Jag har ganska svårt att förstå samhällslogiken i Stockholm och hur människor verkar förhålla sig till sin omgivning.
Jag bodde i Sollentuna mellan 6 och 17 års ålder. Därefter bodde jag i ett litet samhälle utanför Kramfors och gick på gymnasiet fram tills jag var 21. Nu har jag bott i Stockholm igen i ungefär ett år eftersom jag studerar på KTH, och jag känner verkligen av kontrasten.
Det är framför allt hur miserabel tillvaron i Stockholm faktiskt kan kännas som jag reagerar på. Det är trängsel, stress, höga levnadskostnader och en ständig känsla av att behöva ta sig någonstans eller prestera något. Man lägger en stor del av sin tid på att pendla, köa, trängas och försöka få vardagen att gå ihop. Ändå verkar det finnas en föreställning om att det här skulle vara det självklara målet med livet.
Jag tycker också att det är märkligt hur kriminaliteten och otryggheten verkar ha normaliserats. Oavsett hur brottsstatistiken ser ut, hur många skjutningar och sprängningar som inträffar eller hur otryggheten påverkar vardagen finns det alltid någon förklaring till varför det egentligen inte är så farligt. Ibland undrar jag om människor verkligen själva tror på det de säger eller om de bara har vant sig vid situationen.
Sedan har vi den sociala biten. Jag upplever Stockholm som en väldigt kall, tillgjord och framför allt pretentiös miljö. Det finns en märklig upptagenhet vid status, utbildning, karriär, ekonomi och social positionering. Många verkar vilja signalera hur framgångsrika, bildade och intressanta de är, snarare än att bara vara sig själva. Det kan nästan kännas som att vanliga samtal blir någon sorts subtil tävling där människor ska visa vad de arbetar med, vad de har åstadkommit och vilka sammanhang de tillhör.
Jag upplever också en ganska påtaglig arrogans. Det finns ibland en nedlåtande inställning till människor som bor utanför Stockholm, som om ett liv på en mindre ort automatiskt skulle vara mindre intressant, mindre ambitiöst eller mindre värdefullt. Som om det faktum att man bor i huvudstaden i sig skulle innebära att man befinner sig närmare någon sorts kulturell eller intellektuell elit. Jag tycker det är ganska märkligt att en stad som är så beroende av resten av landet samtidigt kan präglas av en sådan självgodhet gentemot människor som valt att leva någon annanstans.
Det finns dessutom något ganska deprimerande i att bo så tätt inpå enorma mängder människor och ändå känna sig så pass isolerad. Man kan omges av folk precis överallt utan att egentligen ha någon relation till dem. På tunnelbanan, i bostadshusen, på gatorna och på arbetsplatserna lever människor sida vid sida, men det känns ofta som att alla håller sig strikt till sin egen lilla bubbla. Det är en märklig sorts ensamhet som jag inte upplevde på samma sätt när jag bodde på en mindre ort.
Jag tycker även att själva stadsmiljön kan vara ganska nedbrytande. Det är mycket betong, trafik, buller, människor och ständig rörelse. Även när man är ledig känns det som att man aldrig riktigt kommer undan allt detta. Man kan förstås hitta fina platser i Stockholm, men för mig väger det inte upp känslan av att vardagen i stort är ganska stressig och opersonlig.
En annan sak jag reagerat på är hur individualistisk tillvaron känns. Alla verkar ha sitt eget projekt, sin egen karriär och sin egen tillvaro. Stockholm framstår nästan som en plats där människor samlas för att konkurrera med varandra snarare än för att bygga något gemensamt. Det finns en ständig jakt på nästa utbildning, nästa jobb, nästa bostad och nästa sociala sammanhang. Men vad är egentligen poängen om man inte känner någon större samhörighet med människorna eller platsen man lever på?
När jag bodde utanför Kramfors upplevde jag tillvaron som betydligt mer jordnära. Jag säger inte att mindre orter är några idyller eller att människor där skulle vara perfekta, men det fanns en annan känsla av närhet och gemenskap. Livet kändes mer konkret och mindre präglat av status och social konkurrens. Man hade också närmare till naturen och mer utrymme omkring sig. Det fanns en frihetskänsla i att kunna gå ut utan att behöva förhålla sig till en massa människor och stadens ständiga tempo.
Jag får ibland känslan av att Stockholm säljer in en livsstil som låter betydligt bättre på papperet än vad den faktiskt är att leva i. Stort utbud, karriärmöjligheter, restauranger, nöjen och människor överallt. Men det är lätt att glömma att det också innebär höga kostnader, trängsel, konkurrens, stress och en ganska anonym tillvaro. Det känns nästan som att människor har blivit så vana vid att leva på det här sättet att de inte längre reflekterar över om det faktiskt gör dem lyckligare.
Jag kan helt enkelt inte förstå vad det är som gör att människor är så fästa vid den här livsstilen. Är det verkligen så att man trivs med hur Stockholm har utvecklats, eller handlar det snarare om att man har vant sig vid det och har svårt att föreställa sig något annat?
