Hur blir man en vanlig människa

Ja depression har tagits upp.

Jag vill ej dricka alkohol, festa, kolla på bio, gå på restauranger, resa med andra, utöva sport, umgås med folk i grupp.

Regler för att jag inte ska må hemskt är följande; Inga sociala medier (ny), inte ha en relation, inte ha sex, inte öppna upp mig till folk som vet vem jag är, inte gambla, inte dricka alkohol, inte gå på restaurang (ny).

Var ända gång jag har ignorerat reglerna så har jag blivit bajsad i nyllet på.

Folk som gjort mig illa vill jag absolut skada eller döda på något sätt. Det är därför jag har dessa regler också. Hade en tjej varit otrogen mot mig i samma hus hade hon hängt i taket. Därför jag håller mig borta efter andra försöket.

Spelar ingen roll vem som kommer in. En kristen prästpluggande lantis tjej åkte hit för att träffa mig men valde att ta första taxin till klubben för att knulla en grabb. Så jag har stängt den porten. Men den kan lika gärna vara öppen för jag kommer inte ens träffa en tjej i min ålder framöver. Jag ser inget folk förutom på jobbet och hemma.

Är inte rädd för frågor alls. Jag hänger bara inte med. Är inte rädd för att svara fel heller. Jag lever bara inte det livet som alla andra gör. Så därför har jag inget intresse, inte dom heller att snackas vid.

Vargbarn? Kan du förklara snälla

Låter som att du begränsat dig kraftigt. Svårt att vara social utan att bryta mot någon av dina regler. Men du har ju satt reglerna av en anledning.

Att få skit av andra är jävligt trist. Jag blev spawncampad och hade riktigt usla föräldrar. Mobbad sedan sexårs tills sista året i gymnasiet plus samtliga arbetsplatser utom min sista. Varit hjärntvättad då jag var med i en sekt. Har efter det en psykossjukdom. Autismen är jag född med. Men vet du, jag blir taggad av att visa alla jävlar att jag inte ger upp. Alla som pissat mig fejjan ska inte få njuta av att jag kliver av självvalt.

Det handlar inte om hur många gånger du blir knockad, det handlar om att ta dig upp på benen igen.

Motgångar är till för att härda. Se dig som en tuff jävel. Jag tror att du har ett jävlar anamma i dig, även om det kan sitta djupt inne.

Är du gubbe och träffar unga tjejer får du räkna med att dom åker till klubben för att träffa jämnåriga?


Vargbarn tänker jag som en person som vuxit upp utanför samhället, knappt haft några vänner, varit lite rädd för allt och inget pga någon störd förälder, aldrig rest direkt, typ suttit i sin stuga med massa böcker (eller annat istället för just böcker).

Ett riktigt vargbarn är däremot något helt annat. Ett brott.

Gör upp enkla kort på förhand där du beskriver saker att prata om, men sedan är det ju en dialog, inte monolog. T ex kort 1: vädret 2. Bilen som gått sönder 3. Hur vi har det på jobbet 4. Hur kollegans familj mår osv, då har du färdiga tankar att ösa ur vid en kaffe när du tänket tillbaka på tankekorten. Du behöver inte ta dem i ordning, utan kan anpassa eller skriva kort som är i ordning.

Hitta på en deadline: du ska till gymmet om 1.5 timme, så riskerar du ingen pinsam tystnad

Du har och haft definitivt mycket värre än mig.

Men vad ska jag visa? Ingen bryr sig. Eftersom jag inte känner någon typ av svartsjuka för att det går bra för andra så skulle jag inte tro att andra gör det för att det går bra för mig.

Dom personerna ser aldrig mig längre. Jag är totalt raderad i verklighet och nätet. Det går inte att söka upp mig. Ingen kan se att det går bra för mig.

Jag ger aldrig upp när det gäller projekt, att laga saker. Det är för att jag VET att det går o lösa. När jag vet något så gör jag mer än vad som krävs. Men när jag vet att det inte funkar, men försöker ändå så går allt åt helvete.

Gubbe på 23 år är ganska bra. Nej jag är ingen gubbe.

Inte riktigt ett vargbarn. Jag har rest mycket med föräldrarna bara. Jag hade vänner när jag var liten. Men runt 11 år så började gå neråt. Men ja efter den åldern har jag suttit på mitt rum för det mesta.

Men vill du ens ha hjälp?
Om du föredrar att lösa dina problem på egen hand så är meditation en jävligt bra väg att gå. Den har gett mig mitt liv tillbaka.

Sen återstår psykiatrin, den kommunala och den privata.
Kommunala är ju, meh.
Den privata kostar satan, har själv lite erfarenhet och det gav okej tillbaka, bättre än kommunala.

Vidare så kan du vända dig till coacher, här har jag dock noll erfarenhet.

Ja, typ online är väl sista jag kommer på, YouTube m.m. Här har jag också funnit en del bra.

Ja på jobbet kan jag prata. Det blir mycket om jobbet självt och man frågar också hur folk mår. Men annat än jobbet blir svårt, jag har inget gemensamt med folket.

Men jag vet att hjälpen inte funkar. För att folk tror jag har inga idéer hur jag ska träffa människor.

Mitt problem är att jag inte har något gemensamt med någon, har inget att prata om, vill inte hänga i grupp, vill inte vara med på aktiviteter, finner inget kul i att göra saker. Jag gör inte grejer för att jag tycker det är kul, jag gör dom för att min hjärna ger mig signaler att göra dom.

Låter som mig när jag var i en depression. Gjorde saker bara för att göra dom. Gav inget tillbaka.

Ja du, det är inget som jag kan lösa åt dig. Det behöver du nog faktiskt hjälp av psykiatrin, om du vill gå den vägen.

Själv fick jag bra hjälp, efter ett tag. Handlade om att hitta rätt medicin. Här på Flashback kommer du höra både plus och minus för medicin mot depression. I mitt fall har det gett god effekt, det kan jag i alla fall säga. Gnistan och energin, lusten till livet är åter tillbaka. Efter att varit släckt, ja jag vet inte hur länge.