Mormor är för engagerad

Jo, jag vet, jag har jävligt svårt att säga ifrån till henne. Tror inte att hon väcker honom med mening men vill nog gärna att han ska ligga i hennes famn och sova, vilket han inte alls har lust med. Skiter nog hellre i att träffa henne överhuvudtaget än att säga ifrån "på skarpen" för jag vet att hon skulle ta otroligt illa vid sig. Tar i alla fall inte med honom dit mer för det är hemskt att se honom när han är ledsen på det sättet, jag tycker så synd om honom, vill inte att han ska utsättas för det mer.

Ja, jag minns inte vad jag svarade, men har hon verkligen rätt i det? Kan han inte sitta en stund invirad i en handduk när han badat???? Handduken var för övrigt torr, torkade honom med en annan först.

Om hon skulle ta illa vid sig, än sen? Hon måste FÖRSTÅ att det är för barnets eget bästa! Skulle du vilja riskera att barnet skadas tack vare att du inte vill/vågar säga ifrån för att din mor kanske tar illa vid sig? Låter bara patetiskt liksom. Nog borde du kunna föra ett samtal med henne? Lyssnar hon inte så säg till henne att det får fan vara nog. Jag hoppas du är väl medveten om att barnet kan få psykiska problem? Och jag överdriver inte med ett ord.

Eeeeh efter att ha läst mer av tråden så låter inte din morsa riktigt klok...

Fick mitt första barn för ca två månader sedan. Det är min mammas första barnbarn och hon är så glad för honom men jag tycker det går till överdrift och blir mer och mer irriterad.
Hon vill att vi ska komma flera gånger i veckan (vi har inte en särskilt bra relation egentligen, hon vill bara träffa mitt barn) och helst sova över med. Hon hinner inte komma till oss.
Han får inte sova i lugn och ro utan en gång var tionde minut springer hon och kollar så att han andas.
Han får inte äta i lugn och ro heller, släpper han taget är hon där på en sekund och rycker honom från mig så han inte hinner äta färdigt.
Gråter han tar hon honom från mig för att trösta.
När vi är ute och går med vagnen (som hon så klart ska köra) kan hon gå ifrån mig mitt inne i stan så jag får leta efter henne, kan hitta henne flera hundra meter bort.
Idag var vi där och han var gnällig för han var hungrig. Påpekade det flera gånger, att det nog var dags att äta men hon ignorerade det och fortsatte trösta honom. Tillslut sa jag att "Mamma, han gråter för att han är hungrig!" och då svarade hon irriterat "Det fattar jag väl!" men satt fortfarande kvar med honom och skulle trösta så då fick jag ta honom från henne.
Innan idag ringde hon och bad mig pussa honom från henne och så sa hon "Jag älskar honom som om han vore mitt eget barn! Han ÄR mitt eget barn!". Jag bara mumlade lite, blev så paff.
Samtidigt märker jag ju att lilleman är väldigt förtjust i henne så jag vet inte när det är läge att säga ifrån eller om vi borde åka dit mer sällan. Hon menar ju inget illa heller, tror hon beter sig så här för att hon gärna hade velat ha ett fjärde barn och ser väl min bebis lite som det barnet som inte blev.
Hur tycker ni att jag ska hantera henne?

Ja, igår och idag när jag var där har han verkligen inte mått bra av det, så illa har det inte varit innan, därför åkte jag därifrån med honom idag efter en stund. Så får det förstås inte vara, fattar också att det är jävligt jobbigt för honom men gav henne en chans till idag när hon ändå lovat att vara stillsam med honom. Men du har rätt, jag måste säga ifrån till henne så hon fattar nästa gång de träffas, även om jag tycker det är jobbigt. Är ju ännu jobbigare för A som blir så ledsen.

Gillar inte att jämföra barn och hundar, men när man träffar en hund man inte känner börjar man ju inte tokbusa eller kramas med den utan att förvarna. Man låter den nosa på en och klappar den försiktigt och pratar vänligt med den tills den förstått att man inte är farlig, annars blir den skrämd. Det är väl så man får bemöta en bebis som inte känner en också. Han känner ju inte igen min mamma från gång till gång, de har ju så kort minne, men hon behandlar honom liksom som om han vore hennes eget barn.

Nästa gång vi träffas och hon försöker slita honom från mig innan jag/hon ens kommit innanför dörren så ska jag säga till henne att jag tycker vi kan pröva med att han är hos mig tills jag märker att det är ok, annars kanske han blir ledsen igen. Sedan om hon vill busa med honom och jag ser att han inte riktigt är på humör får jag säga det till henne och ta tillbaka honom när jag märker att han börjar tröttna. Hon ser ju inte det för hon kan ju inte läsa av honom lika bra. Jag ska pröva med det nästa gång och bara hoppas att hon inte tar alltför illa upp...

Ta det lungt och sansat, förklara för din mamma att det helt enkelt blir för mycket, och att du och din man vill ha lite ensamhet med er son.

"Jag älskar honom som om han vore mitt eget barn!" - Det är fantastiskt att din mamma säger såna saker.

Offtopic, är dina mamma ensam? Har hon? en man, vänner, husdjur eller någon/något, hon bryr sig om?

Hoppas det löser sig.

/MVH Fredrik Eriksson.

Ja, det är verkligen på tiden att du börjar sätta gränser. Jag tror inte det är några problem med att hon behandlar honom som sitt eget barn, det är bara bra att han får ömsesidig kärlek, men det går verkligen över gränsen om hon inte lämnar över honom när han gallskriker och är hungrig? Det är ju rena barnmisshandeln och Du borde ingripa och ta honom ifrån henne. Blir hon då arg, ja jag är ledsen för att skriva det, men då är hon en psykopat. Hon kanske har intalat sig själv att det är hennes eget lilla barn och kanske tror att du inte riktigt klarar av att ta hand om honom för du har alltid varit hennes barn. Hon kanske är rädd för att acceptera att hon blivit mormor? Vad vet jag...