Aftonbladet tar anorexi på allvar

Anorexi är nog ett intressant ämne i sig, men här handlar det om hur Aftonbladet tar upp det till behandling. Det är frågan om dålig journalistik på så många plan, och om man ska börja nysta upp det hela så ser vi:

- bara en sida kommer till tals, och denna är mycket subjektiv ( som vi ska se till och med sekteristisk, och med ett klart intresse för att tjäna pengar)
- det magiska ropandet om att något inte tas på allvar.
- mängder av ogrundade påståenden återges okritiskt
- en samlad kanonad av flera relaterade artiklar och krönikor (något som Aftonbladet ofta gör)

-----
-----
Ok, det första vi ser är att Aftonbladet 20 september 2009 angriper problemet med tre relaterade artiklar:

Terapeuten: Vi vill hjälpa Engla Louise dygnet runt
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5824457.ab

Engla Louises psykoterapeut i tre år, Madeleine Gauffin, "vill skräddarsy en behandling som bygger på en kanadensisk metod, Montreuxmodellen."

Detta beskrivs helt okritiskt.

”Det är tortyr att sitta här. Jag får ingen behandling”
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5824392.ab

Enga Louise vårdas på heltid för sina problem, men får enligt artikeln ingen behandling.

Varför tas inte den här patientgruppen på allvar?
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5824451.ab

krönika enligt vilken anorektiker överges, och beskrivs behandlas på det mest korkade sätt. De '
bemöts med oförståelse i vården – ”de får skylla sig *själva”. '

------------
------------

Lite kort om bakgrunden:
Psykologen Madeleine Gauffin Rahme har sin egen tråd på Flashback.
https://www.flashback.org/showthread.php?t=955380
Hon har en egen spalt på Svd som ofta får kritik och har rätt märkliga svar och idéer. Madeleine är psykodynamisk terapeut, vilket är någon form av ovetenskaplig och flummig kusin till freuds psykoterapi. Detta kan förklara varför kbt i artikeln anges som något självklart dåligt, och varför någon som får heltidsvård kan anses inte få någon vård alls!

Montreuxmodellen som Madeleine är inblandad i, och har en offert om som innebär stora pengar, har länge varit kritiserad för att vara ovetenskaplig och i det närmaste sektlikande. Det är en vanlig historia med en karismatisk terapeut som sprider helt överdrivna historier om sin 100%iga framgång och helt egna metoder.

Här är några exempel på avslöjande artiklar om anklagelserna om sekterism, bedrägeri m.m:
http://www.people.com/people/archive/article/0,,20129033,00.html
http://www.guardian.co.uk/world/1999/dec/16/gender.uk
http://tanadineen.com/COLUMNIST/Columns/MontreuxClinic.htm
http://www.usnews.com/usnews/culture/articles/970929/archive_007953.htm

--------
--------

Okej, vad kan vi nu dra för slutsatser?
Att Aftonbladet sysslar med dålig journalistik är ju inget nytt.
Men se vilket utstuderat frontalangrepp det är på ämnet anorexi, med en usel behandling av ämnet på så många plan.
- endast en sida får komma till tals
- allt denna sida säger tas helt okritiskt
- inget ifrågasättande alls sker av det uppenbara ekonomiska intresset hos uppgiftslämnaren
- ingen som helst kritisk journalistik kring den omfattande och kända kritiken för sekterism och bedrägeri vad gäller den metod som anges som 'den rätta'
- vanlig sjukvård överöses med ogrundade beskyllningar, och ingen får komma till tals om detta
- omfattningen av samordnade artiklar och krönikor som säger samma sak, med maximalt utnyttjande av känsloargument

och slutligen, och det är nog den viktigaste punkten
- trenden att säga att något inte tas på allvar

------
-----

Vad innebär detta - att inte tas på allvar? I likhet med hur kvinnor drabbas mest ( vilket har en annan egen tråd i denna avdelning!) så har detta blivit en form av magisk besvärjelse i pressen. Den är lätt att säga, svår att motbevisa, och kan kombineras med allehanda ogrundade beskyllningar. Slutligen kan den mynna ut i pengar, pengar och åter pengar - pengar till de få som faktiskt tar samma sak på allvar!

Andra exempel:
Kvinnovåld tas inte på allvar
”Kvinnors smärta tas inte på allvar”
"Offer för människohandel tas inte på allvar"
Buller tas inte på allvar
Göteborgskravallerna tas inte på allvar
Barnets bästa tas inte på allvar i asylutredningen
"Trötthetssjukdomarna" har hittills inte tagits på allvar -
Dålig sömn tas inte på allvar
Rökning tas inte på allvar
Hatbrotten mot homosexuella tas inte på allvar
IT-säkerheten tas inte på allvar
Cykeln tas inte på allvar som ett transportmedel i Sverige i dag

Ja, man kunde fortsätta med hundratals, om inte tusentals, av exempel. Det är förfärligt vad mycket som inte tas på allvar. Särskilt sådant som är väldigt mycket uppmärksammat i pressen och av politiker, som det lagstiftas mycket om och som det läggs väldigt stora resurser på - sådant finns det alltid de som utropar i tidningarna att det icke alls tas på allvar! Den typiska lösningen är att det finns en och endast en profet som sitter inne med monopol på allvaret och kan lösa problemet - bara denne får pengar, pengar och åter pengar.

