentligen. Mitt förnuft säger att många av mina problem är rent nonsens, men jag kan inte lyssna på det. DEt är som om jag inte har någon som helst tilltro till mig själv, att jag inte är tillräckligt trygg i mig själv. Vet inte hur jag skall bygga upp detta riktigt. Jag har trots allt haft det ganska lätt i livet, jag har bra kompisar osv, alltid haft lätt att skaffa tjejer. Kanske för lätt, eftersom jag vid några tillfällen varit otrogen. Detta är något som jag idag helt tar avstånd ifrån. Jag påminns ofta över vad jag gjort, och har mycket, mycket svårt att tro att jag kommer göra det igen. Mitt förhållande är slut, delvis beroende på otroheten. Jag har stora skuldkänslor för detta fortfarande, ävem om de avtagit något.

Det känns så frustrerande, att vilja flytta och studera, men inte klara av det på grund av att inte kunna hantera en ny miljö. Jag är inte gammal, 21 år. Men känner att jag vill komma vidare, eftersom jag vantrivs i den situation jag befinner mig i nu. Vill gärna att det skall hålla nästa gång jag försöker, och komma vidare med mitt liv, och lämna det dåliga bakom mig.

Om någon har reflektioner eller frågor så skriv.

Skulle tro att du måste jobba på din självkänsla innan du börjar studera eller ta itu med något, kan bli ett långt och hårt jobb, kanske klarar du det inte ensam utan måste ta hjälp av psykkontakt för samtal men låt det ta den tid det tar, 21 år är fan ingen ålder, det finns människor som börjat studera vid 45 och 50 år och fixat det.
Börja jobba på ditt förhållande till andra människor; du gör dom för betydelsefulla i ditt liv.

Nej, 21 är ingen ålder. Men frustrationen är stor över att vilja, men inte kunna flytta och börja studera. Det är som om jag inte kommer över tröskeln till det nya livet. jag vantrivs som sagt i den situation jag befinner mig i nu, jobbar med ett par mer eller mindre intelligensbefriade jobb, och vet att jag har kapacitet till mer. Bör också tillägga att jag 1 gång/vecka går i psykoterapi för mina egentligen ganska banala problem, samt medicinerar lite. DEt har gett lite resultat. Jag tar så hårt på allt, analyserar och funderar för mycket tror jag. I stället för att bara gå på.

Nån som annars har förslag på vad jag bör göra?

Vad säger din terapeut? Har ni kommit fram till vad problemen bottnar i?

Nej, de bottnar nog i många mindre saker. Tex hade jag ett förhållande från 14-års ålder fram tills 1 år sen. Detta har skadat mig mycket tror jag. Var som sagt otrogen många gånger, vilket gnager inom mig fortfarande väldigt mycket. Likaså förkastar jag den person jag var då, kontra den jag är nu. En stor del handlar om mina skuldkänslor, och att jag tror att alla, precis alla inklusive mina egna kompisar tittar snett på mig för det, trots att det bara är några få vänner som vet om det. Just därför vore det skönt att lämna allt, för att börja om på nytt i en annan stad, vilket är min högsta önskan.

Detta i kombination med att jag rasar ner totalt för den minsta kritik. Allt ifrån att någon inte svarar på ett sms, till att två av mina kompisar umgås utan mig. Vet egentligen att jag har oerhörda kapaciteter och egenskaper, som folk även kommenterar och berömmer mig för. Men kan inte ta det till mig.

Låter som att du försöker göra för många saker på en och samma gång. Det blir en kollaps av för mycket input och information. Varför inte pröva att ta en liten bit i sänder?

Att flytta till en ny stad är ett stort steg. Jag brukar (brukade) alltid börja med att skaffa en bostad, pengar eller sysselsättning kan man alltid ordna senare. Välj den stad du vill flytta till och skaffa lägenhet där. Bara det är ett stort steg, och i vissa fall kan det vara väldigt svårt, typ Stockholm. När du väl har flytatt till din lägenhet, etablera dig på platsen och lär känna din omgivning. Var vänlig och trevlig mot alla du möter, hälsa på dom du möter i trappan, prata lite med dom, öppna dörrar åt alla gamla pensionärer som bor i huset, prata lite med dom. Besök all butiker i närområdet som du tror att du kommer att använda. var vänlig och trevlig och småprata lite med dom om dom har tid. Gör dig känd i kvarteret. Köp pizza varje dag i en vecka, se till att bli lite bundis och få stammisprivilegier. När man kan krita på den lokala pizzerian anser jag att man är inflyttad i ett område. Gå runt i kvarteret, gå runt i området. ta reda på vad det är för område, när det byggdes, inför vilken situation. När jag bodde på Lilla Essingen i Stockholm tog jag reda på att området byggdes åt de som arbetade på Electrolux, som hade en fabrik där. De som var anställda hade förtur till alla lägenheterna. Därför gatunamn som Luxbacken, Strålgatan, osv. Att ta reda på så mycket som möjligt om sitt närområde gör att man känner sig mer hemma. Utöka dina tentakler i den tid det tar för dig. En sak i sänder, aldrig mer än vad man klarar av för tillfället. Ju mer säker du känner dig i ditt område, ju tryggare du är, desto enklare kommer nästa steg att vara.

