Konstant irriterad på föräldrar - ingen aning om varför

Hej Bullen,

22 år.

Jag vet inte varför, men sedan flera år har jag kännt mig väldigt irriterad på mina föräldrar. Jag blir lätt kort och "fräsig" i tonen när dom ringer eller när vi ses (jag bor i annat land).

T.ex. om mamma ringer och håller en 5 minuters monolog om vädret i Sverige, vad dom åt till middag, vilket TV-program dom ska titta på, osv, så kan jag nästan koka över.

Samma sak när vi väl träffas och jag bor hemma (typ 1 vecka var tredje månad)

Men det värsta är att jag inte har någon aning om varför! Mina föräldrar är underbara egentligen. Inga problem i hemmet.

Någon annan som känner samma sak? Någon som har några tips på hur jag kan komma över det här? Jag skäms något enormt för detta.

Tusen tack

Du värderar din tid väldigt mycket och du vill inte slösa bort den på onödiga diskussioner om vädret osv. Du kanske ska ta upp intressanta ämnen istället för att bara leka att du vill veta det.

Jag har samma "problem" jag gillar inte daltande osv, vill man säga något ska man fan säga det annars får det tamme fan vara. sen ska det vara kort och konkret, dvs om jag frågar om hjälp ska informationen komma på direkten inte "aa vänta en sekund". Antingen kan man eller så kan man inte...

Fattar inte varför folk är så jävla fega/osäkra när det kommer till kunskap.

Du håller fortfarande på att frigöra dig från dina föräldrar (på ett omedvetet plan). Och när du ser och/eller hör dem så påminns och irriteras du över att du fortfarande är beroende av dem. (fortfarande på ett omedvetet plan) Det brukar kallas "frigörelseprocessen".

Passivt aggressiv? Hade du den rollen som barn också? Att bara vara sur på föräldrarna utan att kunna uttrycka varför egentligen??

Det är ganska normalt att man hamnar in i gamla roller inom familjen. Tonårstiden kanske präglar ditt humör fortfarande? *snillet spekulerar*

Hur du ska bli av med det? Hmm... Kanske pausa lite från dom ett tag och fundera på vad det är du är så himla irriterad över.

Edit: Jag tror att jag nyss vann SM i meningslöst inlägg...

Antagligen för att vi människor har olika personligheter. Du var rakt på. Go for it! Tyvärr är inte alla så.

Hahaha! High five för det! Självinsikt i all ära.

Jag har nog alltid gillat mitt eget sällskap. Och jag stör mig jättemycket när mamma vill hjälpa till. Ofta måste jag säga saker som "Mamma, snälla, jag är 22, jag är ganska säker på att jag kan göra X själv".

Bortsett från den här irritationen är jag nog en mönsterson. Toppbetyg, fixat bra jobb, städad, lyssnar bara på metal i hörlurarna, hjälper tanter över gatan-stilen.

Så jag ser det här probelmet som sjukt onödigt. Vill bara ta bort det och kunna älska mina föräldrar

Läs mitt inlägg ovan!

Det kommer nog att hända med den fina inställningen!
Ja, du verkar inte helt lost med tanke på "hjälpa-tanterna-över-vägen" osv... Fortsätt med den attityden och du kommer långt.

Komma långt inom vadå? Att hjälpa tanter över vägen...?

Du kanske har något bakomliggande som gror i dig från barndommen. En liten enstaka sak från barndomen kan ha växt och varje gång du pratar med dina föräldrar så kommer det fram till ytan. Du vet inte vad det är men det är något.


Jag tror det är något liknande för mig också när det gäller min mor. Hon är världens snällaste nu och förtjänar att man är snäll mot henne. Men kan inte låta bli att vara kort i tonen. Tror det har med barndomen att göra men vet inte. Men försöker verkligen vara snäll mot henne ofta för manv et aldrig när dom försvinner. Så tänker jag varje gång jag börjar bli irriterad på henne. Hon blir lika dan mot sin mor (min mormor) men då säger jag åt henne.