------------

Bra skrivet. Tyvärr utan att sätta mej in i detta fall helt hundra (tar mej väl tid senare) så kan jag tänka mej att det liknar andra fall när "något inte tas på allvar". En eller flera personer får stå oemotsagda och det dom säger är "sant". Visst det förekommer nog en massa fall där något kanske inte tas på allvar men jag ogillar skarpt när dom drar alla över samma kam.

Jag har själv i min "kamp" mot depression stött på en del som absolut tar det på allvar medans andra verkligen inte gör det men att påstå att t.e.x. ingen tar depressioner på allvar är igentligen enligt mej att ljuga.

Granskande journalistik i all ära men när det görs på ett sådant dåligt sätt så blir det svårt att ta det hela "på allvar". Dom skjuter sej själva i foten. Men som sagt jag har ju bara varit med om ett personligt fall, tas anorexia verkligen inte på allvar? Men visst, det är ju en fras som man ser att dom använder lite då och då, och jag antar att dom vill anspela på skuldkänslor eller något.

Haha! Bra, kvickt och intressant. Jag gillart.

Landet med störst skitskit-journalistik är i mitt tycke England, kanske kommer den här trenden därifrån.

Mer material om 'Montreuxmodellen':

okritisk och hyllande website ( förefaller inte ha redigerats sedan år 2000!)
http://www.randomhouse.com/features/eatingdisorders/

guruns gamla bok
http://www.amazon.com/Secret-Language-Eating-Disorders-Understand/dp/0375750185/ref=sr_1_3?ie=UTF8&s=books&qid=1253517138&sr=8-3
-------------------

avslöjande reportagebok
http://www.amazon.com/Anorexias-Fallen-Angel-Claude-Pierre-Controversial/dp/000200092X

rescension av densamma
http://www.herizons.ca/node/167

"When award-winning investigative journalist Barbara McLintock set out to write a book about the controversial Montreaux Clinic in British Columbia, she did so with four years of research backing up her horrifying conclusions about the clinic that had treated thousands of anorexia sufferers. Her knowledge of the subject area adds credibility to her gut-wrenching story."


en till utförlig rescension
http://www.sheenasplace.org/flushed/literary/literary5.html


---------
Nu är frågan: hur kan en anorexiagury, Peggy Claude-Pierre, som fick licensen indragen för åratal sedan, och vars framgångar ( inklusive ett översvallande positivt Oprah-program) följdes av skandaler för tio år sedan, en avslöjande reportagebok .... ja , hur kan detta så många år senare uppträda som en etablerad metod i Aftonbladet, haussad av en "Madeleine Gauffin". Är denne Madeliene måhända fransk-kanadensisk? Har hon några sekteristiska kopplingar?

(min understrykning) Det här är en obehaglig trend, eller två, dels att privata aktörer framställer sig som experter på behandling av det ena eller det andra medan det verkliga syftet är att driva geschäft, och dels att gammelmedia gör reklam för desamma. Skulle jag starta ett behandlingshem och göra reklam för det här på Flashback skulle jag ju åka ut på *rslet. Men de stora dagstidningarna har inte samma etiska resning som Flashback, hehe!

När nånting är nytt, eller inte har varit uppmärksammat tidigare, drar det till sig giriga individer och grupper. Ätstörningar har det skrivits mycket om de senaste tio åren. Ett annat exempel är Aspergers syndrom. Det finns de som talar om modediagnoser, och det är klart att fler patienter blir diagnosticerade när fler behandlare vet att diagnosen finns. Men när den gamla psykiatrin har nedmonterats har det öppnat upp för charlataner.

Jag resonerar hellre om Asperger som jag själv har än om ätstörningar (som flera av mina partners har haft) och de senaste åren har det startat upp ett antal privata vårdhem drivna av människor som säger sig vara experter på just detta men som varken har utbildning eller erfarenhet. Ofta går vinstintresset sida vid sida med en avgjort sekteristisk inriktning. De intagna kan isoleras helt från omvärlden, berövas telefon och dator, förvägras kontakt med anhöriga och till och med rumsisoleras. Unga aspies är en grupp som inte så lätt strider för sig själva och gammelmedia skriver inte om det, men det finns nätverk på internet där man får ta del av förfärliga berättelser, ofta utsmugglade.

Lite grann skrivs det ändå om alla dessa privata vårdalternativ, och då är det oftast små lokaltidningar som tar upp det. Säkert läser man på de stora tidningarna de här artiklarna men tar upp och för dem vidare gör man definitivt inte. Varför inte egentligen? Vilket skulle sälja lösnummer bättre, "Pia, 19: Behandlingshemmet räddade mitt liv." eller "Pias mamma: Behandlingshemmet hjärntvättade min dotter."? Jag vet faktiskt inte. Men lösnummertänkande och etik går inte så bra ihop.