Förkortade klassiker: en fundering.
Pro primo är det förvisso helt vedertaget att göra romanversioner av verk som Iliaden, Odysséen, Mahabharata.
Iliaden har jag läst i kortare version av A J Church. Jag har även läst originalet, så försök inte plocka ner mig. -- Church-versionen är stilriktig och läsbar. Den skrevs cirka 1900 och finns även på svenska.
Mahabharata av R K Narayan (1980) är också helt legitim. På under 200 sidor får han med allt i denna hyllmeter-långa klassiker. Stilen är både värdig och snitsig; med stilvilja har han skrivit en bok tät på information. En bok som är "tight but loose".
+++
Sedan då? Förkortade versioner av sådant som 1800-talsromaner? -- Här finns ingen tradition att falla tillbaka på. Men sådant som Stevensons Skattkammarön, Jules Vernes romaner och så va; egentligen är det onödigt med förkortade versioner här eftersom originalen inte är så väldigt långa. Förkortade barnversioner av dessa har inte vunnit hävd, så att säga.
Ryska och franska romaner då? Anna Karenina på 1000 sidor i original; vore inte en 200-sidig kondensation behändig? Men mycket skulle väl gå förlorat på vägen. Man får nöja sig med att det finns filmversioner som gör detta, kondenserar följetångsprosan till hanterliga dimensioner.
+++
Jag har inget annat svar på topic än detta: att den som ger sig på att förkorta och kondensera en klassiker måste kunna skriva. Han måste vara erkänd författare med solitt track record i romanskrivar- eller romanredigerar-konsten. Han måste ha stil, måste vara lyhörd. Han får inte bara "sammanfatta det viktigaste".
+++
Jag såg en gång, på 90-talet var det väl, på Uppsala stadsbibliotek en "easy reader"-version av Dune, Frank Herberts tegelstenstjocka roman från 1964. Denna version var på cirka 150 sidor, anpassad för nybörjare i engelska. Jag har sedan dess även läst originalet och dyrkat det -- men -- en kondenserad version av Dune vore faktiskt inte så dum. Anser jag. Trots att det är en riskabel åsikt, en åsikt som öppnar vägen till allsköns förenkling och fördumning.
Pro primo är det förvisso helt vedertaget att göra romanversioner av verk som Iliaden, Odysséen, Mahabharata.
Iliaden har jag läst i kortare version av A J Church. Jag har även läst originalet, så försök inte plocka ner mig. -- Church-versionen är stilriktig och läsbar. Den skrevs cirka 1900 och finns även på svenska.
Mahabharata av R K Narayan (1980) är också helt legitim. På under 200 sidor får han med allt i denna hyllmeter-långa klassiker. Stilen är både värdig och snitsig; med stilvilja har han skrivit en bok tät på information. En bok som är "tight but loose".
+++
Sedan då? Förkortade versioner av sådant som 1800-talsromaner? -- Här finns ingen tradition att falla tillbaka på. Men sådant som Stevensons Skattkammarön, Jules Vernes romaner och så va; egentligen är det onödigt med förkortade versioner här eftersom originalen inte är så väldigt långa. Förkortade barnversioner av dessa har inte vunnit hävd, så att säga.
Ryska och franska romaner då? Anna Karenina på 1000 sidor i original; vore inte en 200-sidig kondensation behändig? Men mycket skulle väl gå förlorat på vägen. Man får nöja sig med att det finns filmversioner som gör detta, kondenserar följetångsprosan till hanterliga dimensioner.
+++
Jag har inget annat svar på topic än detta: att den som ger sig på att förkorta och kondensera en klassiker måste kunna skriva. Han måste vara erkänd författare med solitt track record i romanskrivar- eller romanredigerar-konsten. Han måste ha stil, måste vara lyhörd. Han får inte bara "sammanfatta det viktigaste".
+++
Jag såg en gång, på 90-talet var det väl, på Uppsala stadsbibliotek en "easy reader"-version av Dune, Frank Herberts tegelstenstjocka roman från 1964. Denna version var på cirka 150 sidor, anpassad för nybörjare i engelska. Jag har sedan dess även läst originalet och dyrkat det -- men -- en kondenserad version av Dune vore faktiskt inte så dum. Anser jag. Trots att det är en riskabel åsikt, en åsikt som öppnar vägen till allsköns förenkling och fördumning.