Hur blir man en vanlig människa

Ja men vad är en vän. Hur ska jag ha kul när jag inte har kul? Jag har oerhört svårt att tvinga mig själv ha kul. Finns inte en droppa glädje i att sätta mig i bilen och köra till ett ställe för att träffa folk jag vet inte är som mig o sitta där med ulla-britt 67 år. Det bara funkar inte.

Det behöver du inte göra. Men först måste du ta av dig din offerkofta.

Sorry men förstår verkligen inte. Offerkofta hur?

Det är för fan ingen som säger att du ska 'sitta där med Ulla-Britt 67'. Vi säger att du ska söka dig till likasinnade människor. Du vill göra dina hobbies själv, på ditt sätt och det är ju så klart helt okej. Men det verkar ju som att du inte ens vill prata med människor som har samma hobbies, om era gemensamma hobbies.

Det innebär att du kan få hur många tips och råd som helst men du behöver bjuda till lite själv också dvs anstränga dig lite. Varför ska vi ge dig en massa tips när du säger nej till allt hela tiden?
Vad kommer upp i ditt huvud när du tänker "jag måste göra något åt min situation som jag inte trivs i just nu"?

Det innebär att du kan få hur många tips och råd som helst men du behöver bjuda till lite själv också dvs anstränga dig lite. Varför ska vi ge dig en massa tips när du säger nej till allt hela tiden?
Vad kommer upp i ditt huvud när du tänker "jag måste göra något åt min situation som jag inte trivs i just nu"?

Har ej funnit någon likasinnade ännu. Jag skrev väl i min post om jag minns rätt att jag har problem med att ha kul i sociala sammanhang. Kan inte relatera till något, har inga erfarenheter. Vet inte vad jag ska göra där lixom.

Han säger dessutom blankt nej snarare än 'Det har jag redan provat och det funkar inte för mig'.

Att man vill bevisa kanske att man kan?

Skriver i frustration. Allt känns hopplöst jag har sökt hjälp i så många år och det går inte. Alla försök har isolerat mig mer och mer. Allt går så mycket åt helvete när jag börjar prata med folk.

Det är därför jag föreslår att du ska söka dig till grupper som är baserade runt dina hobbies. Då behöver du inte prata om dig själv, om du inte vill - det räcker att du pratar om dina hobbies och saker relaterade till det.

Hur ska jag efter blivit tillsagd att ”Det finns inget mer vi kan göra för dig” av psykiatrin bli normal. Jag är en mycket tålig människa. Men isoleringen tar verkligen kol på mig.

Jag är för envis. Är för olik och har inga erfarenheter socialt. Tycker ej om sociala sammanhang då jag kan ej hänga med alls.

Börjar tänka lite vad man ska göra. Jag har redan kommit till realisationen att det inte kommer komma att ändra sig. Alltså behöver jag inga tips på hur jag ska socialisera mig. Behöver veta om det finns någon medicin, drog eller något som gör att man ej kan känna sig ensam och oälskad.

Livet är som om att kolla in i väggen flera timmar on dagen. På morgonen är det okej men på eftermiddagen då kommer verkligheten tillbaka. Känns som man blir knivhuggen i magen varje dag, och har ej aning om hur länge jag pallar detta. Funderat länge på att go out with a bang

Det är för fan ingen som säger att du ska 'sitta där med Ulla-Britt 67'. Vi säger att du ska söka dig till likasinnade människor. Du vill göra dina hobbies själv, på ditt sätt och det är ju så klart helt okej. Men det verkar ju som att du inte ens vill prata med människor som har samma hobbies, om era gemensamma hobbies.

Han säger dessutom blankt nej snarare än 'Det har jag redan provat och det funkar inte för mig'.

Skriver i frustration. Allt känns hopplöst jag har sökt hjälp i så många år och det går inte. Alla försök har isolerat mig mer och mer. Allt går så mycket åt helvete när jag börjar prata med folk.