Nej...hur fan ska man göra

Samma här. Mina somnar också då (ca. 19.30) och sover hela nätterna, så i praktiken borde det inte vara hinder för ett aktivt sexliv. Men lika aktivt är det inte längre i ärlighetens namn.

Jävla tur ni har då... Hos oss funkar dom som det ultimata preventivmedlet. Sambon sover i vår säng med yngsta (6 månader), jag med den mellersta (som är 2 och ytterst orolig om natten) i hans juniorsäng och äldsta (7) sover i en våningssäng hon aldrig kommer vänja sig vid, och därför tillslut knölar ned sig hos mig eller hos sin morsan.
Får ta igen det där när dom flyttar hemifrån.

Nu vill jag inte agera någon slags supernanny, utan ni har säkert gjort det ni kan. Men jag kommer ihåg när vår äldsta var mellan 1½- 2 år gammal. Då sov han lite oroligt. Då la vi oss i ett rum tillsammans för att min fru inte skulle peta på honom så fort han gnydde (jag vaknar nämligen inte så lätt). Det tog två veckor, efter det har han alltid sovit hela nätterna.

Jag tycker du ska följa din känsla, vill man inte ha barn ska man inte skaffa några, att välja ett barnlöst liv är mycket bättre än att skaffa dem bara för att de stämmer överens med rådande sociala konventioner.

Jag skaffade barn relativt tidigt (första vid 22 års ålder andra vid 24) och det har passat mig bra, bor fortfarande (och trivs) med deras mamma, så man behöver inte bli olycklig, men självklart finns det stunder, precis som det fanns i singellivet, när livet känns jobbigt. Jag har inte känt att jag saknar friheten singellivet innebar, men för vissa kan det bli en fruktansvärd chock, och du som redan innan verkar känna det bör nog tänka dig för ordentligt, du behöver i alla fall inte oroa dig för att mänskligheten dör ut bara för att du skippar förökningen

Jag tror bitterheten generellt grundar sig i en dålig relation och valet av fel partner, inte i barnen.

Håller med fullständigt. *oneliner*

För att inte bli raderad så får jag väl tillägga att det nog är allt för många barn som råkar ut för partners med dåliga relationer.. Men det är ett olösligt pussel för två föräldrar som *hatar* (inte älskar) varandra men älskar barnen. Antingen så "skadar man barnen" genom att separera och berätta att världen inte är så vacker som barnen trodde, att mamma inte älskar pappa, att pappa inte älskar mamma, att de inte ens känner för att leva tillsammans och framför allt att nån av dem ska lämna barnen, eller så sväljer båda skiten tills det puttrar ut lite då och då i form av bråk, skrik, höga ord, okvädelser osv.. I båda fallen råkar barnen illa ut. Om man separerar så känner man att man sviker barnen, om man stannar kvar så känner man att barnen blir lidande..

Jag tänker inte skriva något "svar", självklart har jag förslag till svar på ett sådant problem, men alla får tänka själva.

Men visst (tror jag) är det vanligt med dåliga relationer med felaktiga partners, skulle jag gissa så skulle 60% bli lyckligare med någan annan, 30% hellre vara singlar, 10% stanna nöjda.

Nu är säkert inte en mindre kompetent supernanny än vad jag är, men vi spar med nya försök då den minsta inte jävlas med att käka var tredje minut nattetid. Med andra ord, sover inte så jävla illa med 2-åringen i jämförelse med sambons situation...

Är TS månne ännu mer avskräckt nu...?

Nu är säkert inte en mindre kompetent supernanny än vad jag är, men vi spar med nya försök då den minsta inte jävlas med att käka var tredje minut nattetid. Med andra ord, sover inte så jävla illa med 2-åringen i jämförelse med sambons situation...

Är TS månne ännu mer avskräckt nu...?