Så kär i en idealbild att ingen annan finns

Jag är kär i en idealbild. Problemet är att det känns som att jag är kär i en riktig person, trots att han egentligen inte finns.

Jag pratar inte med eller om en AI, en påhittad karaktär eller någon person jag inbillar mig existerar. Så illa är det inte. Det är inte min Barbaradocka som jag sitter och pussas med heller.

Jag menar att jag har skapat en så pass tydlig bild av den man jag vill ha att jag nästan upplever det som att jag redan är förälskad i honom. Som i att andra män är så ointressanta att jag känner mig otrogen om jag överhuvudtaget går på dejt.
Är inte det sjukt?

Det märkliga är att jag redan har bestämt mig för vem jag letar efter. Jag vet hur jag vill att han ska vara, hur han ska kännas, hur hans hjärna ska fungera (hur han tänker och vad han kommer fram till när han reflekterar) och hur hans humor är.
Ett exempel är att han måste börja skratta när vi bråkar, annars kommer det aldrig funka.

Jag har dejtat uppskattningsvis 70 män sedan den här idealbilden skapades. Jätte fina killar, men kanske inga män.

Det känns nästan som att jag jämför verkliga människor med någon som inte ens existerar. Och det är en ganska omöjlig tävling att vinna.

Jag börjar fundera på om jag har så höga förväntningar att jag omöjligt kan bli kär i en verklig människa, eller om jag helt enkelt vet vad jag vill ha och vägrar nöja mig med något annat.
Eller så är jag sjuk i huvudet och förälskad i en fantasi.

Till höger och vänster om mig har kvinnor bråttom att få barn.
Vilket jag hade ett tag när jag var yngre, mesans jag nu har bestämt mig för att jag inte vill ha barn - eftersom att pappan jag valt ut inte finns 😂 Hahaha det är helt absurt alltså!!

Är jag helt sjukt onormal, helt ärligt?

Jag lånar min kompis konto lite snabbt här nu.
Jag är kär i en idealbild. Problemet är att det känns som att jag är kär i en riktig person, trots att han egentligen inte finns.

Jag pratar inte med eller om en AI, en påhittad karaktär eller någon person jag inbillar mig existerar. Så illa är det inte. Det är inte min Barbaradocka som jag sitter och pussas med liksom.

Jag menar att jag har skapat en så pass tydlig bild av den man jag vill ha att jag nästan upplever det som att jag redan är förälskad i honom. Som i att andra män är så ointressanta att jag känner mig otrogen om jag överhuvudtaget går på dejt.
Är inte det sjukt?

Det märkliga är att jag redan har bestämt mig för vem jag letar efter. Jag vet hur jag vill att han ska vara, hur han ska kännas, hur hans hjärna ska fungera (hur han tänker och vad han kommer fram till när han reflekterar) och hur hans humor är.
Ett exempel är att han måste börja skratta när vi bråkar, annars kommer det aldrig funka.

Jag har dejtat uppskattningsvis 70 män sedan den här idealbilden skapades. Jätte fina killar, men kanske inga män.

Det känns nästan som att jag jämför verkliga människor med någon som inte ens existerar. Och det är en ganska omöjlig tävling att vinna.

Jag börjar fundera på om jag har så höga förväntningar att jag omöjligt kan bli kär i en verklig människa, eller om jag helt enkelt vet vad jag vill ha och vägrar nöja mig med något annat.
Eller så är jag sjuk i huvudet och förälskad i en fantasi.

Till höger och vänster om mig har kvinnor bråttom att få barn.
Vilket jag hade ett tag när jag var yngre, medans jag nu har bestämt mig för att jag inte vill ha barn - eftersom att pappan jag valt ut inte finns 😂 Hahaha det är helt absurt alltså!!

Är jag helt sjukt onormal, helt ärligt?

Jag lånar min kompis konto lite snabbt här nu.
Jag är kär i en idealbild. Problemet är att det känns som att jag är kär i en riktig person, trots att han egentligen inte finns.