Sök utbildning. Om du har lätt att komma in på det du vill så gör det. Gör det bara när du känner att du kan ta det steget. En utmaning får aldrig vara svårare än att den är överkomlig, om steget är för stort blir man avskräckt och kanske undviker att göra det man egentligen känner att man borde göra. Kommer du inte in finns det andra saker att göra. Komvux, högskolor, en tiopoängskurs i praktiskt spioneri eller något annat kul som inte är så pretentiöst eller allvarligt. Det är viktigare att göra något än vad man gör. Börja med något enkelt, något som kanske egentligen ligger under din nivå. Har du svårt för nya kontakter, ta det i den takt du känner att du klarar. Lär dig att bemästra saker, ta inte allt på en och samma gång. Känn dig säker i en situation innan du börjar på nästa.

Gå på café. Det finns caféer för alla möjliga människotyper eller situationer. Gå på lite olika ställen för att se vad som passar och när du hittar ett du tycker om, gå dit regelbundet, hellst varje dag. Caféer är märkliga platser eftersom umgänget är så kravlöst. I ditt fall skulle jag ha valt ett klassiskt studenthak. Ingen kan säga att du inte hör hemma, eftersom dom helt enkelt inte vet vem du är. Gå dit varje dag, en timme eller två, sitt vid samma ställe, sitt vid samma bord. efter två veckor kommer du att känna igen en del folk, du kommer att ha hört vad de pratar om, de kommer att ha noterat dig, men kanske inte sagt någonting. Efter ytterligare någon vecka kommer du antagligen att ha lagt dig i några diskussioner eller så kommer någon att ha dragit in dig i en diskussion. Gå gärna på ställen som har anknytning till dina intressen eller den kurs du har valt eller den skola eller plats du vill lära känna. Ett café fungerar ungefär som det här forumet, det är helt enkelt nästan omöjligt att inte lägga sig i intressanta diskussioner när man känner att man har något att tillföra. Som okänd så har du en fördel i och med att dom helt enkelt inte vet vem du är, och alltså inte kommer att döma dig för vad du säger.

Kan hänvisa till en annan tråd som jag skrev i och som kanske kan vara intressant:

Självförtroende

Det där var en stor portion av goda tips, Tippi!
Det enda jag undrar över är var man ska få pengarna ifrån till att leva innan man börjar sysselsätta sig?

Har man inte sparade pengar eller släktingar man kan leva på finns det alltid andra sätt som staten kan fixa. Men det viktigaste är att man fixar en bostad snabbt och mantalsskriver sig där. Komvux till exempel, är en kommunal service som bara ges till dom som faktiskt bor i den stad eller kommun det gäller. Socialbidrag, studiebidrag, bostadsbidrag? Man kan fixa ett jobb som inte kräver så himla mycket tid eller arbete, men som ändå ger tillräckligt mycket pengar så att man klarar sig. Jag har aldrig haft den typen av problem någon längre tid, men jag vet att jag har lättare att tala för mig än många andra människor. PÅ väg till busshållsplasten för min första bokade tid på arbetsförmdelingen gick jag in i en butik bara för skojs skull för att se om dom behövde folk, och fick jobb på stående fot. Det var bara att ringa till AF och säga att jag tyvärr inte behövde deras tjänster längre. Man kan få upp till tiotusen i flyttbidrag från soc (om man inte har någon inkomst) för att etablera sig på en ny plats. Som sagt, det finns massor av sätt, men det viktigaste är att etablera sig först. Har man väl en plats att bo på så är man väl förankrad i sin tillvaro för vad som än kommer efter det.

