Att trippa på jobbet [Psilocybe Cubensis - Golden Teacher]

När jag vaknade denna morgon, fredagen den 13, var jag mycket spänd. Jag hade under natten haft en dröm, dels om att hitta min bortsprungna katt; dels om att knarka på jobbet... Och det senare skulle gå att genomföra!

I drömmen hade det visserligen gällt stora mängder amfetamin (vilket jag har drömt om flera gånger i veckan, ända sedan jag tog den sista dosen), men i verkligheten gällde det svamp: Psilocybe Cubensis - Golden Teacher, som i en stor ziplock-påse hade inhandlats från Ajs under en skum transaktion, under vilken han instruerat mig att inte äta alla svamparna på en gång och sedan tillagt, att han själv hade fått god effekt på en dos motsvarande ungefär 40 % av den mängd svamp, som jag nu hade i min ägo.

Nå, för att återvända till den egentliga berättelsen steg jag upp ur sängen under spänd förväntan och svepte kaffekoppen, som mina föräldrar serverar mig varje morgon, tog farväl av farsan, ställde undan kaffekoppen, plockade fram svamppåsen och gick sedan in på toaletten. Jag hade nämligen inte riktigt kunnat konstatera farsans avfärd, så jag tog det säkra före det osäkra.

Hur som helst var det mindre svamp i påsen än i mitt minne. Kanske hade jag förletts av min dröm om de osedvanliga amfetaminmängderna, men jag hade å andra sidan inte heller fått tillfälle att granska påsens storlek och innehåll alltför noga i samband med själva köpet. Man vill ju inte sitta och posera öppet med narkotika i en park, och jag tog honom på orden.

Efter att i tanken ha svävat iväg under erinrandet av omständigheterna kring köpet, kollade jag på klockan, och ansåg det därefter som hög tid att börja knapra i sig svamparna, om jag skulle hinna med bussen. De första fem svamparna räknade jag och tuggade noggrannt, men därefter tappade jag räkningen och tänkte ungefär "den där stora svampen borde jag nog ta" och "ett par små till kan ju inte skada" och "bäst att stoppa i sig några fler", tills jag hade satt i mig ungefär halva påsen, och skyndade mig sedan att borsta tänderna, ta på mig kläderna, ta med mp3-spelaren, låsa dörren, springa till bussen och tända en cigarett på vägen.

Cigaretten, eftersom den å ena sidan var dagens första, och å andra sidan en cigg rökt efter ett stressmoment, smakade underbart; bussen kom också strax efter dess avslut. Perfekt timing!

När jag satt på bussen, kände jag mig litet orolig i magen, och funderade på den möjliga orsaken. Var det kaffet på fastande mage? Spänningsmomentet? Cigaretten? Svampen? Kombinationen? Medan jag satt där och funderade, lyssnade jag på Dissection - Storm of the Light's Bane (legendarisk black metal, för er som inte visste) och tittade ut genom fönstret. Lamporna därutanför påminde mycket om svampar, slog det mig.
Var det ett sammanträffande, eller hade jag bara aldrig tänkt på det tidigare?



När jag steg av bussen, blev jag smått överväldigad av komplexiteten i kullerstensmönstret på marken och tyckte mig ana de allra första, märkbara effekterna. Jag promenerade vidare mot jobbet, eller snarare praktikplatsen, där jag är placerad för återanpassning till samhället efter min vända till behandlingshemmet. På vägen passerade jag en parkeringsautomat, vid vilken jag alltid stannar i hopp om att finna en slant eller två. Den hade inga pengar åt mig -- för tillfället --, så jag gick vidare.

När jag kom innanför dörren och gick uppför den välbekanta trappan, dånade fortfarande Dissection i lurarna, och jag hörde därför inte min överordnades tilltal, varför han knackade mig på axeln och jag tog ut ena örsnäckan. "Vi skall på sammanträde idag, så ni får vara ensamma", sade han. Den upplysningen kunde inte vara mer läglig, tänkte jag, och tackade i tysthet mp3-spelaren för dess utmärkta alibi. Verkade jag borta, så var jag ju bara inne i musiken...

