Så kär i en idealbild att ingen annan finns

Jag minns att min lärare i psykologi A sade något liknande om tidig romans. De flesta människor läser tydligen in de sakerna de vill ha hos en människa. Ligger man lågt går man hem.

Det är först när personen ger respons som man upptäcker att personen inte är det man tror.

För min del känner jag att jag börjar uppskatta att människor är så egna och att de inte är det man vill ha. I ljuset av AI plastig tillagd perfektion så börjar man uppskatta verklighetens icke-perfektion, oförutsägbarhet och brister.

Jag lånar min kompis konto lite snabbt här nu.
Jag är kär i en idealbild. Problemet är att det känns som att jag är kär i en riktig person, trots att han egentligen inte finns.

Jag pratar inte med eller om en AI, en påhittad karaktär eller någon person jag inbillar mig existerar. Så illa är det inte. Det är inte min Barbaradocka som jag sitter och pussas med liksom.

Jag menar att jag har skapat en så pass tydlig bild av den man jag vill ha att jag nästan upplever det som att jag redan är förälskad i honom. Som i att andra män är så ointressanta att jag känner mig otrogen om jag överhuvudtaget går på dejt.
Är inte det sjukt?

Det märkliga är att jag redan har bestämt mig för vem jag letar efter. Jag vet hur jag vill att han ska vara, hur han ska kännas, hur hans hjärna ska fungera (hur han tänker och vad han kommer fram till när han reflekterar) och hur hans humor är.
Ett exempel är att han måste börja skratta när vi bråkar, annars kommer det aldrig funka.

Jag har dejtat uppskattningsvis 70 män sedan den här idealbilden skapades. Jätte fina killar, men kanske inga män.

Det känns nästan som att jag jämför verkliga människor med någon som inte ens existerar. Och det är en ganska omöjlig tävling att vinna.

Jag börjar fundera på om jag har så höga förväntningar att jag omöjligt kan bli kär i en verklig människa, eller om jag helt enkelt vet vad jag vill ha och vägrar nöja mig med något annat.
Eller så är jag sjuk i huvudet och förälskad i en fantasi.

Till höger och vänster om mig har kvinnor bråttom att få barn.
Vilket jag hade ett tag när jag var yngre, medans jag nu har bestämt mig för att jag inte vill ha barn - eftersom att pappan jag valt ut inte finns 😂 Hahaha det är helt absurt alltså!!

Är jag helt sjukt onormal, helt ärligt?

Jag faller aldrig för "en snygg kille" på stan. För mig kan han kännas rätt osnygg, men om vi umgås och vi fungerar bra börjar jag se honom som mer och mer intressant och attraktiv.
Tror jag är väldigt kvinnlig så sett.

Aldrig ens sett en snygging på stan och tänkt WOW.
Men vissa brudar funkar så, det vet jag. Men då handlar det om kåthet.

Jag är lite som du. Det är svårt att relatera på ett emotionellt plan utan att ha en relation eller vetskap om personen. Det jag dock är dålig på är att utmana mina föreställningar och ideal. Jag känner att jag blivit "bortskämd".

Tänk typ att bli fast på en öde ö med någon. Man upptäcker och blir mer sökande pga av omständigheterna. Man inser att personen kan ha ett väldigt djup och fina sidor. Lite som när får vänner via ett jobb eller en kurs. De har helt annan musiksmak, kultur, åsikter och prioriteringar än en själv. Man hade nog inte kunnat bli vän om man bara gick på deras stil, utseende eller värderingar.

Nu är en öde ö lite drastiskt men jag tycker det är lite synd att mötena med social friktion och det sociala samspelet reduceras till en svajp.

Det som skiljer sig åt är emotionellt gentemot logiskt tänkande.

Jag är lite som du. Det är svårt att relatera på ett emotionellt plan utan att ha en relation eller vetskap om personen. Det jag dock är dålig på är att utmana mina föreställningar och ideal. Jag känner att jag blivit "bortskämd".

Tänk typ att bli fast på en öde ö med någon. Man upptäcker och blir mer sökande pga av omständigheterna. Man inser att personen kan ha ett väldigt djup och fina sidor. Lite som när får vänner via ett jobb eller en kurs. De har helt annan musiksmak, kultur, åsikter och prioriteringar än en själv. Man hade nog inte kunnat bli vän om man bara gick på deras stil, utseende eller värderingar.

Nu är en öde ö lite drastiskt men jag tycker det är lite synd att mötena med social friktion och det sociala samspelet reduceras till en svajp.

Jag lånar min kompis konto lite snabbt här nu.
Jag är kär i en idealbild. Problemet är att det känns som att jag är kär i en riktig person, trots att han egentligen inte finns.

Jag pratar inte med eller om en AI, en påhittad karaktär eller någon person jag inbillar mig existerar. Så illa är det inte. Det är inte min Barbaradocka som jag sitter och pussas med liksom.

Jag menar att jag har skapat en så pass tydlig bild av den man jag vill ha att jag nästan upplever det som att jag redan är förälskad i honom. Som i att andra män är så ointressanta att jag känner mig otrogen om jag överhuvudtaget går på dejt.
Är inte det sjukt?

Det märkliga är att jag redan har bestämt mig för vem jag letar efter. Jag vet hur jag vill att han ska vara, hur han ska kännas, hur hans hjärna ska fungera (hur han tänker och vad han kommer fram till när han reflekterar) och hur hans humor är.
Ett exempel är att han måste börja skratta när vi bråkar, annars kommer det aldrig funka.

Jag har dejtat uppskattningsvis 70 män sedan den här idealbilden skapades. Jätte fina killar, men kanske inga män.

Det känns nästan som att jag jämför verkliga människor med någon som inte ens existerar. Och det är en ganska omöjlig tävling att vinna.

Jag börjar fundera på om jag har så höga förväntningar att jag omöjligt kan bli kär i en verklig människa, eller om jag helt enkelt vet vad jag vill ha och vägrar nöja mig med något annat.
Eller så är jag sjuk i huvudet och förälskad i en fantasi.

Till höger och vänster om mig har kvinnor bråttom att få barn.
Vilket jag hade ett tag när jag var yngre, medans jag nu har bestämt mig för att jag inte vill ha barn - eftersom att pappan jag valt ut inte finns 😂 Hahaha det är helt absurt alltså!!

Är jag helt sjukt onormal, helt ärligt?

Av mina erfarenheter är kvinnor mer benägna att mobba om gruppen kräver det

Ponera att detta inte är en troll-tråd då kan man ju undra om det där med incels verkligen existerar eller om det är ett frivilligt val män gör då sjukt många kvinnor numer är sjuka i huvudet? Vore kul att veta vad denna orimlige kravställaren själv skulle ha att erbjuda i ett förhållande.