Mormor är för engagerad

Fick mitt första barn för ca två månader sedan. Det är min mammas första barnbarn och hon är så glad för honom men jag tycker det går till överdrift och blir mer och mer irriterad.
Hon vill att vi ska komma flera gånger i veckan (vi har inte en särskilt bra relation egentligen, hon vill bara träffa mitt barn) och helst sova över med. Hon hinner inte komma till oss.
Han får inte sova i lugn och ro utan en gång var tionde minut springer hon och kollar så att han andas.
Han får inte äta i lugn och ro heller, släpper han taget är hon där på en sekund och rycker honom från mig så han inte hinner äta färdigt.
Gråter han tar hon honom från mig för att trösta.
När vi är ute och går med vagnen (som hon så klart ska köra) kan hon gå ifrån mig mitt inne i stan så jag får leta efter henne, kan hitta henne flera hundra meter bort.
Idag var vi där och han var gnällig för han var hungrig. Påpekade det flera gånger, att det nog var dags att äta men hon ignorerade det och fortsatte trösta honom. Tillslut sa jag att "Mamma, han gråter för att han är hungrig!" och då svarade hon irriterat "Det fattar jag väl!" men satt fortfarande kvar med honom och skulle trösta så då fick jag ta honom från henne.
Innan idag ringde hon och bad mig pussa honom från henne och så sa hon "Jag älskar honom som om han vore mitt eget barn! Han ÄR mitt eget barn!". Jag bara mumlade lite, blev så paff.
Samtidigt märker jag ju att lilleman är väldigt förtjust i henne så jag vet inte när det är läge att säga ifrån eller om vi borde åka dit mer sällan. Hon menar ju inget illa heller, tror hon beter sig så här för att hon gärna hade velat ha ett fjärde barn och ser väl min bebis lite som det barnet som inte blev.
Hur tycker ni att jag ska hantera henne?

Mor- och farföräldrar blir ofta lite väl engagerade och skämmer dessutom bort sina barnbarn lite för mycket. Rent allmänt tycker åtminstone jag att man bör ha ganska mycket tolerans för sådant - det är ju inte så svårt att förstå att de är som de är. Barnbarn har tydligen denna inverkan.

I ditt fall är mormor lite för mycket, enligt mig.
Du måste nog ta ett litet snack med henne. Be henne tagga ner lite, annars kan det ju sluta med att ni blir ovänner och det vore ju synd.

Antagligen menar hon väl, och märker inte själv att hon går över gränsen.
Kan du tala med henne på ett vänligt sätt är det bra. Beröm henne för hennes engagemang och enas om att babyn är jordens åttonde underverk. Sedan kan du lite försiktigt ta upp att det trots allt finns lite du har synpunkter på.
Poängtera att det är i all välmening, att du inte vill att hon ska dra sig ur helt och hållet.

Du kanske kan säga ifrån tydligare utan att vara taskig. Se henne i ögonen och förklara "Nej tack jag fixar dethär" och ge henne inte barnet. Var tydlig.
Sedan får du köra takitken man kör på småbarn så att de inte blir ledsna, förklara att hon kan få mysa med ditt barn sen.

Min morfar gillar inte att jag ska köpa den där Opel Kadetten jag tittar på. Men jag vill inte ha deras knallvita Corolla.

... Öh jag menar; Din mamma kommer säkert tröttna att ta hand om ungen hela tiden i slutändan, speciellt när han växer upp. Låt henne roa sig medans hon har chansen. Det är ju inte som om ungen får men för livet.

Jag tror att det sker något speciellt när man blir mormor. Tror nästan att det är så i de flesta fall att dom blir helt galna i sina barnbarn.

Min mormor gjorde så mot mamma, men hon tog över i hemmet och det slutade med att dom blev ovänner och träffades inte på 10 år och vi fick inte heller träffa henne.

Min mamma gör likadant nu, hon blir helt galen! Fast det har avtagit nu lite grann. Men kommer nog ändå vara så hela livet att dom kommer att vaka över dom och låta dom göra sånt som man själv inte låter dom göra osv.

Se bara till att prata med henne. Men det är även jättebra att dom har en bra relation!

Det låter ju som mormor gått lite över gränsen. Samtidigt så är det ju sjukt svårt att säga till på skarpen utan att hon ska bli sur eller arg verkar det som. Du får göra en konsekvensanalys - säg till och riskera att det blir sämre mellan er. Var tyst - du får uthärda liknande situationer i framtiden och svälja din irritation. Vad säger din partner? Skulle hon reagera likadant om han sa till på ett schysst sätt?

Detta tror jag inte är helt ovanligt i någon form...dock så har jag ALDRIG hört att någon farfar eller morfar betett sig såhär....det är alltid en kvinna, eller??

