Hur blir man en vanlig människa

Hur ska jag efter blivit tillsagd att ”Det finns inget mer vi kan göra för dig” av psykiatrin bli normal. Jag är en mycket tålig människa. Men isoleringen tar verkligen kol på mig.

Jag är för envis. Är för olik och har inga erfarenheter socialt. Tycker ej om sociala sammanhang då jag kan ej hänga med alls.

Börjar tänka lite vad man ska göra. Jag har redan kommit till realisationen att det inte kommer komma att ändra sig. Alltså behöver jag inga tips på hur jag ska socialisera mig. Behöver veta om det finns någon medicin, drog eller något som gör att man ej kan känna sig ensam och oälskad.

Livet är som om att kolla in i väggen flera timmar on dagen. På morgonen är det okej men på eftermiddagen då kommer verkligheten tillbaka. Känns som man blir knivhuggen i magen varje dag, och har ej aning om hur länge jag pallar detta. Funderat länge på att go out with a bang

Är det viktigt för dig att känna dig bättre än andra, eller är det för att du har svårt att sätta dig in i storydrivna spel? Obs, jag anklagar inte dig utan försöker bara hålla en konversation om något som vi båda är intresserade av.


En sak som du uppenbarligen har gemensamt med andra autister är förmågan att uppfatta sarkasm. Det är visserligen svårare i text men det där var väldigt uppenbar sådan.

Hej!

vad menar du med "Livet är som om att kolla in i väggen flera timmar on dagen"

Jag är för realistisk för att tro på sådant tyvärr. Tack för visat intresse.

Inget exalterar mig eller gör mig glad. Har tänkt på det genom hela livet. Jag fattar inte hur folk kan visa sådan glädje för något.

Ja du har rätt.

Nej viktast med tävlingsinriktade spel är att jag själv blir bättre och hamnar i en flowstate där man chockar sig själv lite grann.

Är det realistiskt att förkasta något man inte vet någonting om?

Det kan beror på många saker. hur gammal är du?

Min hjärna är ingen maskin man kan klicka knappar på. Hur ska jag välja att tycka om något jag inte gör? Hur ska jag släppa på reglerna jag har satt för att skydda mig själv? Det lixom går inte.

Ja, det är fett. Jag hamnar sällan i det när jag spelar, men det händer när jag skruvar med saker. Men du gillar inga andra spel då?

Du har gjort din diagnos till en bur; ett fängelse. Du väljer detta, du accepterar det. En annan tillvaro är möjlig. Jag vet detta eftersom jag har en närstående som blev diagnosticerad med AST nivå 2 (LSS-nivå). Idag bor hen i egen lägenhet och studerar på högskola. Hen hittade något hen brinner för och är beredd att göra allt i hens makt för att uppnå det. Det är tufft och besvärligt och hen behöver stöd av och till. Men det går. Det går! Nog sagt från min sida.

23 år