Citat:
Svårt och veta. Antingen är de riktigt på G och slänger ut något ännu bättre eller så blev det mycket "leftovers" som de känner lika gärna kan slängas ut på en skiva!
Här kommer mina funderingar och åsikter kring samtliga skivor med Steve Morse på gitarr!
Purpendicular - 1996: En frisk fläkt efter ett antal mediokra album. Energin i musiken är som förnyad och Steve Morse försöker inte vara någon ny Ritchie Blackmore utan kör sin grej från start. Jon Lord har nämnt detta som en av bandets fem bästa album. Det är att ta i något,
men man hör nästan hur lyriska de på många spår. Ian Paice trummor är mer enastående än på länge. "Sometimes I Feel Like Screaming" är i princip den enda låten många äldre fans har hört och visst är den bra. Det finns dock mycket annat bra också. Även lägsta nivån är högre än på många andra Purple-album.
Bäst: Sometimes I Feel Like Screaming, Rosa's Cantina och Hey Cisco.
Abandon - 1998: Jon Lords sista studioablum med bandet och bandets lågvattenmärkte oavsett uppställning. Albumet saknar mycket energi, låtskrivandet är ofta mediokert, ur bas/trum-spel är det inte mycket att hejja för heller. Vissa låtar är dock underskattade, men som helhet kräver verket dedikation att orka lyssna igenom start till slut. Givetvis är det Deep Purple vi pratar om och dåliga musiker är de inte så visst finns det fortfarande relativt bra saker att hitta, men..
Variatation är låg och produktionen är tråkig. Ett album endast till för samlare.
Bäst: Don't Make Me Happy, Seventh Heaven och Watching the Sky.
Bananas - 2003: Som natt och dag ifrån Abandon. Hela albumet andas spontanitet, vilket är positivt. Här är det varaiation och bandet känns mer upplivat. Tyvärr finns det dock flera spår som känns underarbetade och helheten ger ett "berg och djupa dalar" intryck. Vissa låtar glider förbi och
ibland överaskas man hur bra det låter. Överlag mycket mer intressant än "Abandon", men knappast något av bandets starkare verk.
Bäst: Haunted, Picture of Innocence och Contact Lost.
Rapture of the Deep - 2005: Det här känns mer som den naturliga efterföljaren till "Purpendicular". En mer lyckad version av Abandon. Likt det albumet är det inget som sätter sig direkt, men ger man det tid är låtar mer välkonstruerade. Vissa låtar bjuder även på något "nytt". Vilket jag tycker är riktigt positivt för ett band som varit med i branschen så länge.
Bäst: Rapture of the Deep, Clearly Quite Absurd och The Well-Dressed Guitar.
Now What !? - 2013: Många år har passerat sedan sista albumet. Nu är bandet gamla på riktigt, men med Bob Ezrin (känd producent från bl.a. Alice Cooper, Kiss och Pink Floyd) släpper de sin bästa skiva sedan Purpendicular om inte längre. Varaiation finns, allt låter riktigt bra och samtliga medlemmar får skina. Likt Purpendicular är även lägsta nivån hög. Nu verkar det inte bli bandets sista album, men om det vore läget skulle det vara ett mer än respektfullt sätt att lämna karriären på.
Bäst: A Simple Song, Above and Beyond och Uncommon Man.
Överlag tycker jag Deep Purple 1996-2013 är bättre än Deep Purple 1984-1993
__________________
Senast redigerad av Geomeister 2014-06-23 kl. 15:07.
Senast redigerad av Geomeister 2014-06-23 kl. 15:07.
https://www.youtube.com/watch?v=yTPNyhgif5g
Trailer till "Celebrating Jon Lord". Bruce Dickinson, Bernie Marsden, Glenn Hughes, Roger Glover, Ian Paice, Ian Gillan, Rick Wakeman, Steve Morse m.fl. gjorde en konsert för att hylla sin gamla kamrat och kollega. Fan vad jag älskar sånt här!
Trailer till "Celebrating Jon Lord". Bruce Dickinson, Bernie Marsden, Glenn Hughes, Roger Glover, Ian Paice, Ian Gillan, Rick Wakeman, Steve Morse m.fl. gjorde en konsert för att hylla sin gamla kamrat och kollega. Fan vad jag älskar sånt här!
Album man måste äga av Deep Purple
Made In Japan
Made In Japan
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera