Korrekt säga "du"?

I många situationer var man så osäker på hur man borde tilltala folk att man fick ta sin tillflykt till passivum. (Typ: "Has det halmhatt?") Och i princip gick det inte att tilltala främmande kvinnor. Främmande män kunde man självklart säga "min herre" till, men sa man "min dam", så lät man som nånting ur en riddarroman av Walter Scott, och sa man "damen", lät man som en expedit i en sybehörsaffär. Och "frun" sa bara tjänstefolket.

Man hade försökt ersätta det där med "ni" på trettiotalet i den så kallade "ni-reformen", sponsrad av bland annat sedermera folkpartiledaren Bertil Ohlin, men det gick inget bra, eftersom "ni" var ett utpräglat "uppifrån-och-ner"-tilltal, och inte alls ett artigt tilltal. En och annan stockholmare hoppade på niandet, men för övriga Sverige fortsatte "ni" att vara något som gymnasielärare tilltalade sina elever med, eller officerer sina rekryter - eller nåt som man kallade tågkonduktören eller affärsbiträdet.

Två namn brukar nämnas som ansvariga för att genomslaget blev så stort och snabbt som det blev. Den ene var generaldirektören för Medicinalstyrelsen Bror Rexed, som genomförde en du-reform på sin myndighet när han kom dit 1967 (innan myndigheten omvandlades till att bli Socialstyrelsen), och som såg till att få ordentligt med publicitet för detta. Den andre var Olof Palme, som när han blev statsminister 1969 lät de journalister som intervjuade honom i TV dua honom. (Företrädaren, den en generation äldre Tage Erlander, hade det, all hans folklighet och personliga blygsamhet till trots, varit självklart att tilltala "Ers Excellens".) Och om landets statsminister tolererade att bli duad i etermedias offentlighet, varför skulle då andra insistera på titulatur?

[...]

Citat:
"Men även om jag inte levde under tiden man sa ni,"

Man sa alltså inte ni. Och det där är fortfarande viktigt. Jag stöter ibland på undomar och servicepersonal som tror att de ska vara artiga och nia mig. Så fort jag har tid, förklarar jag vänligt för dem att jag är uppfostrad i en tid då "ni" inte alls var artigt, och i själva verket kunde vara snarast oförskämt, och att om man prompt vill smöra för mig med tilltal, så kan man säga "min herre", om man inte vet vem jag är, eller "professor X" om man vet vem jag är, men att det annars går alldeles utmärkt med "du".

Jag skiljer på Ni och Du. Jag förutsätter att folk jag anlitat i serviceyrken Ni:ar mig och likaså om jag t ex jobbar i en affär/butik skulle jag aldrig Du-tala en potentiell kund och vill inte heller bli Du-talad i dessa sammanhang.

Man behöver dock inte göra det lika tydligt som det är i t ex sydeuropa men har även med respekt att göra genrellt. Likaså säger jag Ni till äldre människor än mig själv och till folk man itne känner som man t ex träffar på gatan. För mig känns det faktiskt ohyfsat att t ex gå på restaurang, butiker och bli Du-talad. Du säger jag/an generellt bara till folk man känner, kompisar, familjemedlemmar.

Exmpel ur verkligheten till okända personer och serviceyrken,

- "Ursäkta, Ni tappade plånboken"
- "Ursäkta, behöver Ni hjälp med något?"

- "Behöver Du hjälp?"
- "Du där, vet Du var jag kan hitta den här gatan?"

Jag lägger dock inte betoningen på Ni utan det kommer helt naturligt. Att lägga betoningen på Ni kan däremot få motsatt effekt, Vi och De, nedsättande och liknande utan jag använder det som naturligt i mitt språk.

Detta tycker jag inte på något sätt är några översittarfasoner och liknande utan mest bara en sorts respekt för andra människor.

Detta tycker jag inte på något sätt är några översittarfasoner och liknande utan mest bara en sorts respekt för andra människor.

Jag skiljer på Ni och Du. Jag förutsätter att folk jag anlitat i serviceyrken Ni:ar mig och likaså om jag t ex jobbar i en affär/butik skulle jag aldrig Du-tala en potentiell kund och vill inte heller bli Du-talad i dessa sammanhang.

Man behöver dock inte göra det lika tydligt som det är i t ex sydeuropa men har även med respekt att göra genrellt. Likaså säger jag Ni till äldre människor än mig själv och till folk man itne känner som man t ex träffar på gatan. För mig känns det faktiskt ohyfsat att t ex gå på restaurang, butiker och bli Du-talad. Du säger jag/an generellt bara till folk man känner, kompisar, familjemedlemmar.

Exmpel ur verkligheten till okända personer och serviceyrken,

- "Ursäkta, Ni tappade plånboken"
- "Ursäkta, behöver Ni hjälp med något?"

- "Behöver Du hjälp?"
- "Du där, vet Du var jag kan hitta den här gatan?"

Jag lägger dock inte betoningen på Ni utan det kommer helt naturligt. Att lägga betoningen på Ni kan däremot få motsatt effekt, Vi och De, nedsättande och liknande utan jag använder det som naturligt i mitt språk.

Detta tycker jag inte på något sätt är några översittarfasoner och liknande utan mest bara en sorts respekt för andra människor.