Vilken film ska du se nu och varför? v2.0

Javisst, hemska våldsbrott på oskyldiga människor men ur ett kriminalhistoriskt och sociologiskt perspektiv är det däremot väldigt intressant att se hur Manson formades till den han blev och hur morden gick till. Såg bara 1/3 av filmen idag då jag skulle iväg sedan, men kommer antagligen att se klart resten, eller en timma till (filmen är över tre timmar lång) i natt.

Jag tycker John Hughes är avskyvärd om vi ska vara ärliga. Tycker inte han gjort en endaste sevärd film om vi bortser ifrån nämnda film ovan, samt ett par bra manus. Hughes kändes lika angelägen på 90-talet som Bob Clark typ.

Nu vet jag inte om mycket beror på att jag var väl i rätt målgrupp för filmerna då jag såg dom första gången, kan säkert spela in en hel del. Home Alone kan jag däremot fortfarande se och få goda skratt av, fast där är det nostalgin som spelar in. Breakfast Club, Sixteen Candles och Weird Science såg jag nog under första året i gymnasiet och diggade dom skarpt!

Tror det är mycket att man är uppväxt med hans filmer. Jag ser också moralkakorna, visst. Men ofta är det väldigt fina manus och han är en mästare på att skildra tonårstiden. Om man sett Home Alone 150 ggr från att man var typ 3-8 år sätter det sina spår

Hughes filmer är alldeles för tillrättalagda och sockersöta, i alla fall om vi tänker på hans s.k. "ungdomsfilmer". Tråkiga och förklädda pastischer utan mening eller djup. Helt budskapsbefriade enligt mitt sätt att se på saken. Men å andra sidan är jag ganska långt ifrån målgruppen när det gäller lättsam underhållning av denna amerikanska typ.

Håller med dig i det till hundra procent.

Tja, precis som du säger kanske du är i fel målgrupp helt enkelt. Jag har ingenting själv emot budskapslösa filmer eller filmer med intetsägande karaktärer och så, finner jag filmen underhållande och bra så gör jag det även om det inte är någon Bela Tarr-klass på filmerna.

I ärlighetens namn har jag tröttnat på dom tunga och djupa filmerna, jag hade en period förr om åren då jag var yngre då jag var väldigt influerad av Freuds teorier, satt hemma och glodde alla intellektuella filmer och ja, inte gav det mig så värst mycket. En del bra filmer såg man ju så klart men föredrar B-filmer och substanslösa filmer utan budskap allt mer ofta nuförtiden då jag själv har så mycket problem så jag inte orkar ta del av för allvarliga filmer.

Nja, det är lite av den klassiska fällan när folk påtalar ämnet "djup" film, intellektuellt och innehållsrikt är lika med djup, medan motsatsen får antas vara lättsam underhållning. Inte nödvändigtvis enligt mig. Om vi ändå använder oss av uttrycket så gillar jag mängder av lättsamma genrer och filmer. Jag tycker att Superbad (2007) är en fantastiskt bra film och den kan knappast anklagas för att vara särskilt djup.
Dock finner jag Hughes helt finesslös. Snyggt presenterat och förpackat men helt innehållslöst och utan direkt mening. Men jag respekterar ju alla som gillar hans filmer till 110% utan diskussion.
Alla har ju inte blivit upplysta av Béla Tarrs allsmäktiga närvaro ännu.

Kan man inte se hans filmer och sedan se en mer lättsam film, eller hur menar du?

Han? Menar du Béla Tarr eller Hughes? Förstod inte riktigt frågan. Men min poäng är att det inte spelar någon roll om en film är djup eller lättsam kontra hur bra eller dålig den må vara. Jag menar mer att den typen av lättsam underhållning som Hughes står för inte är något som jag gillar. Men det beror mer på att jag finner hans filmer platta, karaktärslösa, utan mening och budskap, ingredienser som jag tycker att även den mest lättsamma film kan innehålla och därigenom ha förutsättningar att vara bra, utan att det för den sakens skull blir en djup film per se.

Okej förstår. Ska sägas att jag inte ser hughes filmer särskilt ofta. Men ganska kul att insupa en form av nostalgi ibland.

Sex and the city