Ha ett seriöst snack med morsan. Man måste sätta upp gränser.
Det är lött för anhöriga att deras känslor för barnet "sväller över", dom vill väl med det blir jäkligt fel. Pröva att snacka med henne lugnt o sansat först, och funkar inte det så får du sätta ner foten rejält. Det är du som är förälder och därmed chef - inte din mamma. Om hon inte förstår det så är konflikten oundviklig...tyvärr.

Du har svaret på hur du kan göra..

Hon skriver att du skall hälsa på flera gånger i veckan, för att hon "inte har tid att åka till dig".
Sedan väl där så har hon tid att hindra dig att mata pojken för att hon skall trösta honom när han är hungrig!?..

Ställ inte upp på att åka till henne något mer, vill hon träffa sitt barnbarn så får hon ta sig tid att åka till dig, punkt slut. Det är inte din sak (mammans) att åka ut till mormodern flera gånger i veckan. Sätt ned foten och stoppa detta och säg ifrån att barnet är inte hennes och du kan inte vistas hos en som hindra mitt barn att få mat bara för att denne inte vill släppa ifrån det fast de skriker av hunger och att någon är så infantil och tro att "tröstning" skall stilla hungern.

Även om "lilleman" är förtjust i henne är det sunt att var hos mormorden som beter sig så otroligt egotrippat och låter honom var hungrig och sitta och försöka trösta bort det, i stället för att ge dig pojken så att du få ge honom mat?


Den människan har gått överstyr.. Hon har ingen rätt att säga de sakerna som hon säger om din son och framförallt så har hon ingen rätt att göra det heller. Det är dags för dig att återta ditt barn och framför allt rollen som vårdnadshavare och mamma och sätt dina regler som mormodern får vackert finna sig i och leva efter.

Lever mormorn ensam? Det låter som om hon annars känner sig ensam och behöver fylla tomrummet med något och då eran son. Hon vill ge så mycket av sig själv, men på det dät sättet blir det bara fel. Försök prata med henne, antagligen jättesvårt och känsligt eftersom hon är snäll och bara vill väl men det är erat barn och ni måste ha huvudansvaret för honom. berätta för henne att hon inte behöver kolla honom vart eviga sekund och att han måste lära sig äta själv etc.

Då skulle hon tycka illa om honom för livet och det vill jag inte! Så den striden tar jag om det kommer behövas.

Nej, hon har man och två hemmaboende barn, hon är nog bara väldigt "bebiskåt", inte ensam. Var likadan med oss syskon när vi var små men tappade intresset mer och mer ju äldre vi blev .

Det var faktiskt en bra idé, så ska jag göra. Jag har ingen bil så jag måste krångla med mig honom med vagnen i kollektivtrafiken, en timma enkel väg och lite byten. Idag ville hon att jag skulle komma men sa att jag var trött efter en "koliknatt" och inte orkade flänga runt.

Lillkillen har otroligt jobbiga skrikperioder sedan en månad tillbaka, tror det är kolik, och kärringen har på fullaste allvar sagt att jag ska ge bort honom till henne om jag tycker det blir för jobbigt så kan han bo hos henne tillsvidare och få ersättning. Jag vet inte vad jag ska svara när hon säger sådana galna saker, blir så ställd. Svarade typ "Jaha... ööööh... men... nej, det går bra.". Blir liksom mer och mer irriterad och kommer nog få ett vansinnesutbrott på henne förr eller senare.
Jag sa faktiskt ifrån när hon stack iväg med vagnen. För de som känner till Göteborg var jag vid Kungsportsplatsen och hon bad mig gå in i en affär och göra ett ärende. När jag kommer ut hittar jag henne tillslut ända borta vid Brunnsparken. Då sa jag att du får inte lov att gå ifrån mig med honom så jag inte ser er. Hon bara skrattade och sa "Jaha, trodde du att jag skulle stjäla honom från dig eller?" men sedan bad hon om ursäkt.
Hon behandlar liksom honom som sitt eget barn och inte mitt, ska styra och ställa. Kläderna jag har på honom är inte tillräckligt fina, de ska bytas direkt när vi kommer dit. Han ska endast ha ljusblå kläder från NK (jag brukar klä honom i lite tuffare stil, gillar inte att klä ut honom som någon liten docka).
Häromdagen ringde hon och frågade vad vi gjorde och jag sa att jag precis badat honom och han satt i mitt knä i en handduk. "MEN HAR DU INGA KLÄDER PÅ HONOM???? Gå GENAST och klä på honom!!!" "Ehm... jaha... men det är bra för honom att vara utan blöja en stund varje dag och han har en handduk på sig." "Ja, jag hoppas VERKLIGEN att det inte är en våt handduk! Och klä i alla fall på honom strumpor och en tröja!".
Ja, jag minns inte vad jag svarade, men har hon verkligen rätt i det? Kan han inte sitta en stund invirad i en handduk när han badat???? Handduken var för övrigt torr, torkade honom med en annan först.