Negativitet

Det finns en fundamental, inneboende smärta i varje människa. Denna smärta kommer ur just det faktum att de är människor. Den stora majoriteten påverkas inte alls av det, men för vissa människor blir det själva existensens epicentrum. För en person som betraktar mänskligheten som ett enda stort tillkortakommande, ser den som en helhet snarare än att fördjupa sig i dess olika aspekter; rentav ser det med en utomjordings ögon snarare än en människas, är det en börda att vakna upp i en kropp varje dag. Kroppen blir till ett fängelse, revbenen till galler som håller inne ett hjärta vars högsta önskan är att explodera och omfamna evigheten. Vemodet och våndan genomsyrar allt och är upphov till den ångest, oro, fruktan och känslan av hopp- och värdelöshet som på medvetna och undermedvetna sätt påverkar och motiverar varje göromål och intryck. Då den mänskliga hjärnan är skapad för att agera enligt tid och rum kan den inte föreställa sig vad som finns bortom dem, stadiet mellan existens och ickeexistens. Trots detta kan tanken på detta, nyfikenheten, utvecklas till en besatthet som konsumerar själen fullkomligt. Eskapismen blir den enda logiken, sanningen och meningen. Att medelst konst, visioner(yttre eller inre), musik, tystnad, drömmar och reflekterande transportera sitt medvetande till en annan dimension, där bördan av att vara människa helt lyfts från ens axlar och total ro kan uppnås, blir livets medelpunkt. Jag kallar denna företeelse misären, då det praktiskt taget kan ses som ett koncept. Negativitet fokuserar ofta, om än inte aldrig, på självhat, hat riktat mot andra människor och samhällsstrukturer. Även om jag instämmer helt i dessa ståndpunkter så ligger för mig tonvikten, negativitetens kärna, i att våndas över hela det kosmiska sammanhang man fötts in i. Att röra sig så långt bort från mänskliga definitioner av tankar, känslor och levnadssätt blir huvudfokus i ens livsbild. Då buddhismen förespråkar synen på det mänskliga livet som ett utdraget lidande i väntan på nirvana, den totala sinnesfriden, kan denna livssyn te sig närmast religiös, samtidigt som den är nihilistisk till sin natur och förkastar dyrkan av allt förutom det eviga, det som inte berör liv, tid och rum. Den fokuserar på den felande länken mellan existens och ickeexistens, stadiet mellan ingenting och allting, den ultimata paradoxen, och förkastar det faktum att människan skapats med sådana begränsade livsvillkor och sådana begränsade sinnen och perceptionsmöjligheter. Att se både goda och dåliga sidor i mänskligheten kräver ett medelperspektiv, och detta perspektiv befinner sig i det mänskligas medelpunkt. Att däremot se människan ur ett ickemänskligt perspektiv, en perfektionistisk synvinkel, medför en genomgående negativ inställning till hela den kosmiska existensen. Bördorna av att vara mänsklig sinar aldrig, och det är för vilken klarsynt individ som helst uppenbart att världen håller på att gräva sin egen grav. Samhället avancerar till den grad att dess strukturering och innehåll går bortom våra enfaldiga förstånd, vilket leder till mental förvirring, depression och andra mentala åkommor. Våra hjärnor är begränsade och när vi nått till den punkten där vi inte är menade att förstå den information vi försöker tillgodogöra oss eftersom den är alltför avancerad, tumlar vi rätt in i en nedåtgående spiral av oförstånd. Dessa svagheter är i den negatives ögon förkastliga. Även om man själv skapats till människa kan man utveckla ett aldrig sinande och själaslukande hat gentemot dessa livsvillkor, mot sig själv och mot andra. Man förbannar det faktum att man sattes till denna planet, i denna kropp, i denna tid. Illusionerna om att människan utvecklas till det bättre krossas fullkomligt av den stigande mentala ohälsan som är en direkt effekt av att vi börjar resonera och arbeta bortom våra mänskliga gränser.

