varför stavar vi med ck och inte kk?

Jag har alltid undrat varför vi stavar k ljudet med ck och inte kk. C låter inte som k och då borde vi stava med kk i stället för ck.

För att vi inte vill förknippas med finnarna...

Från sprakradet.se:

fråga
Varför har vi stavningen ck och inte kk i svenskan?

svar
I alla de nordiska språken skrev man ända till slutet av medeltiden kk. När boktryckarkonsten kom till Norden från Tyskland började man efter tyskt mönster att använda ck i stället för kk. Det skrivsättet slog snabbt igenom inte bara i svenskan utan också i danskan, norskan, finskan och isländskan. I alla dessa språk utom svenskan byttes emellertid senare ck ut mot kk igen – den ändringen genomfördes i stort sett under 1700-talet. Svenskan behöll alltså ck, samma skrivning som tyskan och engelskan haft ända sedan medeltiden.

Följdfråga: Varför skriver tyskarna med ck?

Här är ifrån wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/German_language#Consonants

Ni kan även läsa på http://typophile.com/node/43911 (eller söka i forumet ö.h.t), jag har just nu inte själv tid att läsa igenom och fundera.

Ett delvist svar kan se ut så här:

I de fornhögtyska texterna är det stor variation (<c>/<k>, <cc>/<kk> m.m.), men vissa tendenser kan ändå skönjas på sina håll. Bland annat är <c> ganska vanligt i slutet av ord.

I medelhögtyskan använde man gärna <c> inte bara i slutet av ord utan allmänt i slutet av stavelser medan <k> företrädesvis användes i början av stavelser. På en slumpvis uppslagen sida hittar jag t.ex. Herwîc, kint, juncfrouwen och recken inom ramen för två verser i samma text. Markerar man stavelsegränsen i recken med en punkt blir det rec.ken.

Ända fram till 1996 avstavade tyskarna ord som Zucker och backe som Zuk-ker och bak-ke. Deras Rechtschreibreform ändrade detta om jag inte är felinformerad.

Att de avstavade Zucker som Zuk-ker, kan man se det som ett litet arv av att de skrev med kk en gång i tiden, eller beror det på helt andra orsaker? Jag gissar på att grundorsaken var att man ville vara extra tydliga med att nu följer ett k-ljud, att man skulle vara medveten om det redan innan man bytte rad.

För den vetgirige finns här en rätt intressant översikt av tysk språkhistoria från senmedeltid till nutid:

http://books.google.se/books?id=5knnEiI--zQC&pg=PA242&lpg=PA242&dq=kk+statt+ck+deutsch&sour ce=bl&ots=8Is3rw9Y3N&sig=unatrUmLyxnzxa17rbH_JIN-ow0&hl=sv&ei=Y7fdSpHpEMvm-QbuqvU3&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved =0CAsQ6AEwAA#v=onepage&q=&f=false

jag kan inte tyska

Hur skall man uppfatta följande klipp?

Stehen Buchstabenverbindungen wie ch, sch; ph, rh, sh oder th für
einen Konsonanten, so trennt man sie nicht. Dasselbe gilt für ck.

Beispiele:
la-chen, wa-schen, Deut-sche; Sa-phir, Myr-rhe, Fa-shion, Zi-ther; blicken, Zu-cker

---
Trennen nach Sprechsilben:
auch bei s-t: Fens-ter, ck wie ch ganz auf die neue Zeile: Bä-cker

Ref. http://www.neue-rechtschreibung.de/

Svenskt socker avstavas inte, medan bagare i nödfall kan avstavas bag·are. För övrigt har svenskan en restauration vid avstavning, typ äggula som blir ägg·gula.

Att man inte avstavar och skändligen särar på konsonanter som tillsammans bildar ett enda ljud?

Borde inte detta även gälla Myrrhe?

det beror på att svenska är inte lika logiskt som finska. "c" är ju en helt onödig bokstav egentligen, för att det stavas alltid antingen som "s" eller "k".