Citat:
Ursprungligen postat av
-Hengpung-
Jag tror det som både du och jag beskriver egentligen är något ganska vanligt, fast sällan sagt högt. Jag förstår om man inte vill ta upp det som samtalsämne med kollegorna om man har sjön som arbetsplats stora delar av året, för risken av att verka galen. Men många av dina kollegor lär ha tänkt exakt samma tanke när de står där ensamma vid relingen på natten och blickar ut. Både mörkret och avståndet och det faktum att ingen skulle kunna hitta en gör verkligheten plötsligt väldigt närvarande, och just den insikten känns både skrämmande och märkligt dragningskraftig för många, trots att man inte vill göra det där mest ödesdigra som man kan göra i situationen.
Jag inledde mitt förra inlägg med He who jumps into the void owes no explanation. Det är en tolkning från det franska uttrycket som lyder l’appel du vide som översätts krasst till ropet från tomheten. Det är vill jag säga vad vi själsligt känner inom oss vid sådana här tillfällen. Tomhetens dragningskraft är väldigt stark och är man inte på sin vakt rent mentalt och reagerar på hjärnan säkerhetssignal när den ber en "backa, det är farligt", så kan den i stället misstolkas som en impuls att:
hoppa.
Varför ens hoppa i vatten om man inte vill att det ska sluta plågsamt.
Vore väl snabbare mindre kvalfullt att hoppa rätt i marken från tex en bro?
Varför alltid höga hopp ner i vatten, konstigt?
Med det sagt så är jag övertygad om att mannen i topic, på färjan hade ledsnat på livet, han hjälpte döden lite på traven så att säga...
