Kvinnor väljer ensamhet i allt större utstäckning

Så är det kanske. Trots att våra nära relationer är det viktigaste vi har. Det är nog de de flesta tänker på när de ligger på sin dödsbädd.

Finns en anledning till att jag skulle välja bort man och barn och det är allt merjobb i vardagen. Att redan ha ett heltidsjobb som tjänsteman med allt det innebär, och sedan även behöva vara projektledaren i hemmet/familjen. Det blir liksom ett heltidsjobb.

Pendling till och från jobb, sen minst 8 timmars arbetsdag, skjutsa ungar till och från skola, hålla koll på deras scheman plus sitt eget plus mannens, packa ryggsäckar och fixa mat. Städa, laga mat, tvätta, aktiviteter, träffa vänner, träffa familj, födelsedagsfiranden osv osv osv. Rena utmattningen.

Sedan hålla sig attraktiv i allt det med hudvård, hårvård, träning, vara sexig för sin partner… ansiktet hänger ju i golvet när man får en stund över av trötthet.

Sen finns det väl säkert män som hjälper till och drar hälften av lasset. Men de männen verkar alltid vara upptagna

Jag är lojal mot mina barn och mina vänner. Det har inget med att jag föredrar att bo själv att göra.

Precis

Svenska kvinnor har mycket gemensamt med svenska män, men dom skiljer sig på en punkt..
Kvinnorna lever genom Instagram, tiktok, reality serier på Netflix. Dom bombarderas dagligen med bilder på folk som har "perfekta liv", män som ser ut som fotomodeller osv. Så i deras värld är en normal man inte bra nog. Allt förutom den falska bilden dom matas med är skit.

När svenska kvinnor sedan nätdejtar så blir dom överrösta med tusentals män som är "intresserade" så dom får även en falsk bild om sitt marknadsvärde, vilket förstärker problematiken.

Säger encilen.

Kul för övrigt att vispianus läser Femina.

Jag är gift så någon incel är jag knappast.

Nu tycker jag du buntar ihop grupper lite väl mycket. Det låter som du betraktar kvinnor på nätet mest och dömer efter vad du ser där, dvs de som gör mest väsen av sig.
Alla de kvinnor som lever sitt högst vanliga "tråkiga" liv går liksom under radarn och syns inte på de arenorna. Bojkottar man sociala medier och träffar kvinnor regelbundet i verkliga livet inser man att de där bekräftelsekåta "nätlevande" donnorna är en minoritet.

Dom flesta kvinnors enda hobby och intresse är at att svajpa på tiktok och Instagram. Dom lever med sin mobil, den är deras partner.

Jag träffar mycket kvinnor. Jag är gift med en kvinna och har två döttrar i tonåren. Så jag har rätt bra koll.

Då har du bara gjort kassa val helt enkelt.
Jag känner massvis med (vuxna) kvinnor och vet bara en som är beroende av sin livsgnista genom insta. Hon är rätt outhärdlig även irl för de flesta så jag vet vad du talar om.

Män som har det omöjligt att hitta en kvinna brukar det vara något knas med, samma gäller kvinnor. Antingen har människan alldeles orimligt höga förväntningar, tänk typ en snubbe som jobbar deltid på något elvaruhus och har samma lakan som han haft sedan mellanstadiet som förväntar sig hitta en miss Sverige som är sexig/omtänksam/tar hand om hemmet och samtidigt helst aldrig legat med någon annan. Eller en brud som är lite mullfet och jobbar som receptionist och vill hitta en svinrik hunk som har en privatjet.

Nej, är man någorlunda funtad och inte totalt sociala medier-/porrskadad så är det inte så jävla svårt att hitta en partner man kommer trivas med.

Men en sak jag tror hela vår generation lider av, både män och kvinnor, är någon orimlig förväntan att hela förhållandet ska vara guld och gröna skogar. Fjärilarna i magen kommer gå över, man kommer ha tuffa tider när man kanske snabbt sneglar på någon annan människa, det kommer bli en monotoni till och från, men är man inte en total jävla latmask och faktiskt ser förhållandet som ett projekt som behöver arbete och kontinuitet så kommer man långt. Att träna är jävligt jobbigt i stunden men gör att du mår mycket bättre i längden. Samma sak gäller relationer.

Jodå men varken kvinnor eller män kastar sig in i taskiga långa relationer idag.

De lever hellre ensamma än i en taskig/halvdan relation med någon annan.