"Fribergs Gurkor" - varifrån kommer uttrycket ursprungligen?

Fribergs gurkor

Jag har nyligen läst om lite Tove Jansson (bl.a. Anteckningar från en ö och Bildhuggarens dotter) och fäst mig vid ett uttryck som TJ använder några gånger om saker som förstörts, försvunnit i storm etc: »Alltihop har gått
med Fribergs gurkor.« Jag har aldrig hört uttrycket eller läst det på annat håll.
Kan det vara finlandssvenskt eller t.o.m. lokalt där, från trakten av Borgå? Eller är det känt nånstans i Sverige också? Man undrar över varför det förekommer i samband med gurkor.

Den som undrade var Brita Öller, Alingsås, flitig bidragsgivare till Folkminnen ända från starten. Hennes brev var insänt i februari 2004. Uttrycket att något har »gått med Fribergs gurkor« finns inte i Pelle Holms Bevingade ord eller dess efterföljare, Birgitta Hellsings, Magdalena Hellquists och Anders Hallengrens Bevingat. Det saknas i Herbert Friedländers Varför säger man så?, Jan-Öjvind Swahns Varför säger vi så? och andra liknande böcker där man kan hitta information om gåtfulla talesätt. Lyckligtvis kände ett femtontal av Folkminnens lyssnare igen det. Av deras brev framgår att uttrycket är välkänt i två från varandra vitt skilda områden: svenskbygderna i södra Finland och Skåne. Från andra områden kom bara stänkvisa belägg. Ett var insänt av Gun
Särndahl, Skövde, som berättade att hennes man, uppväxt utanför Lidköping, brukade använda det när han spelade kort och det inte gick så bra: »Nu gick det som med Fribergs gurkor – rakt åt helsike!«

Den vanligaste formen i de finlandssvenska breven är: »Det gick till Gud som Fribergs gurkor.« Anders Stenmark, Björkö, Åland, trodde sig veta vem Friberg i talesättet var: Har pejlat lite bland släkt och bekanta här på Åland, och nästan alla jag talat med känner igen uttrycket och använder det aktivt. En person som jag talade med ringde i sin tur vidare till en person vars mor är kusin med den Friberg som uttrycket härstammar ifrån.

Denne Friberg hette Ernst Friberg och var bosatt i Hellesby i Hammarlands kommun på västra Åland. Han, liksom många andra åländska jordbrukare, odlade gurkor på friland. Gurkodling och även inläggning av gurkor har haft stor betydelse för många åländska jordbrukare sedan efterkrigstiden och nästan in i våra dagar. Enligt informanten skall således Friberg en gång när gurkskörden gick helt på tok ha sagt: »Dom for till Gud.« Uttrycket
så som det sägs på Åland är: »Dom for till Gud som Fribergs gurkorna.« Betydelsen är att något blir helt förstört. Tove Jansson kan väl ha fått uttrycket från Åland? Det kan ju också vara så att uttrycket var myntat innan »vår« Friberg började odla gurkor men att han får stå som den som myntade det för att han har samma efternamn.

Monica Lindroos kunde intyga att uttrycket är välkänt i Åbolands skärgård, där hon har tillbringat alla sina somrar sedan barndomen. Det var hennes mormor som gjorde henne bekant med »Fribergs gurkor«. Anders Baarman, bosatt i Stockholm men född i Ingå socken vid Finska viken, skrev till Folkminnen att »dom for till Gud som Fribergs gurkor« är ett levande uttryck i Ingå som används om saker som går till spillo. Men ingen vet vem denne Friberg var. Det kom också uppgifter från Pellinge i östra Nyland, från den skärgård där Tove Jansson vistades. Även där lever uttrycket fortfarande.

De skånska uppgifterna kom bland annat från Kristianstadstrakten, Kävlinge och Billesholm. I de skånska breven nämns inte Gud; där är uttrycket »det gick som med Fribergs gurkor« eller »det gick åt helvete som med Fribergs gurkor«. En av brevskrivarna, Martin Tornblad, Göteborg, kunde peka ut en skånsk upphovsman till talesättet:

Min far, Åke Tornblad, var i sin ungdom anställd på Andersson & Johansson, senare Höganäskeramik, där han omkring 1948 fick höra talesättet om Fribergs gurkor. Historien skulle vara att en tidigare anställd på Andersson & Johansson, som hette just Friberg, pratade vitt och brett om hur otroligt fint hans gurkor växte och vilken god skörd det skulle bli. Nu gick det inte riktigt som han hade tänkt sig. Under semestern blev det torka, och hela hans gurkskörd blev totalt förstörd. Fribergs arbetskamrater, som tidigare blivit tämligen trötta på hans skryt, frågade så klart hur det gick med hans gurkor.
Först var han inte så intresserad av att svara, men till sist sa Friberg: »det gick åt helvete«. Därefter användes uttrycket »det gick åt helvete precis som med Fribergs gurkor« när något inte blev som det skulle i keramikverkstaden. Enligt min far var detta uttryck tämligen vanligt i Kullabygden vid denna tiden. I slutet av 70-talet var min far tillbaks på
Höganäskeramik som frilansare, och uttrycket var då fortfarande i bruk.

