Karl Popper och den obekväma konsekvensen av vetenskaplig rationalitet

Vi står nog faktiskt närmare varandra i vissa avseenden än du verkar tro. För att vara rättvis har du en poäng i experimentexemplet: om vi stipulerar att mätningen är korrekt, försöksförhållandena kända och teorin faktiskt förutsäger ett annat resultat, då är teorin falsifierad. Det behöver vi inte krångla till. Vi kan också konstatera att ett föremål hade en viss hastighet vid en viss tidpunkt utan att därmed ha bevisat någon övergripande rörelseteori. Observation och teori är två olika saker.

Men sedan kommer det intressanta: du skriver att vi får betrakta det som troligt att samma resultat kommer att upprepas tills något annat visas - och där har du i princip formulerat Humes induktionsproblem, snarare än bemött det.

Att ett fenomen har uppvisat ett visst mönster hittills är ett påstående om det förflutna. Att det kommer att fortsätta uppvisa samma mönster är ett påstående om framtiden. Vad är det som rättfärdigar övergången? Om svaret är att naturen hittills har varit regelbunden, använder vi just den induktiva princip vars giltighet vi försöker motivera. Om svaret i stället är att vi helt enkelt måste utgå från att naturen fortsätter vara regelbunden, då har vi accepterat ett grundantagande, inte löst problemet.

Det är här jag tycker att du glider förbi Popper. Du säger att en lyckad förutsägelse gör teorin mer trolig. Det är inte riktigt Poppers position. Han skulle säga att teorin har korroborerats: den har överlevt en prövning och vi har därmed goda skäl att föredra den framför teorier som klarat sig sämre. Men att därifrån dra slutsatsen att teorin blivit mer sannolik att vara sann är just den typ av induktiv bekräftelse han försöker undvika. Man kan förstås försvara en sådan uppfattning, exempelvis genom en bayesiansk teori om bekräftelse, men då har man lämnat Popper och behöver argumentera för den positionen i stället.

Sedan tror jag inte heller att naturen eller fysiken skulle bli falsifierad om ett tidigare regelbundet fenomen plötsligt upphörde. Då skulle vi ha upptäckt att någon av våra beskrivningar av naturen var felaktig eller ofullständig. Naturen är ju inte en teori som står inför rätta. Det vore ungefär som att säga att om kartan inte stämmer med terrängen så har terrängen blivit falsifierad. Kartograferna skulle nog uppskatta den ansvarsfördelningen.

Och angående Gud: om du faktiskt kunde mäta och på ett tillförlitligt sätt påvisa Gud, skulle det naturligtvis vara starka empiriska skäl att acceptera att Gud existerar. Men det är inte vad Poppers falsifierbarhetskriterium handlar om. Att en hypotes kan vara empiriskt prövbar är inte detsamma som att den därmed sen kan bli bevisad. Och att en metafysisk hypotes inte är vetenskapligt prövbar innebär knappast att hela vetenskapen, eller världen, upphör att existera. Där tycker jag att du tar ett ganska långt språng från ett metodologiskt kriterium till en slutsats som inte följer av det.

Tror faktiskt att vi kan ändå komma vidare om vi håller fast vid den centrala frågan: du tycks acceptera att vi inte kan bevisa att naturens regelbundenheter kommer att bestå, men menar ändå att vi har rationella skäl att betrakta det som sannolikt. Det är en fullt begriplig position. Men vad är då grunden för den sannolikhetsbedömningen, om den inte ytterst bygger på att naturen hittills har varit regelbunden?

Det är den frågan jag försöker få svar på. Och den är lite svårare att komma undan genom att konstatera att bilen faktiskt hade den hastighet som hastighetsmätaren visade.

Du missförstår Popper och tror på basis av det att det istället är jag som inte förstår popperianismen.
Istället för att anta att du omöjligtvis kan ha missuppfattat kanske du kan erkänna att du inte förstår induktionsproblemet och hur det hänger ihop med falsifikationismen?

Om du vill mena på att vi kan komma runt problemet får du argumentera för det och inte bara påstå att så är fallet därför att din karta har företräde framför den objektiva terrängen.

Gott så. Läs gärna länken i TS - den är bara några sidor väldigt läsvärd, välskriven och säkert för dig underhållande läsning om du är intresserad av vetenskapsteori. Ser fram emot att få höra dina tankar i ämnet när du väl satt dig in lite i problemformuleringen.

