Sverige - ett land med stormaktskomplex. Varför?

Ähh, vadå då? Vi kan ju inte bara ställa oss i hörnet och låta andra sköta tänkandet. Klart vi behöver ambitiösa projekt. Dels så är vi rika nog att vara med och driva utvecklingen framåt, dels så är ambitiösa projekt bra för ekonomin och dels så gillar vi att folk tittar på Sverige och blir imponerade. Du glömde ta upp rymdprogrammet också... vi har ju t.om. ett eget rymdprogram med raketer och allt.

Klart vi ska vara ambitiösa. Men måste vi alltid vara värst/bäst i klassen hela tiden?

Vi är ett mycket litet land med som ger sig på projekt som bara supermakter ger sig in på. När fjärde generationens stridsflyg ska byggas känner sig länder som Tyskland, Storbritannien, Spanien och Italien sig för små! och går samman för att utveckla planet. Sverige ska trolla fram det själva. Visst lyckas vi bygga skiten med 17 förseningar och en slutnota som landade på över det dubbla jämfört med budget. Och när vi sedan ska sälja systemet upptäcker vi lite yrvaket att svenska staten inte har en chans mot USA när det gäller motköp och marknadsföring.

Det stämmer det du skriver. Glöm inte lägga till att fientligheten mot senaste krigsmotståndaren Ryssland aldrig upphört och varit konstant fram till idag hos befolkningen och staten, med massa subjektiva värderingar. Känns som om man vil fortsätta vara en stormakt i smyg och hitta sätt att hämnas mot den gamla fienden Ryssland.

Man kan kanske även tänka sig att det mer omedelbart har något att göra med vårt protestantiska arv, att en svensk nationalism och nationell självbild till god del byggdes upp på det att vara protestantismens särskilda försvarare i världen. I botten finns alltså verkligen ett slags grundläggande känsla av särskildhet och utvaldhet, förenad med dito av skuld, otillräcklighet och annalkande dom. Detta har givit oss vårt starka frikyrkliga arv vilket sedermera gjort att vår sekulariserade postreligiositet inte så mycket som i andra länder består i beständiga institutioner och traditioner som i kvardröjande individuell samvetsömhet och "idealism" (i bemärkelsen stark tro på idéer och på den materiella världens formbarhet). Därav kanske också vår böjelse för skuldkänsla, självkritik och konsensus (som ett slags sekulär nationell bekännelseskrift).

Men Ankdammsmans och andras förklaring är väl mer omedelbart giltig - det råkade nu bli så att Sverige både blev och förblev neutralt under och efter andra världskriget, och det är inte så märkligt att det med tiden påverkade självbilden. Det är nog ingen slump att det var först efter en generation av neutralitet som den faktiska särställningen mellan stormaktsblocken kom att uppfattas först som en historisk möjlighet och sedan som en ödesgiven uppgift, i en säregen legering av pragmatisk realpolitik och renlärig idealism förkroppsligad av Olof Palme. Kanske har Sverige blivit en smula knäppt i sin inre och yttre förebildlighet men det skulle nog ha drabbat de flesta småstater som de facto var påpassade under flera decennier.

Roligt att du lyfter fram namnet Olof Palme. I mina funderingar runt tråden har just det namnet flutit upp gång efter gång.

Olof Palme kanske var för Sverige vad Sverige är för världen - välmående överklass med dunkla skuldkänslor och stort självhävdelsebehov?

Tar med mig ovanstående inlägg och suger särskilt på det jag själv fetstilat ovan. Tack.

PRECIS så känner jag att det är, det är en negativ del av att vi är så duktiga på att samarbeta och rätta oss i leden, den svenska fegheten. Dock är det ju bättre det än att ha kaos och anarki, men nog borde vi åtminstone ha en yttrandefrihet värd namnet för det.

Kan det vara undermedveten kompensation för vår riktiga stormaktstids tragiska slut? Smärtan från Poltava gick aldrig ur?

Gripen har inte bara hållit sig inom budget som det billigaste av den fjärde generationens stridsplan, man har till och med under de senaste åren underskridit budgeten och kunnat betala tillbaka pengar till staten.

Dessutom finns det faktorer som tyder på att det är effektivare att hålla allt inom ett enda land i ett centraliserat program, istället för att det ska kvoteras ut i en mängd olika fabriker i olika länder eller kongressdistrikt.

http://www.weeklystandard.com/Conten...4/892donqz.asp

Poltava? Hoppa fram hundra år så hittar du den riktiga smärtan.

Klart vi ska satsa på att vara bäst! Vi kan ju inte satsa på att vara medelmåttiga. Det vore ju mesigt. Men när det gäller försvarsprogrammen har de nog spelat ut sin roll. De var viktiga när vi hade vår neutrala fasad, och ville kunna försvara oss utan att binda upp oss till någon sida. Men jag är inte emot projekten. Vi har kunskapen och materialen, då kan vi lika gärna utveckla kunskapen inom landet och skapa BNP inom försvarsindustrin istället för att bara slänga samma pengar på att köpa in utländskt försvarsmaterial.

Att arbeta med stora projekt är inget unikt svenskt, det är snarare allmänmänskligt. Alla länder - oavsett storlek - ger sig regelbundet in i projekt som är på gränsen till vad de klarar av. Ibland fungerar det. Ibland inte.

Titta bara på rymdkapplöpningen - där hade vi inte mindre än två länder som gav sig in i projekt som egentligen var för svåra för dem. Tunneln mellan Storbritannien och Frankrike betraktades som för komplicerad. Concorde var ett klassiskt hybrisprojekt. Dubai bygger egna specialdesignade öar. USA försökte att kontrollera både Irak och Afghanistan militärt. Nordkorea leker jätte. Frankrike har regelbundet projekt som är ren hybris. Allt från rymdprojekt till supercarriers. Ryssland och Kina försöker pressa upp sina militära förmågor i nivå med USAs (utan större resultat) Japan bygger svindyra maglevtåg som sparar några minuter för de flesta pendlare.

Saken är väl den att om du inte försöker pressa gränserna för vad du klarar av lär du inte klara av särskilt mycket alls. Ambition och utmaningar är nyttigt. Och försöker du aldrig vara först kommer du alltid vara sist.

Sverige är ju helt otroligt med förstörda stadskärnor. Nästan ingen stad kom undan Socialdemokraternas byggnadsslakt och rivningsvansinne.