Om man enbart nöjde sig med de finlandssvenska och skånska brevens vittnesbörd, så skulle Friberg antingen vara en jordbrukare på Åland eller en hobbyodlare i Höganäs. I valet mellan dessa båda alternativ kan man tycka att vågskålen väger över åt Åland, dels för att uttrycket verkar vara så fast etablerat i Svenskfinland, dels för att formuleringen »det gick till Gud som Fribergs gurkor« verkar ursprungligare med sin komiska kontrast mellan högt och lågt. Men det visade sig finnas ett tredje alternativ! Vi fick ett brev från
den nyligen avgångne riksarkivarien Erik Norberg, Hässelby, som berättade att man i hans familj har känt till uttrycket »Det/han/hon har gått till Gud som Fribergs gurkor« sedan åtskilliga generationer. Hans mor har fått det från sin mor, som var född Friberg. I familjen tror man att det kan härledas till en stamfar som hette Friberg och som var trädgårdsmästare. Erik Norberg skriver:

1809 invandrade till Stockholm, Maria församling, smålänningen Israel Friberg, född i Lommaryds socken, Jönköpings län. Han etablerade sig ganska snart som trädgårdsmästare och framgångsrik grönsaksförsäljare på Södermalm. Affärerna gick väl och han blev en betydande fastighetsägare. Trädgårdsmästeriet gick i arv till sonen Carl Johan och sedan till sonsonen
Emil. Israel kan ha varit en gudfruktig person, åtminstone i språket, och när han tillfrågades hur odlingarna artade sig kunde orden falla på följande sätt: »Hur går det med dina gurkor, Friberg?« – »De har gått till Gud«, kunde svaret bli om skörden varit dålig. Av detta följde sedan uttrycket »Det/hon/han har gått till Gud som Fribergs gurkor«.
Israel Friberg som var min mormors farfars far gick samma väg som sina gurkor 1863 och ligger sedan dess på Katarina kyrkogård i Stockholm.

Enligt traditionen i Erik Norbergs familj skulle det alltså ha varit den förste trädgårdsmästaren Friberg som gav upphov till uttrycket. Något som inte kan uteslutas är att det var sonen Carl Johan eller sonsonen Emil som sa att gurkorna hade gått till Gud. Under alla förhållanden är tre generationer Friberg, alla trädgårdsmästare i Stockholm, ett starkt argument för att det var där uttrycket myntades någon gång på 1800-talet. Från Stockholm spred det sig i flera riktningar och kom att leva kvar dels i Finlands svenskbygder, dels i Skåne.

Någon gång på sextiotalet dök det upp en man på Hven. En man som hette Friberg. Likt en gubbe i lådan så fanns han bara där och hade arrenderat ett stycke jord. Han skulle odla gurkor. ”Fribergs Gurkor”. Så stod det på skylten utanför huset som han hade hyrt.

Det sas att han precis hade kommit ut från fängelse, att han var bankrånare, eller mordbrännare eller möjligtvis dynamitard. En trevlig prick var han hur som helst denne Friberg, med många strängar på sin lyra. Förutom gurkodlande då kanske.

Friberg var en skicklig mekaniker, en duglig murare, kunnig i sotning och han såg bra ut.

Friberg var helt enkelt en vänlig själ som tyckte om att hjälpa till och på en ö finns det alltid behov av en sådan person. Det började med att han fick igång Olaussons traktor som inte fungerat på ett år. Sen fick han ordning på Petterssons skorsten som alltid ville ryka in. På den vägen fortsatte det. Friberg hade mycket att stå i och blev snabbt en populär person. Med gurkorna gick det väl lite si och så.

Om folk hade varit ärliga och uppriktiga så hade de kunnat berätta för honom att stället han valt för sin gurkodling var sämsta tänkbara. Ett torrt, skuggigt och blåsigt ställe. Men öfolk har en tendens att utgå från att just deras ö är världens medelpunkt och därför utgår de också från att alla vet allt om just deras ö. Summa summarium så sa ingen till. Dock hade folk lite dåligt samvete när de såg hur illa det gick med odlandet. I den andra vågskålen fanns dock all hjälp de fick från Friberg och hans kunnande i smått och stort, detta vägde helt enkelt tyngre.

Han tjänade inga pengar den gode Friberg men han blev snabbt en populär och accepterad person på ön, inte minst bland damerna. Till slut blev det dock sensommar och dags för att skörda de där gurkorna. Friberg började se dyster ut och det var alldeles uppenbart att gurkodlandet var ett stort fiasko. En dag var han bara borta, det ryktades om obetalda räkningar och en äkta man med ett hagelgevär.