Ja, vi kommer lite närmare. Men vad gör att vi ska misstro att det inte skulle hända samma sak igen för att det alltid varit så tidigare. Har inget med Popper att göra egentligen. Varje gång det blir samma, ökar det vår övertygelse. Vi prövar antagandet varje gång. Men en dag kanske solen inte går upp, då får man fundera över det. Men det finns inget som säger att man alltid anser att det ska bli samma sak varje gång, bara för att det varit det tidigare. Det kan lika gärna bara vara en förhoppning för en femåring att glassbilen ska komma på torsdag igen.

Så man kan säga, vad är det som gör att man tror samma sak ska hända igen, bara för att det alltid gjort det tidigare.
Men man kan även säga, vad är det som gör att man inte tror att det ska hända igen, när det alltid gjort det tidigare. Vilket är vettigare, mer troligt? Men det här har med människan att göra.

Fråga en marxist varför de tror man kan skapa ett rikt och fritt kommunistiskt samhälle, när det aldrig fungerat någonsin.

Å andra sidan kan vi ta det vetenskapligt och se det som en teori. Teorin handlar om att man ska få samma resultat när man gör samma sak. Utifrån observationer, har vi sett att det alltid blivit så tidigare. Genom att testa teorin hela tiden genom att göra om experiment, kan vi se att det blir samma sak, alltså är det troligt att det är så. Blir det inte så, blir teorin falsifierad. Då får man som inom naturvetenskapen när en teori faller, försöka ta fram en annan teori som stämmer bättre med naturen. På samma sätt som Popper menar att det ska gå till.
Så varje gång man gör om ett experiment, testar man samtidigt teorin också, för att se att den stämmer.

Nu är det här något tidsbundet egentligen, inget statiskt, som de flesta teorier. Men det går, som du ser, att applicera även Popper på det här.

Men faller teorin om naturens regelbundenhet, går det inte att säga att det går att visa något alls vetenskapligt. Men det skulle vara en förändring på en universell skala av naturen. Vi skulle förmodligen upphöra att existera då.


Att en teori skulle bli mer trolig att vara sann, är inte rätt. Eftersom den aldrig kan sägas vara sann. Du vill slänga in det hela tiden. Poppers prövningar gör även att den blir troligare. Det är bara att säga det på ett annat sätt, för vad skulle annars resultatet av de lyckade prövningarna bli? Man kan inte komma runt det. Men skulle kunna säga att den är bättre än andra, men varför det? För den är mest trolig att stämma, måste svaret bli.

Det om att man utgår från naturens regelbundenhet, gäller så länge det stämmer. När det inte stämmer får man fundera över det. Det prövas hela tiden. Man vad skulle vara alternativet menar du. Att anse att det man kan se, inte stämmer. Då är det postmodernism.

Om gudsbevis anser jag att Popper har fel och kan motivera det. De går aldrig att falsifiera. Har man bevisat teorin/hypotesen, är det en absolut sanning, just av den anledningen. Det är väl uppenbart om man tänker efter, oavsett vad Popper ansåg. För hur ska man falsifiera den då?

Det är det du skriver om Poppers möjliga försvar som jag menar innebär att skjuta induktionen framför sig till synes utan att komma runt den. Till slut står han ändå inför frågan om det rationella berättigandet. Varför är den modell som överlevt testerna också den som kan förväntas fungera i det nya fallet. Vid ritbordet är ju, som du är inne på, intresset modellens tillförlitlighet och inte av akademisk karaktär.

Det som spökar är nog att Popper här, på samma sätt som gällande naturvetenskaplig forskning, står långt ifrån faktisk praktik. Realistisk idealism, kan man kalla det så. Det innebär dock inte att man behöver kasta ut barnet med badvattnet. Jag håller med om att hans bidrag är värdefulla vad gäller rationella skäl till att föredra den ena teorin (i det historiska kabinettet) framför den andra.

Det finns dock inga skäl att klä praktisk verksamhet i respektabel filosofisk kostym genom att låta Popper sy den, när nu tillvaron på relevant nivå råkar fungerar så märkvärdigt regelbundet, statistik är så tydligt användbar och korrigering efterhand en möjlighet (popperianskt förvisso). I praktiken finns sällan ett induktionsproblem, men i kunskapsteoretisk mening kvarstår det.

Jag är inte säker på om det är Poppers grund eller hus som rämnar eller är lite oklart. Grunden är kanske intakt, men inte heltäckande. Så det får kanske bli ett lite mindre bygge på den stabila del som finns.

I en tråd där antalet ord per inlägg verkar var det stora ändamålet är det mycket tillfredsställande att åtminstone en skribent fyller inläggen med motsvarande grad av substans. Väl genomtänkt och inte ett ord för mycket. Liksom tidigare inlägg i tråden. ”Popperkritikerna” kommer inte halvvägs runt dessa resonemang.