Citat:
Ursprungligen postat av Manhattan
Jag tänkte lite skämtsamt att man nog borde bli bulimiker. Då kan man äta vad man vill och ändå va smal.
Så jag undrar nu, det gör väl inte om man spyr lite då och då. Det är det väl värt liksom. Men man vill ju inte va trådsmal.
Allvarligt talat, vad är problemet med bulimi... Jag förstår naturligtvis att det är hemskt. Jag vet bara inte exakt vad det är som är hemskt.
Bulimi är en sjukdom. Som bulimiker äter du inte för att du vill äta, för att du är hungrig utan för att du måste. De fysiska syptomen är inte så jobbiga: lite yrsel, förstörda tänder, hjärtklappningar, järnbrist, svullet aniskte, blödningar i halsen osv.. De psykiska däremot, ångesten. Att hela tiden äta-kräkas för att man måste är hemskt och dyrt. Självrespekten och självkänslan försvinner.
Jag äter och kräks varje dag, jag bokstavligt talat kastar mitt liv i toastolen. Jag orkar inte umgås med vänner, lära känna nya personer, göra roliga saker, plugga... Jag orkar inget annat än att vara bulimisk. Hela mitt liv går ut på att äta och kräkas och jag har absolut ingen kontroll. Jag är antisocial och knäpp, kul liv!
Jag har ångest hela tiden och det känns som om min kropp bara växte och växte var dag. Jag har gått ner kring 10kilo men jag gillar inte min kropp mer för det, tvärtom. Precis tvärtom. Jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv.
Det mest ironiska är att jag började banta för att få bättre självförtroende, för att må bättre i min kropp och mig själv.