Jag pratar inte med eller om en AI, en påhittad karaktär eller någon person jag inbillar mig existerar. Så illa är det inte. Det är inte min Barbaradocka som jag sitter och pussas med liksom.

Jag menar att jag har skapat en så pass tydlig bild av den man jag vill ha att jag nästan upplever det som att jag redan är förälskad i honom. Som i att andra män är så ointressanta att jag känner mig otrogen om jag överhuvudtaget går på dejt.
Är inte det sjukt?

Det märkliga är att jag redan har bestämt mig för vem jag letar efter. Jag vet hur jag vill att han ska vara, hur han ska kännas, hur hans hjärna ska fungera (hur han tänker och vad han kommer fram till när han reflekterar) och hur hans humor är.
Ett exempel är att han måste börja skratta när vi bråkar, annars kommer det aldrig funka.

Jag har dejtat uppskattningsvis 70 män sedan den här idealbilden skapades. Jätte fina killar, men kanske inga män.

Det känns nästan som att jag jämför verkliga människor med någon som inte ens existerar. Och det är en ganska omöjlig tävling att vinna.

Jag börjar fundera på om jag har så höga förväntningar att jag omöjligt kan bli kär i en verklig människa, eller om jag helt enkelt vet vad jag vill ha och vägrar nöja mig med något annat.
Eller så är jag sjuk i huvudet och förälskad i en fantasi.

Till höger och vänster om mig har kvinnor bråttom att få barn.
Vilket jag hade ett tag när jag var yngre, medans jag nu har bestämt mig för att jag inte vill ha barn - eftersom att pappan jag valt ut inte finns 😂 Hahaha det är helt absurt alltså!!

Är jag helt sjukt onormal, helt ärligt?

Jag tycker att det är jättebra att du vet vem du vill ha och han finns.
När du träffar honom så vet du.

Men du måste också tänka på att ingen är perfekt, inte du heller.

Jag hade också en bild av vem jag ville vara tillsammans med.
Ett varmt leende, glittrande ögon, öppen och ärlig, att han också skulle ha olika intressen och aktiviteter, ett jobb, egen lägenhet mm.
Den mannen började på mitt jobb (han är dessutom väldigt snygg), vi gifte oss i somras!

Tänk också på att man inte ska önska av sin partner något man själv inte kan leva upp till!

När du är 60 år, utan både man och barn, vem är du då?

Oroa dig inte. Det blir som det blir.
Men du måste släppa din bild av den "idealiske" för den människan existerar inte. Hur du ska göra det har jag dock ingen aning om, har aldrig haft det problemet.

Ett råd vore dock att sluta bry dig om vad andra gör och tycker om dina livsval. Gäller alltid.

Crazy catlady!

Du har dejtat 70 män, men kanske inga män...

Hela grejen med en idealbild är rätt fjantigt och ger inget i verkligheten.

Var finns romantiken och det mystiska när man sitter med en lång lista där man skall bocka av saker som den andra måste ha?

Du letar inte efter en livskamrat, utan mer en snickare, eller något annat fack du sätter människan i, och det är fel.

Och om någon ens sniffar fram någon av dina tankar kan jag lova dig att de kommer tycka att du inte tickar en box på deras lista.

Ta det bara lugnt och ha kul. Vuxna människors kärlek växer ofta fram över tid.

Och det där finner man inte genom att hetsdejta 70+ personer, liksom, har du ens sett någon romkom där en partner bara störtdyker in i en dejtingapp och kör på?

Nej, alla vet att det är inte så ett äkta tycke för en annan ser ut. Man måste lägga ned en (hel) del av sin egen själ i det hela, och om man gör det brukar man kunna finna någon man passar bra ihop med.

Testa du det med. Skaffa dig några intressen förutom att fantisera om drömprinsen och så ökar chansen att du hittar honom.

Nej han ska vara långt ifrån perfekt, jag har inga såna krav. Han kan va sjuk i huvudet och mmsa en bild på sin bajskorv for all I care (det gjorde mitt ex).
Så det handlar inte om hur städad han ska vara iallafall, där har jag riktigt låga krav.