Allt skvaller om Måns Zelmerlöw!

Ja, och efter all skit som kastats på MZ föräldrar måste jag faktiskt säga att jag snarare börjar fundera över hur Ciara själv blivit uppfostrad.

För ibland undrar jag faktiskt om hon överhuvudtaget skäms över sitt eget uppträdande. MZ ordnar och betalar en resa, hans föräldrar flyger till UK för att passa barnen och ställer upp för deras skull. Sedan duger inte resan ändå.

Det känns väldigt mycket ”allt ljus på mig” och blir det inte som hon vill så ska hela omgivningen på något sätt dras med i dramat.

Och det är när man kommer till barnen som jag tycker att det blir betydligt allvarligare.

Att vara en närvarande mamma är väl mer än att bara fysiskt vara tillsammans med sina barn? Man måste väl också kunna lägga undan mobilen, sitt eget drama, sin ilska mot den andra föräldern och faktiskt försöka se situationen ur barnens perspektiv.

Jag tycker nästan att den äldste sonen emellanåt låter mognare i sina funderingar än sin mamma. Han funderar över att mamma och pappa blir ledsna när han lämnar dem var och en på sitt håll och verkar försöka förstå vad som händer omkring honom. Ett barn ska inte behöva bära sådana funderingar själv.

MZ beskriver dessutom i boken sin oro över om sonen ens vågar fråga sin mamma om sådant han funderar över. Och som jag minns det var även personalen på skolan tydlig med att barnen behövde få veta vad som händer och vad som kommer att hända.

Så min fråga blir faktiskt: klarar Ciara av att lägga sig själv åt sidan?

Klarar hon av att för en stund släppa sina egna känslor, sin konflikt med MZ och sitt behov av att få sin vilja igenom och istället fråga sig vad barnen behöver?

För det är väl ändå det vuxna i den här situationen ska göra. Barnen ska inte behöva vara de mest eftertänksamma personerna i rummet.