Ni som är uppvuxna i Stockholm och trivs med att bo här, vad är det jag missar?
Jag bodde i Sollentuna mellan 6 och 17 års ålder. Därefter bodde jag i ett litet samhälle utanför Kramfors och gick på gymnasiet fram tills jag var 21. Nu har jag bott i Stockholm igen i ungefär ett år eftersom jag studerar på KTH, och jag känner verkligen av kontrasten.
Det är framför allt hur miserabel tillvaron i Stockholm faktiskt kan kännas som jag reagerar på. Det är trängsel, stress, höga levnadskostnader och en ständig känsla av att behöva ta sig någonstans eller prestera något. Man lägger en stor del av sin tid på att pendla, köa, trängas och försöka få vardagen att gå ihop. Ändå verkar det finnas en föreställning om att det här skulle vara det självklara målet med livet.
Jag tycker också att det är märkligt hur kriminaliteten och otryggheten verkar ha normaliserats. Oavsett hur brottsstatistiken ser ut, hur många skjutningar och sprängningar som inträffar eller hur otryggheten påverkar vardagen finns det alltid någon förklaring till varför det egentligen inte är så farligt. Ibland undrar jag om människor verkligen själva tror på det de säger eller om de bara har vant sig vid situationen.
Sedan har vi den sociala biten. Jag upplever Stockholm som en väldigt kall, tillgjord och framför allt pretentiös miljö. Det finns en märklig upptagenhet vid status, utbildning, karriär, ekonomi och social positionering. Många verkar vilja signalera hur framgångsrika, bildade och intressanta de är, snarare än att bara vara sig själva. Det kan nästan kännas som att vanliga samtal blir någon sorts subtil tävling där människor ska visa vad de arbetar med, vad de har åstadkommit och vilka sammanhang de tillhör.
Jag upplever också en ganska påtaglig arrogans. Det finns ibland en nedlåtande inställning till människor som bor utanför Stockholm, som om ett liv på en mindre ort automatiskt skulle vara mindre intressant, mindre ambitiöst eller mindre värdefullt. Som om det faktum att man bor i huvudstaden i sig skulle innebära att man befinner sig närmare någon sorts kulturell eller intellektuell elit. Jag tycker det är ganska märkligt att en stad som är så beroende av resten av landet samtidigt kan präglas av en sådan självgodhet gentemot människor som valt att leva någon annanstans.
Det finns dessutom något ganska deprimerande i att bo så tätt inpå enorma mängder människor och ändå känna sig så pass isolerad. Man kan omges av folk precis överallt utan att egentligen ha någon relation till dem. På tunnelbanan, i bostadshusen, på gatorna och på arbetsplatserna lever människor sida vid sida, men det känns ofta som att alla håller sig strikt till sin egen lilla bubbla. Det är en märklig sorts ensamhet som jag inte upplevde på samma sätt när jag bodde på en mindre ort.
Jag tycker även att själva stadsmiljön kan vara ganska nedbrytande. Det är mycket betong, trafik, buller, människor och ständig rörelse. Även när man är ledig känns det som att man aldrig riktigt kommer undan allt detta. Man kan förstås hitta fina platser i Stockholm, men för mig väger det inte upp känslan av att vardagen i stort är ganska stressig och opersonlig.
En annan sak jag reagerat på är hur individualistisk tillvaron känns. Alla verkar ha sitt eget projekt, sin egen karriär och sin egen tillvaro. Stockholm framstår nästan som en plats där människor samlas för att konkurrera med varandra snarare än för att bygga något gemensamt. Det finns en ständig jakt på nästa utbildning, nästa jobb, nästa bostad och nästa sociala sammanhang. Men vad är egentligen poängen om man inte känner någon större samhörighet med människorna eller platsen man lever på?
När jag bodde utanför Kramfors upplevde jag tillvaron som betydligt mer jordnära. Jag säger inte att mindre orter är några idyller eller att människor där skulle vara perfekta, men det fanns en annan känsla av närhet och gemenskap. Livet kändes mer konkret och mindre präglat av status och social konkurrens. Man hade också närmare till naturen och mer utrymme omkring sig. Det fanns en frihetskänsla i att kunna gå ut utan att behöva förhålla sig till en massa människor och stadens ständiga tempo.
Jag får ibland känslan av att Stockholm säljer in en livsstil som låter betydligt bättre på papperet än vad den faktiskt är att leva i. Stort utbud, karriärmöjligheter, restauranger, nöjen och människor överallt. Men det är lätt att glömma att det också innebär höga kostnader, trängsel, konkurrens, stress och en ganska anonym tillvaro. Det känns nästan som att människor har blivit så vana vid att leva på det här sättet att de inte längre reflekterar över om det faktiskt gör dem lyckligare.
Jag kan helt enkelt inte förstå vad det är som gör att människor är så fästa vid den här livsstilen. Är det verkligen så att man trivs med hur Stockholm har utvecklats, eller handlar det snarare om att man har vant sig vid det och har svårt att föreställa sig något annat?
Ni som är uppvuxna i Stockholm och trivs med att bo här, vad är det jag missar?