Citat:
Ursprungligen postat av
Lava
Förmår du bara skapa irrelevanta inlägg? Har du svårt att förstå vad du läser? Du blandar ihop flera olika ekonomiska frågor.
Att höginkomsttagare kan ha fått större skattesänkningar i kronor innebär inte att låg- och medelinkomsttagare inte också har gynnats. Det är två helt olika påståenden. Du hänvisar till Finansdepartementets fördelningspolitiska beräkningar. Finansdepartementet har klargjort i media att sänkt livsmedelsmoms, förändrade avgifter, sänkt reduktionsplikt och lägre drivmedelsskatter sammantaget beräknas öka hushållens konsumtionsutrymme med omkring 40 miljarder kronor. Effekten av Tidös politiska politik har gång på gång bedömts vara positiv i samtliga inkomstgrupper och proportionellt störst i de lägre inkomstskikten, under antagandet att prisförändringarna får fullt genomslag. Det är alltså inte bara höginkomsttagare som gynnas av reformerna, det är ett påstående som vänsterns idioter upprepar i tron att det då blir sant. Till detta kommer förstärkta jobbskatteavdrag, skattesänkningar för pensionärer och det nya tandvårdsstödet för äldre, där patienten endast betalar 10 procent av referenspriset för behandlingar som omfattas.
Du tar sedan upp bistånd, klimatpolitik, folkbildning, arbetslöshet och förväntade tillväxteffekter. Det är separata frågor som kan diskuteras, men de motbevisar inte de konkreta ekonomiska lättnader som genomförts för hushållen. Jag har inte hävdat att alla fått exakt lika stora förbättringar eller att varje enskilt hushåll fått högre total köpkraft oavsett livssituation. Min poäng är att Tidöpolitiken innehåller omfattande, brett verkande ekonomiska lättnader som kommer stora delar av befolkningen till del.
Diskussionen är slut.
Sedan 90-talet har marginalskatterna på höga inkomster sänkts kraftigt, förmögenhetsskatten, arvsskatten, gåvoskatten och den statliga fastighetsskatten avskaffades. Detta har lett till att kapitalskatter i dag ofta är lägre än skatten på lönearbete, vilket har gynnat dem som äger aktier, fastigheter och företag.
Allt detta har arbetarna fått betala för:
Genom sänkta ersättningsnivåer, skärpta regler och utebliven indexering (att taken inte följt löneutvecklingen) har utgifterna för a-kassa, sjukförsäkring, förtidspension/sjukersättning, bostadsbidrag och barnbidrag minskat dramatiskt i relation till samhällsekonomin sedan 1990-talet.
Under 1980-talet lade staten tiotals miljarder (i dagens penningvärde) på räntesubventioner och statliga bostadslån för att hålla nere boendekostnaderna. Dessa avvecklades nästan helt under 1990-talet och ersattes i stället av fastighetsavgifter och ökad beskattning av boende och energi.
Statens investeringar i järnvägar, vägar, vatten- och avloppsnät samt offentliga byggnader har under flera decennier legat på en lägre andel av BNP än under efterkrigstiden fram till 1990-talet, vilket skapat en stor underhållsskuld.
Inom själva välfärdstjänsterna har det skett en kraftig strukturförändring där antalet sjukhusvårdplatser och särskilda boenden för äldre har minskat kraftigt per capita, samtidigt som vården flyttats över till öppenvård, hemtjänst och anhörigomsorg.
När välfärden öppnades av högern för privata utförare, upphandlingar och kundvalssystem krävdes omfattande system för kontroll, fakturering, uppföljning och tillsyn hos både kommuner, regioner och privata bolag. Parallellt har skärpta lagkrav på journalföring, kvalitetsredovisningar, riktade statsbidrag med separata ansökningar samt ökad juridisk prövning flyttat resurser och arbetstid från mötet med patienter och elever till dokumentation.
Att vanligt folk ändå röstar på Moderaterna handlar om hur synen på den egna ekonomin har förändrats. När bostadspriserna skjutit i höjden och fler fått sparande i fonder börjar många löntagare identifiera sig som kapitalägare, trots att de i grunden lever på sin lön. Samtidigt tar dom för givet att arbetslöshet, långvarig sjukdom eller en svag pension inte ska drabba dom själva, förrän dom väl står där.
När välfärden sedan hackar är det ironiskt nog den marknadsstyrning och byråkrati (New Public Management) som borgerligheten infört som skapar ineffektivitet i vården och skolan. Ändå lyckas samma partier framställa sig som lösningen på problemen, samtidigt som ansvaret för pressen på välfärden styrs över mot invandring och bidragstagare.
När konsekvenserna av eftersatt underhåll, ojämlikhet och urholkade skyddsnät sedan visar sig i form av otrygghet, gängkriminalitet och pressad hushållsekonomi, flyttas fokus till hårdare tag, straff och disciplin i stället för förebyggande socialpolitik. Och i takt med att mer skattepengar fastnar i administration och kontrollsystem sjunker också medborgarnas vilja att betala skatt, vilket spelar skattesänkarpolitiken rakt i händerna.”