Citat:
Ursprungligen postat av
Confuze
Tror ni att man som separerad förälder kan leva lycklig utan att träffa något resten av livet? Kan barnen ge er den kärlek och det sällskap man behöver? Eller behövs en partner förr eller senare för att man ska känna sig helt tillfreds?
Vill gärna höra svar både från personer som lever så som jag beskriver, antingen självmant eller ofrivilligt - Och personer som inte gör det men gissar hur de hade känt i den situationen. Både pappor och mammor.
Nej det fungerar inte.
Jobbet som förälder klarar man inte ensam.
Det var aldrig avsett eller anpassat för en person.
Så redan där spricker alla teorier. Det är en omöjlig uppgift. Du vet detta
(Men nu pratar vi logik. Nu kommer folk att komma in och påstå hur fel jag har. Men vi vet detta. Vi har hur mycket forsknings-underlag som helst).
I USA (som inte har våra statliga ersättningssystem, men generösare underhåll) har 50% gift om sig inom två år. Därför att gräset var inte grönare.
Om vi bara börjar med det ekonomiska så kommer du att bli fattigare.
JA, man lämnar en ekonomisk grupp för en lägre.
Det blir svårare att tex ha bil, semester, att kunna ge barnen lika mycket saker som ett par kan.
Vi vet detta från enorma forskningsunderlag. Låter det som en väg mot lycka?
Det finns undantag av hem med mycket kärlek där ekonomi spelar mindre roll men de är just undantag.
Ensamföräldrar har heller inte lika mycket tid att investera i sina barn. Även detta är ren fysik.
Dagis och fritis avlastar men bara till en viss del.
Vi vet att barn till ensamföräldrar tappar i skolan. Det är inte jag som tycker det. Det är forskningsunderlaget som skriker ut det.
Vi vet dessutom att det går åt helvete för många barn i denna grupp (vi har hur mycket underlag som helst.
När barnen far så illa som vi vet att de gör är det häpnadsväckande att vi inte pratar om det.
Det kan vi tyvärr inte för ingen får ifrågasätta feminiseringen av samhället.
Vi har en kvinnokonvention som styr hela samhället.
Kvinnors känslor är viktigare än barns basala och fysiska behov.
Låter detta som en väg till ett bra liv?
Nu kommer naturligtvis alla att protestera och mena att just de är de lysande undantaget (fast vi vet att det inte är så från hur många vetenskapliga rapporter som helst).
Människan är ett socialt djur.
Är det då sannolikt att man kan bli lycklig av att leva ensam? Dessutom med den besvärliga sitsen som ensamförälder?
Ja, är man skadat gods så kan man uppleva det som att det är bättre att vara ensam.
Att man klarar sig bättre själv (rakt emot alla statistik).
Men vad är ett bra liv? Vad är lycka?
Sedan kanske man kan hävda att vi lever redan så onaturliga liv (onaturligt för människan) redan i ett parförhållande. Men det är svårt att se att situationen skulle bli bättre ensam.
Nu diskuterar jag enbart principer. Inte enskilda livsöden.
PS. Det finn absolut undantag där man kan lära sig att älska andras barn och se dom som sina egna. Men det är nog inte så vanligt. Det kräver ju att barnen är älskvärda för det första.
Men tyvärr vet vi även där från år avforskning att man investerar inte lika mycket i andras avkomma (alla sagor om elaka styvföräldrar finns av en anledning).
Men flashback är sig likt. Knulla är det viktigaste av allt. :P
Och barn och hundar kan inte ersätta kärleken och känslan av gemensamhet från en partner.
Skall barnen bli dina kompisar?