Verkligheten

Hjärnan gör det med en viss referensram. Man associerar nya och annorlunda intryck med sådana man redan lärt sig att kategorisera.

Det med åran låter mer som att det handlar om rationalism kontra empiricism. Att även om man upplever åran som bruten så kan man utöka sin fenomenologiska horisont med hjälp av förnuftet. Men vad är förnuftet, om inte det vi lärt oss?

Det är bortom tvivel att vi upplever verkligheten genom ett medium, våra sinnen och vår hjärna. Frågan vissa tycks besatta av är den om huruvida detta medium närmast kan liknas med något relativt klart och transparent, säg vattnet i en kristallklar lagun, eller om det är frågan om något opakt, säg ett smutsigt akvarium fyllt av diverse vilseledande uppenbarelser.

Att sedan ta ett stort kliv och fundera på huruvida detta 'medium' i själva verket utgör hela verkligheten, som vi upplever den. Alltså att världen vi lever egentligen är en förlängning av oss, är naturligtvis en aning djärvt. Egentligen är det inte ett påstående man kan testa, det ligger bortom vad vi kan verifiera och som sådant är det inte en speciellt givande frågeställning och i min mening inte ett speciellt givande förhållningssätt till livet.

Men detta är inte nog, inte bara är världen vår fantasi eller dröm, bakom slöjan döljer sig en annan värld, en sann värld! Känner vi igen det här, någon? Denna värld kan antagligen inte upplevas och utgör alltså en dimension våra sinnen inte kan uppfatta, men den sammanfattar världens essens på ett kort, koncist och häpnadsväckande enfaldigt sätt: Denna dimension är en server, eller är det ett urverk, bibliotek, himmelrike eller vakuum vi talar om? Vad döljs bakom slöjan? Det är en av de minst givande, ickeverifierbara och mest ihålliga frågeställning här på flashback. Någon borde skriva den text jag antytt här, klistra den högst upp på forumet och låsa alla kvarvarande dylika trådar.

Låter som Platon.

Men hur kan man vara så säker på att det finns en sann verklighet,
om vi aldrig kan uppfatta den utan tolkning?

Martin Heidegger?

Edit: Idéen kommer väl, som Yidaki skrev, från Platon och senare Plotinus och nyplatonismen. Där begreppen ses som reellare än verkligheten. Tänkte dock att Heideggers filosofi bidrog till den allmänna relativismen i Nazityskland och hjälpte till att sudda ut moraliska gränser. Jag håller alltså med dig om hur extremt ogivande detta synsätt är.

Verkligheten finns där med eller utan varelser som tolkar den.
Givetvis kan vi endast se en viss del av verkligheten/världsaltet men det gör den inte mindre verklig. Med mätinstrument som kan se saker som inte vi kan, bildar vi oss en rikare och mer komplett verklighetsbild.

Du behöver inte krångla till det så mycket i onödan. Får du verkligen inte ihop det?

Glömde du inte bort känsel, lukt och smak?

Läskig tanke va?
Tänk om man skulle ha en hjärna för sådana tankar.
Om man tänker så, så är vi extremt begränsade vad gällande filosofi etc.

Via denna tankegång dras en annan tankegång.
Nämligen: HUR långt kan man tänka?

Finns det någon gräns för hur djupt man kan tänka sig saker, eller är vi begränsade?
Lustigt att säga "vi", när människan dör ut, kan en annan intelligent varlse dyka upp och tänka vidare?
Tänk om det inte gör det?
Tänk om människan är det längsta detta universum lyckas uppå?

OP kanske, men skönt att skriva av sig.

Ursäktar att jag är petig men rätt ska vara rätt. Det är inte endast våra sinnen som definierar vår verklighet utan de samlar endast från verkligheten.

Egentligen kan man skrämmande säga att vår uppfattning av verkligheten endast är en illusion då ALL information om den yttre matriella verkligheten endast är en direkt träff på trumhinna, känselcell, ögat... När vi uppfattar att vi ser en viss distans bortåt gör vi på ett vis ändå inte det eftersom det vi skapar oss en uppfattning av föremål på avstånd är endast "gammalt" ljus som träffar ögat. Samtidigt består vår verklighetsuppfattning endast av våra sinnen eftersom det iaf krävs en form av medvetande process kring den uppsamlade informationen för att det ska kunna benämnas som verklighetsuppfattning. Annars skulle man kunna påstå att en filmkamera har förmåga till verklighetsuppfattning, vilket man naturligtvis kan påstå, men det avstår jag ifrån att göra.

Nåja, det får vara en mental bild i sådana fall. Att jag tittar på en monitor betyder inte att jag tittar på det som representeras på monitorn. Om så vore så skulle jag uppleva allting i hela universum hela tiden, eftersom det indirekta inte har någon reell gräns.

Nä vänta här. Synen och hörseln får oss att uppleva verkligheten. Varför
skulle vi inte känna någon verklighet när vi drömmer eller ser på en film?
Alltså, verkligheten är vad vi uppfattar. Det är hur vi lever med den dag vi
vaknar.
Min verklighet speglar även miljön där jag bor, tankar i mitt huvud, folk
jag umgås med, synfel, färgblindhet, handikapp eller annat, alla har olika
verkligheter.

Vår verklighet är atomer som bildar något som en hjärna kan ta emot och
ge känsel, lukt, syn, hörsel, tankar och så vidare.. Verkligheten försvinner
sen när du ser på film och lever dig in i en annan värld, eller drömmer,
tagit någon drog eller liknande, då förändras sinnena och din verklighet
är borta.

Verkligheten finns i reel mening hela tiden och är i ständig förändring. För den subjektiva människan är verkligheten hur vi uppfattar den. Alla människor har sin egen subjektiva verklighet. Det klassiska exemplet är att, säg att det stormar ute, och långt ute i skogen faller ett träd. Ingen ser det, har det då fallit.

Alla individer har en egen verklighet och det är vårt undermedvetna som skapar detta alltså skapar vi allt vi ser fast att vi inte vet om det.

Men det är även ditt undermedvetna som skapar din uppfattning av verkligheten som något undermedvetet.