Jag hängde av mig rocken och gick därefter till kaffe- och frukostkön, där jag -- pang! -- drabbades av trippen som ett blixtnedslag. Jag blev helt konfys och tog därför bara en macka och en kopp kaffe och skyndade mig därifrån under stor yrsel och viss sinnesförvirring.

Efter att ha snubblat in på kontoret, satte jag mig vid bordet och pustade ut. Jag hade absolut ingen aptit på mackan, men drack litet av kaffet. Det smakade väldigt märkligt och mycket bränt. I magen kände jag en sugande känsla, och den skulle snart komma att ökas betydligt.

Strax dök en arbetskamrat upp. Hur som helst nickade jag bara till honom och fortsatte lyssna på musiken, och kände mig som inlindad i en skyddande livmoder av black metal. Vid det här laget företedde omvärlden ett flertal besynnerliga och imponerande förändringar. Fokuserade jag på ett föremål, zoomades blicken, och tredimensionaliteten var kännbar på ett fysiskt plan.

På bordet stod en burk med färgpennor, vars uddar var riktade uppåt, och nu växte och krympte de om vartannat och i olika takt, så att pennburken liknade ett astmatiskt piggsvin med växtvärk och i full färd med att explodera. Väggarna andades djupa andetag och blåste på yuckapalmen, så att bladen vajade i vinden, och golvet rörde sig.

Egentligen rörde sig inte golvet, utan bara prickarna under golvet, som tydligen var belagt med glas. Åtminstone såg det ut så, när jag fokuserade på prickarna -- och jag kunde märkligt nog fokusera på alla prickarna samtidigt och inte bara en eller ett par närliggande åt gången --, men när jag i stället fokuserade på fogarna i golvplattorna, låg "glaset" stilla, medan prickarna flöt bort.

Nu började också färgerna uppträda litet märkligt. Om man föreställer sig synsinnet som en filmkamera kapabel att i realtid pränta omkring 24 fyrfärgsbilder i sekunden, så hade nu exponeringstiden ökats, så att bilderna blev smetiga och färgtrycken dessutom hamnade (liksom vid feltryck i tidningar) inte direkt ovanpå varandra utan hela tiden litet grand utanför, så att prickar och streck mångdubblades i olika färger. Samtidigt upplevde jag naturligtvis s. k. tracers, där de gamla synintrycken för en tid låg lagrade på näthinnan, så att exempelvis en hand betedde sig vid en hastig rörelse som två eller flera händer, vilket syntes mig intressant att iakttaga. Jag var förtrollad av alla effekter, men med jämna mellanrum återvände dock verklighetsuppfattningen.

Nu slogs jag också av en insiktsliknande metafor. Verkligheten är ett gummiband: den kan tänjas och tänjas, men förr eller senare tar det stopp, och den flyger tillbaka för att slå en i ansiktet.

Medan jag var intresserad av att studera min psykedeliska verklighetsuppfattning, störde mig emellertid den i magen belägna sugande känslan, vilken nu utvecklats till en vortex, en enorm malström, som likt ett svart hål tycktes slita och dra i mig, samtidigt som jag kunde känna varenda cell i kroppen byta polaritet, så att elektriska energier strömmade i mig åt än det ena, å än det andra hållet. Det var en lustfylld men koncentrationskrävande känsla, och jag var tvungen att hålla fast mig i stolen, eftersom hela rummet rusade runt och fram och tillbaka.