De egentliga anledningarna och mekanismerna bakom detta kommer vi aldrig att förstå eftersom varje människa är fängslad i sin egen trångsynthet, och äger inte medel att kommunicera på plan djupa nog att förstå denna mentala ohälsas grunder. Därför sätts den mest ursprungliga instinkten av alla i verket: att rygga tillbaka för det oförklarliga, bränna det, låsa in det och förtränga det. Man förnekar dess existens för sin egen trygghets skull. Denna grundläggande egoism inom varje mänsklig varelse går aldrig att stävja. Just av dessa anledningar väljer man att skriva ut alltmer mediciner åt människor, och ser på så sätt till att droga ner dem snarare än att gå till botten med problemet. Botten har blivit alltför djup. I ett stormande hav av mekanik, virtuella världar, masskommunikation och globalisering går människan under. De enkla biologiska koder vår hjärna försätts med räcker inte till för att orientera sig i den värld vi skapat. Paradoxerna växer och växer, planetens yta exploateras av överbefolkningen, och det allomfattande kaoset smyger sig sakta och omärkligt på genom varje rörelse vi gör. Att leva med denna insikt tacklas olika av olika människor. Efter en lång tids reflekterande antar ofta negativiteten en sarkastisk och ironisk ton. Detta är ett tecken på den bakomliggande absurdismen. Som en mer berikad version av nihilismen ser absurdismen världen, människan och deras strävan efter syften bortom deras förstånd som något absurt och oförståeligt. Den upphäver regler, uppmuntrar till personligt sökande och främjar snarare det märkliga och slumpmässiga än det uppgivna. Just så är världen konstruerad, just det är nyckeln till allt det efterlängtade och obegripliga. I vilken form något sådant än skulle gestalta sig skulle det för oss te sig oförståeligt, absurt. Dessa tankebanor kommer att genomsyra hela individen, en uppgiven och nonchalant negativitet. Gränserna för uttrycken av denna upplöses helt och hållet. Det absurda bjuder upp till dans med hopplösheten, med ett övertygat leende dansar man till undergångens stadiga rytm. Den uppsluppna negativiteten, som upphäver det negativas traditionella normer och istället anammar vad gemene man associerar till något positivt, är den absolut mest effektiva att uttrycka sig med. Då korrumperar man omedvetet människors medvetanden och äter dem inifrån, samtidigt som man gestaltar sina egna positiva associationer till det negativa och livsförnekande. Man omfamnar paradoxen mellan lycka och sorg som en primär symbol för det eftertraktade, det oförståeliga. Det är, trots allt, den största paradoxen i det mänskliga medvetandet. Lycka, sorg, dess specifikationer, dess orsaker och verkan. Här antar det hela en närmast solipsistisk syn, då den totala upplösningen av gränserna mellan lycka och sorg enbart blir begripligt för individen, och således inte kan förmedlas genom konst och uttryck till andra människor. Åtminstone inte i sin helhet. Fragment av den skiner igenom och skapar den förvirring och oförstånd som för den negative individen framstår som positivt, och därför uppstår en igenkänning mellan människor som är större än rak kommunikation, bara det en mening med livet, om man bestämmer sig för att anamma en sådan.

När man börjar ifrågasätta själva känslornas och instinktens grunder närmar man sig det eviga, de andra dimensionerna, vilket per definition för en längre från andra människor. Men dessa individer kan kommunicera med varandra genom att använda sig av just detta språk. Språket som upphäver språket, kommunikation om avsaknaden av kommunikation. Dessa små fragment av gemensamt igenkännande av något som för individen ter sig större än livet självt kan mynna ut i de djupaste interpersonliga gemenskaperna som kan uppnås, och det är inte heller att förkasta, då sådana relationer skänker hjärnan en hel del positiva hormoner och välmående. Detta är givetvis ett krav för att överleva. Står man med existensvillkor i vilka lycka har en allomfattande påverkan finns ingen mening med att höja sig över det och förneka det. Bättre då att förlika sig med det. Inse sig själv besegrad av livet, förakta det med hela sin själsliga kraft, skörda frukterna av styrka som denna livssyn ger och se det romantiska i det progressiva självmord man begår genom att leva enligt dess villkor.
Att upplösa själva mänsklighetens grunder, att själsligen våndas över att befinna sig i en köttslig kropp, att förkasta sin egen och andras existens som något värdelöst och urholkat, är det närmaste kliv man kan ta mot evigheten innan man kan omfamna det i sin helhet. Den tid man väl har i detta fängelse kan likväl spenderas med att förstöra så mycket man förmår, både sig själv, andra och annat, i sann enighet med negativiteten. Alla är det manifestationer av den enda kärleken, den ultimata drömmen, och den enda definitiva sanningen. Då man i sin mänskliga skepnad oftast är för svag och förblindad av sin livsbejakande instinkt för att kunna ta sitt liv, förefaller det mest rimliga att spendera denna tid med att röra sig så långt bort från det mänskliga väsen man bär inom sig som möjligt, genom mental eskapism och att själsligen förgås i inre världar skapande uteslutande av individens egna, unika och storslagna visioner av storheten i det okända och bekymmerslösa, livet bortom fängelsets murar.

Dansa till dödssuckar och gråtoner.