Jag vill inte analyser men det verkar som om du har ett stort behov av trygghet. Hur är ditt förhållande till dina föräldrar och vänner. Är det personer som du umgås och har kul med eller personer som du söker trygghet och bekräftelse av? Sedan undrar jag lite över motstridigheten i att ha haft ett förhållande sedan 14 års åldern och samtidigt ha lätt att skaffa tjejer. Hur går detta ihop? Om du har varit i ett förhållande samtidigt som du sprungit runt till andra ser jag detta som yterligare ett tecken på att du behöver en stabil "socialsfär" runt dig. Många som går in i förhållanden som inte är bra för dem gör det bara för att de skall veta vad de ha, s k "trygghetsnarkomani" (eget påhittat ord). Har du varit och gjort något ensam under en längre tid någon gång? gett dig ut på ett äventyr (av varierande storlek) ensam utan att ha någon att falla tillbaks på?

En varning är dock att om du har svårt att knyta kontakter i studie miljö har du problem. Kåren brukar ofta anordna aktiviteter för att folk som studerar skall komma in snabbt i gemenskapen, n0llningen. Har du gjort ett aktivt val att ställa dig utanför dessa aktiviteter bör du ställa dig själv en tankeställare. Det är svårt att inte lära känna folk i den miljön och väljer du att inte göra det kan det vara en störning som ligger bakom dina problem. Jag vill inte måla f@n på väggen men det är lite oroande om du väljer att inte umgås med dina studie kamrater. Sen kan man väl säga att jag inte blev dödspolare med de jag pluggade ihop med men jag träffar dem ändå kanske en gång i månaden bara för att höra hur det går för dem och ta en öl.

Blev kanske en liten analys ändå... mitt tips är ändå att du tänker på detta. Skulle jag ha rätt eller att du kanske klänner igen dig bör du överväga att prata med någon om detta inte någon i din närmsta krets då det kan vara lite farligt för ett förhållande att göra detta.

Jo, ligger nog mycket i att jag försöker göra för många saker på en och samma gång, i stället för att försöka fokusera på vad jag vill och se till mitt bästa i situationen. Att skaffa bostad oroar mig, att jag inte skall trivas i den osv. Jag ser hela tiden alla tänkbara otrevliga scenarios i stället för att fokusera på vad jag vill ha ut av det hela.

DEt låter bra det du säger, att i början ta små steg. Att bara hälsa och göra sig bekväm i området. Likaså det du nämner om att ta reda på områdets historia, husen osv. Skitbra idé. Det bidrar nog mycket till tryggheten. Jag har bra betyg, och kommer in på det jag vill, och hoppas att jag skall klara av det till hösten. Lägger min energi på omgivningen så mycket, att oroa mig för att ingen skall gilla mig osv.

jag undrar bara varför du måste flytta för att studera.....om jag förstått dig rätt så är det det du skriver.
Det verkar absolut inte som om dina problem är banala, snarare som att du kanske borde ta itu med dem innan du t.ex flyttar?

Om man har ettt sådant enormt trygghetsbehov är det ju viktigt att man tar ett steg i taget så att man känner sig behärska situationen, och inte känner "otrygghet"....att göra små saker som skrämmer en och se att man klarar av det kan bygga upp ett självförtroende rätt effektivt på sikt tror jag, men att göra en stor jätteförändring -som att packa ihop och flytta - kan få en att helt tappa allt självförtroende, viktigt är nog att se till att ha små "stöd" så att man bitvis kan bygga upp sin säkerhet gentemot okända situationer.

konstigt astt du inte finner mer stöd i din terapeut....ja, hade du haft det hade du väl inte behövt vända dig hit,eller?

Ja, jag har ett väldigt stort behov av trygghet osv. Har en bra kontakt med min familj, syskon osv. Men inte överdrivet, tror jag i alla fall. Känner stort stöd hemifrån med allt jag gör, och uppmuntras mycket i olika sammanhang. Egentligen är det en svårbesvarad fråga, om man söker bekräftelse hos vänner och bekanta. Jag har några bra vänner som jag har regelbunden kontakt med. Känner inte att jag umgås med dem för att få bekräftelse, utan för att det är roligt och för att vi ar saker gemensamt. Nästan samtliga dessa vänner har flyttat och börjat studera.

Lätt att skaffa tjejer kanske var fel uttryck. Mycket uppskattning från tjejer menar jag nog. Jag menar att jag har blivit uppvaktad av många tjejer, och nappat på den dels förslag, samtidigt som jag varit ihop med mitt ex. Detta är något jag som sagt klandrar mig själv för oerhört idag. Intressant skrivet, när du skriver att jag kanske har ett behov av en "social sfär".
Jag har inga som helst problem med att spendera en hel helg själv, det kan jag ibland föredra. Men det är som om trygghetsnätet alltid måste finnas där.