Efter att ha suttit med ett barns nyfikenhet och flinat för mig själv under en grundlig inspektion av omvärlden tillika en oöverskådlig tidsrymd, reste jag mig slutligen upp för att leka med min egenhändigt tillverkade leksak bestående av en extra grov blompinne samt en träkula, vilka förbands med en kedja bestående av 70 små nyckelringar. Till denna miniatyr av ett medeltida vapen hörde även ett plaströr, som trätts över en träcylinder monterad på en platta. Målet var med leksaken och leken i fråga att med ett slag förmå kedjan att slingra sig runt röret och lyfta samt fånga detta. Det är en komplicerad lek, som kräver viss färdighet, men jag har övat mycket på detta tidsfördriv i brist på egentliga arbetsuppgifter.

När kedjan slingrade sig runt röret, tycktes leksaksvapnet ha förvandlats till en s. k. mångsvansad katt, alltså en piska med flera ändar, eftersom synintrycken inte rensades utan stannade kvar på näthinnan, och kedjan blixtrade också i ett flertal färger.

Det var mycket meditativt att stå där och slingra kedjan runt röret, medan jag blev allt mer kissnödig. Jag kände mig som en jätte, och röret hade förvandlats till en lyktstolpe. Till slut blev jag emellertid tvungen att gå på toaletten, och jag fann det mycket lustigt, att det luktade snopp att kasta vatten.

Efter att ha uträttat mitt behov, tvättade jag händerna och betraktade ansiktet i spegeln. Pupillerna var stora som LP-skivor, och jag hade ett brett flin från öra till öra, och jag kunde knappt känna igen mig själv. Jag såg faktiskt mera ut som en katt än som mig själv, och ju mer jag tittade, desto mera kattlik blev jag, och detta fick mig att rodna och gå ut från toaletten.

Rökpaus på taket

Jag kände mig röksugen och tog därför på mig rocken, varvid jag fumligt stötte till någon kostymnisse från en annan avdelning, men han verkade inte ta någon notis om mig. Ingen hade för övrigt anmärkt på mitt besynnerliga uppträdande, men å andra sidan beter jag mig ungefär så här konstigt varenda dag.

Efter att ha fått på mig rocken och halsduken, smet jag iväg uppför den vindlande spiraltrappan, som höljd i dunkel leder upp mot byggnadens yttertak. Solljuset träffade mig där uppe med en ansenlig kraft, och jag satte mig på knä, dels för att undkomma den skarpa solen, och dels för att tända cigaretten. Jag kupade handen kring tändarlågan, som tycktes befinna sig oändligt långt borta från cigaretten.

Jag reste mig sedan upp och blickade ut över den myllrande staden nedanför mig. Den som någon gång läst Röda Rummet av August Strindberg och fått en litterär upplevelse, förstår vad jag menar. Jag kände mig som en upphöjd stenstod långt ovan det kryllande livet av små fordon och ännu mindre människor. På något närmare håll upptäckte jag grusbeläggningen på taket och förundrades över stenarnas antal. Hur kan de vara så många?!

Efter att ha betraktat myriader av stenar och åter stenar, vilka jag nu kommit att betrakta som mina undersåtar, reste jag mig och gick heroiskt uppför det anslutande och sluttande taket och betraktade utsikten från andra håll, innan jag på taket hittade ett mycket slitet och ärgat mynt. Nu kände jag mig som en arkeolog med ett urgammalt fynd för ögonen och studerade myntet med stor noggrannhet, innan jag besviken kunde konstatera årtalet. Myntet var präglat 2002.

Jag stoppade myntet i fickan och vandrade över taknocken och fortsatte i nedförsbacke mot en ventilationstrumma, som knäppte och sprakade på ett förunderligt vis. Jag satte örat mot öppningen och föreställde mig pyttesmå män, som spelade på bongotrummor, och nu var jag en antropolog på upptäcksfärd i en avlägsen världsdel. Jag tittade in i ventilationstrumman och blev litet besviken över att inte finna några bongotrummande små gubbar, varvid jag åter kom att tänka på metaforen med verkligheten som ett gummiband. Bakom ventilationstrumman uppenbarade sig för mig en aldrig tidigare skådad byggnad. Har den uppförts helt nyligen, eller har jag aldrig lagt märke till den? Är det en hallis?

