Citat:
Ursprungligen postat av
Chenille
Det vore grymt intressant att veta hur du känner att den där står sig i jämförelse med Du Levande.
Det enda jag sett av Roy Andersson är just En Duva... och jag kände att den bitvis var väldigt givande då den satiriserar Sverige på ett träffande sätt och dessutom är väldigt rolig. På det stora hela var mitt intryck dock överväldigande negativt då jag kände att många scener inte gav mig någonting alls (t.ex. scenen med stormaktstidens armé som besöker en bar) och de scenerna blev outhärdliga att ta sig igenom då herr Andersson inte klipper i onödan.
På grund av hur tråkig jag bitvis upplevde En Duva... har jag lite svårt att finna motivationen till att se resten av hans filmer vilket är synd.
Jag skulle nog rangordna dem som Du, Levande > En Duva > Sånger Från Andra Våningen. Personligen älskade jag Du, Levande och tyckte att Andersson hittade den snyggaste balansgången mellan både det komiska och det berörande men också mellan det surrealistiska och det som känns nästan för verkligt. Stundtals påminner det om Kafka i hur man först fnissar åt det absurda men sedan möts av insikten att det egentligen är både hemskt och sorgligt och inte alls så verklighetsfrånvarande som man först tänkt sig.
För min del fungerar hela Anderssons stil suveränt men tyvärr tror jag inte att du kommer tycka mer om Du, Levande just för att den inte riktigt skiljer sig allt för mycket från En Duva. Visst har den också en hel del svagare scener men överlag tycker jag nog att den är hans bästa. Den enda riktiga skillnaden mellan den och de andra två är att den har ännu mindre narrativ än de andra två. I både En Duva och Sånger följer vi främst en slags huvudperson medan det inte riktigt finns någon sådan i Du, Levande, istället finns det ett par skilda karaktärer som återkommer i olika scener när deras historia får utvecklas.
Jag tycker definitivt att Du, Levande är sevärd men jag vågar inte rekommendera den om du inte själv känner för mer Andersson någon dag.