Hur tidigt är för tidigt att vilja bli mamma?

Nej nej nej. Du måste åt minstone ha lite livserfarenhet. Men om du är helt fri från trauman och kommer från en exeomplarisk familj så ja visst kör på då. Min mor skaffade barn när hon var 20 det var en förjävlig idé

Nope. Räknas som riskgraviditet innan 19 års ålder. Och bästa tiden för graviditet och förlossning är mellan 20-30. Och fertiliteten är som högst mellan 20-25, med en peak vid 22. TS ligger alltså mycket bra till rent åldersmässigt för graviditet och förlossning! Hon har de bästa åren för detta precis runt hörnet: 20-30.

Hon har nog gått gymnasiet så en utbildningen har hon nog. Eller mena du att hon borde studera på högskola i 5 år och sen jobba med HR eller i kundtjänst för 39000kr före skatt? Gör det livet mycket mer stabilt och tryggt? Till skillnad från att ett jobb som inte "kräver" högskoleutbildning och betalar 36000kr före skatt? Och det gällde mer för kanske 3 år sen,
har du missat att det är gigantisk arbetslöshet bland akademiker nu?

Så om hon hade följt din plan för några år sedan så han hon kanske varit 28 nu med ett par års arbetslöshet bakom sig, i en sämre situation än som 19-åring och fortfarande inga barn och inget stabilitet i sikte.
Nej prioritera barnen säger jag, ingen åren rinner iväg.

Blir nog så stor belastning som man själv bestämmer sig för att det ska bli. Men då förutsatt att man har en partner som man litar på.
Undrar vad det är TS ser framemot med att skaffa barn och undrar även vad henne pojkvän ser framemot med det.
Barn är ett commitment och inte en hamster som hinner dö inom två år.
Tycker även det är trevligt ifall man gifter sig innan det blir barn.

Blir killen en bra pappa är ju en fråga också, samt om han vill givetvis.

Ekonomi är ju tråkigt, men man får mycket bättre ekonomi om man jobbat ett år innan man får barn (det kanske TS + sambo(?) har, vad vet jag), och ska man köpa hus är det enklare innan man har barn, då banken tror att barn är skitdyra. Det är de visserligen, och mycket mer nu än förr, men inte så dyra att man inte klarar att amortera och betala räntor vanligen.

Vi valde dock att skaffa barn trots otrygga arbeten, hyreslägenhet, osv, det blev bra ändå. Inga pengar att lägga på utlandsresor och annat trams givetvis, men det behöver man ju inte kasta pengar på heller.

Känner oerhört få som ångrar att de skaffade barn tidigt. Kan egentligen inte komma på någon jag känner, däremot någon som kanske ångrar ett förhållande, mannen/kvinnan "var en idiot" och då blir det ju lite jobbigare att vara ensam förälder varannan vecka. Men det kan man råka ut för även när man är 30 eller 40.

Däremot känner jag en del som ångrade att de skaffade barn sent, bara skaffade ett, bara skaffade två, osv. IVF är inte ovanligt i vår bekantskapskrets (vi började relativt tidigt och slapp det. Men det var ändå bra att vara ihop ett par år innan vi blev föräldrar)

Kan inflika att min fru vidareutbildade sig medan hon var hemma med barnen, och under några dagisår. Ekonomiskt var det ganska tuffa år (svårare att leva på endast mannens lön nu än förr), men visst går det att plugga på högskola även när man har små barn. Underlättar om man har nära till högskolan/universitetet kan tilläggas.

Om hon har en gymnasieutbildning som hon kan få ett jobb hon trivs med så det ju precis som du säger en utbildning, och då har ju hon det på plats redan. Toppen i så fall. Om hon däremot vill skaffa en eftergymnasial utbildning så tycker jag hon ska göra det. Samma sak gäller för hennes pojkvän, om han ännu inte har skaffat den utbildning och det jobb han vill ha är det enklare att göra det innan barn. Och bara så du vet så finns det andra utbildningar förutom HR.

Alternativen för TS är ju inte antingen skaffa barn direkt efter gymnasiet eller plugga 5 år, jobba med HR och skaffa barn som 37. Hon kan även exempelvis läsa till sjuksköterska och skaffa barn vid 25. Eller vad hon själv nu vill göra. Min poäng är att hon och hennes pojkvän bör tänka igenom vad de själva vill ha för jobb (och vilken eventuell utbildning det kräver) och de till att ha det på plats innan de skaffar barn, så de slipper sitta fast på något lågbetalt arbete de inte trivs med då ekonomin efter barn kanske inte tillåter vidareutbildning inom närtid.