Det var ingen hallucination, så jag gick tillbaka över taknocken och in igen, nedför den mörka spiraltrappan och satte mig vid bordet igen och låtsades vara vid mina sinnens fulla bruk, om någon tilltalade mig.

Jag funderade ett tag på att gå bort till Ajs, som arbetade alldeles i närheten, men jag hade ingen bra förevändning, och det skulle inte se bra ut att dyka upp bäng och fråga efter honom utan orsak. Dessutom kändes det som ett uppdrag värdigt Columbus att ta sig över till den närliggande byggnaden.

Lunchen och slutet på trippen

Där satt jag, tills jag fick ett telefonsamtal från en annan arbetskamrat, som knappt hade varit på jobbet idag. Han ville ta en pizza med mig, och jag var hungrig, så jag vågade mig ut och hittade mot förmodan fram till pizzerian.

För att kunna äta pizza var jag tvungen att ta ut pengar, och på vägen passerade jag den ovan nämnda parkeringsautomaten och stannade vid den och knäppte upp rocken, i tron att den var en bankomat. Och den gav mig en krona!

Senare gick jag till den riktiga bankomaten och tog ut pengar, och trippen höll på att ta slut, så här vid lunchtid.

Efter att ha ätit pizzan kände jag en behaglig tillfredsställelse och strömvirveln i magen hade stillats, liksom de vilda hallucinationerna. Afterglowen varade ett par timmar och yttrade sig mest i koncentrationssvårigheter -- något som till en och annans förtret har fördröjt den här tripprapporten.

Nåväl, för att återvända till den överväldigande komlexiteten och maskuliniteten i din fantasifulla berättelse och snark och dance & drums baby.........Sluta vara så jävla pk någon gång och lär dig något anständigt språk som grekiska.

5/5

Mästerligt!

+++++

Antar att det bara är du som kommer undan med att vara trippad på svamp när du jobbar. För övrigt en högst underhållande rapport, upplevde liksom en behaglig känsla i magen när jag läste den

Haha vad kul att det funkade 5/5 får du av mig
(ska man peta i sig en 2ct4 till om man inte känner sig mer än skitskumm efter 3h?)

Får väl ta att instämma i hyllningarna. Denna rapporten innehöll det mesta, en udda trippsituation, en intressant substans och ett bra språk. 5/5

Hmm... Hur menar du nu? Jag börjar nämligen misstänka, att ordvalen "kissnödig" och "snopp" har stört dig på något fundamentalt plan, men jag kände mig som ett litet barn under själva trippen, så det vore helt fel att använda ord som pissnödig och kuk, vilket jag antagligen skulle ha gjort vid referens till ett toalettbesök i nyktert eller alkoholberusat tillstånd. Eller tänker du på min meningsbyggnad? Anar du möjligen vissa latinismer? För i så fall får jag skylla på min filologiska bakgrund.

Tack i alla fall för det höga betyget, i synnerhet som kontrast till den besynnerliga kritiken.

Tack. I så fall har jag för övrigt lyckats överföra min magkänsla till dig.

Ja, vad trodde du?
Du hade väl käkat precis samma svamp och blivit ungefär lika skruvad...?

Va? Har du redan petat i dig en 2ct4?

Bugar ödmjukast för din kärnfulla sammanfattning.


Tack. Jag valde själv att trippa på jobbet för kickens skull. Jag övervägde att sjukskriva mig och trippa hemma, men det var roligare att gå dit.

Ja, självklart visste jag att den funkade
Du fick nog lite starkare tripp än mig, men jag klagar inte på min

Shit vad jag börjar bli skum nu.. det rör sig lite i ytterkanterna av synfältet å jag har svårt att bygga ord