Citat:
Ursprungligen postat av
KalixPutte
Du vet att det finns hjälp att få?
Psykiatrin har erfarenhet av individer som går in i maniska och psykotiska tillstånd.
Det du nu upplever är en psykos, du har vaneföreställningar, hallucinationer, tankestörningar och känner dig förföljd.
Det finns hjälp att få.
Haha, ja, jag vet hur det ser ut. Och det är precis det som är grejen. Det är så jävla utstuderat. Jag har blivit utsatt för just sådant som paranoida människor brukar vara paranoida om. När man sedan berättar om det eller söker hjälp är det ingen som tror på en.
Och jag är säker på att betydligt fler människor är involverade i det här än vad jag hittills har berättat. Jag kommer gå in på allt det andra snart.
Ni vet den där klassiska grejen: ”Sjukvården, socialtjänsten och hela samhället är med i en stor konspiration mot mig.”
Det lär vara den här grejen då.
Självklart menar jag inte att hela socialtjänsten eller all sjukvårdspersonal är inblandad. Men jag är övertygad om att det finns människor lite överallt som är delaktiga.
Och jag anser att de riktar in sig på sådana som mig.
Människor som har kämpat hela livet. Som har gett upp gång på gång. Som har stått med ett rep runt halsen, väntat på tåg, stått på broar och varit så nära att avsluta allt.
Men som ändå har försökt en stund till.
Bara jag biter ihop lite till. Bara jag fortsätter kämpa. Det kommer vända någon gång.
Och jag började under en period titta väldigt mycket på porr, och det fanns anledningar till det. Till slut spårade det ur. Men vet ni vad? Jag har rätt att spåra ur.
Så länge jag tittar på lagliga saker måste jag få göra mina egna val. Vissa saker kanske inte är särskilt moraliska, men det är något jag själv måste få komma till insikt om.
Det har hänt saker i mitt liv som påverkat mig väldigt djupt. Jag gjorde en gång något som tog en enda sekund, men som sedan påverkade mig under väldigt lång tid. Jag blev också utsatt för något liknande som barn.
Det är något jag senare har tänkt mycket på och kanske till och med sökt mig tillbaka till genom vissa typer av pornografi. Fortfarande lagliga saker, men kanske som ett sätt att försöka bearbeta det jag varit med om.
Jag vet inte riktigt.
Men jag måste väl för fan få vara människa?
Jag måste få må dåligt. Jag måste få spåra ur, göra misstag, inse saker och sedan försöka komma tillbaka.
Utan att behöva bli fullständigt förstörd som människa.
Jag vet att alla mina enheter har blivit hackade. Det har tryckts upp i ansiktet på mig när jag satt och försökte ta livet av mig på droger. Och sedan blivit utsatt för gangstalking på steroider.
Jag har blivit fullständigt nedbruten, både psykiskt och fysiskt.
Och det måste handla om vilken pornografi jag har tittat på. Exempelvis brutal brasiliansk lesbisk porr.
Att det anses vara fruktansvärt eftersom kvinnorna i den industrin kanske inte alltid har något verkligt val och kan fara illa.
Samtidigt har min egen hjärna varit inställd på att alla som medverkar gör det frivilligt och får betalt.
Och vet ni vad? Jag säger inte att kritiken är fel.
Jag behövde kanske en ordentlig tankeställare kring vad jag konsumerar och vilka människor som faktiskt kan fara illa bakom kameran.
Men det är en jävla skillnad mellan att få en tankeställare och att bli fullständigt förstörd som människa.
Ska jag behöva få mitt liv förstört för att jag har tittat på helt laglig porr, precis som miljontals andra människor?
Eller för att jag säger n-ordet?
Det har förekommit som ett internt skämt i mitt kompisgäng. Ingen av oss är rasister. Vi har skämtat om det sinsemellan.
Men jag vill faktiskt säga en sak om det, börja aldrig använda det ordet, inte ens på skämt.
För när man sedan är totalt sönderkörd psykiskt och fysiskt, efter allt man gått igenom och fått i sig, och dessutom blir förbannad på fyllan, kan det där ordet plötsligt komma fram i helt andra sammanhang.
Samma sak gäller att jag ibland har uttryckt mig sexistiskt. Det har många gånger varit en försvarsmekanism. Ilska, frustration och ett extremt dåligt psykiskt mående.
Jag har också betett mig antisocialt. Inte för att jag vill vara en dålig människa, utan för att jag har mått så fruktansvärt dåligt att jag knappt har fungerat.
Eller saker jag gör när hjärnan blir totalt överbelastad. Gamla beteenden från när jag var barn kommer tillbaka, även äckliga tvångshandlingar som jag mår dåligt över. Det är illa att man inte har kontroll på vad man gör ibland.
Det betyder inte att allt jag har sagt eller gjort är okej. Jag kan ta ansvar för mina egna handlingar.
Men jag måste väl för fan få en chans att förändras?
Jag måste få vara en människa som gör fel, lär sig av sina misstag och försöker bli bättre.
Jag hade redan PTSD innan allt det här började. Och efter de senaste åren är den på en helt annan nivå.
Jag har kämpat hela mitt jävla liv för att överleva. Jag har varit nära att ge upp fler gånger än jag kan räkna.
Men jag har fortsatt.
Och jag tycker faktiskt att jag förtjänar att få leva ett normalt liv. Att få göra misstag, lära mig av dem och gå vidare.
Ingen människa ska behöva bli fullständigt nedbruten, psykiskt eller fysiskt, för att andra anser att personen är fel. Ingen människa ska bli utsatt för det här under några som helst omständigheter, inte i ett demokratiskt rättssamhälle i alla fall.
Det är inte så man hjälper en människa som redan ligger på botten.
/A