Det är lite märkligt att du blir provocerad av att jag rekommenderar att hon och hennes pojkvän skaffar en grund att stå på. Är det så att du själv väntade för länge med barn, och att det är lite av en öm tå?

Som att kroppen är inte är färdigväxt vid 17-18 år ,särskilt nu för tiden. Bullshit deluxe.

Till och med politiskt korrekt svensk sjukvård säger att risken för missfall och komplikationer är lägre under 20 år.

Det är endast i dina fantasier 30 år skulle vara mer biologiskt lämpigt att föda än som 18 åring. 30 år var gammalt förr i tiden, och vi är samma människor, förutom att vi just mognar tidigare.

Kvinnors bröst är inte ens färdigutvecklade vid den åldern om man inte är jävligt tidig i att åldras i kroppen? Och verkligen inte hjärnan och konsekvenstänk framförallt.

Som en liten frisk fläkt efter alla ”ha stabilt boende, utbildning bra och fast jobb, bo med killen i 100 år först”-ish så:

Jag var 21 när jag fick min dotter - jag hade precis lämnat ett behandlingshem, ingen utbildning, var inte ens klar med gymnasiet, bodde i en etta, och pappan satt då på ett behandlingshem.

Nu är hon 15 år - jag läste in gymnasiet på en gång, innan hon fyllde 1 hade jag hunnit byta lägenhet 2ggr, innan hon fyllt 2år hade jag hunnit skaffa mig 2 utbildningar (en av dem läste jag samtidigt som jag var mammaledig) , när hon var 3år tog jag körkort. Idag bor jag i hus och gjort över 10 år, fast jobb, ytterligare en utbildning och har fler barn. Allt löste sig.

Och, ärligt talat skulle jag säga att jag är nog en av de mest ansvarsfulla, envisa och uppmärksamma föräldrarna härute: jag ser aldrig igenom fingrarna om hon gör något dumt, låter henne aldrig slippa undan saker som är obehagligt, virar inte in henne i bubbelplast, låter hon inte tro att hon är världens centrum och blundar inte för att det ”är lättast så”. Hon får både höra när hon gjort och stå för det. Hon får genomlida svåra saker och stå kvar i jobbiga känslor, så som att säga förlåt och titta in i de ögon hon gjort ledsen, etc. För det är så man bygger bra människor. Du kan inte bygga en ansvarsfull, vettig och bra människa om du gör det som är lätt. Och snällt är det inte heller - jag vill mitt barn ska bli så klok, omtänksam, smart, mångsidig, empatisk, moral, vettig och ha den största verktygslådan som möjligt för att klara av att gå på livets väg. Detta verkar vara oerhört sällsynt idag baserat på min egna erfarenhet.

Jag som inte hade nånting gör ett så himla mycket mer gediget jobb med att få henne till en bra människa än vad ”de som hade allt” gör. Jag gör ett så otroligt mycket mer gediget och envist arbete med att ge henne den största verktygslåda hon nånsin kan behöva, än vad ”de som hade allt” gör. Oavsett om jag är trött, om det tar lång tid, är svårt och krävande. Det är där föräldraskap ligger.

Om du vet du kan klara det - även om du blir ensamstående - och är beredd att göra jobbet som krävs, så växer du ju också med ditt barn efter vägen. Ditt nu är inte ditt för evigt. ❤️

Jag var ensam tills hon fyllde 3år, och jag säger så till andra som funderar: om du skulle bli ensamstående, klarar du det då? Man kan aldrig förlita sig på att en annan människa kommer finnas kvar eller hjälpa till, du kan bara räkna med dig själv, resten är bonus. Det finns aldrig garantier.

Och sen, jag tror inte det kommer dyka upp ”den rätta stunden”. Väntar man på den får man vänta för evigt, med risken för att den aldrig kom och det är försent att ens ta den. Hade förut tänkt på hund men struntade i det pga logistik. Sedan ramlade en ner i mitt knä och jovisst.. det blev sig precis som ovan. Man växer ihop, och nu kan jag inte tänka mig ett liv utan honom ❤️

Varför bor du i hus? Pga en man eller dina föräldrar?

Påverkar det graviditeten negativt? Min skäggväxt var inte heller färdigutvecklad när jag var 18. Min spermakvalitet den bästa prima sorten.